Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[Wille]

Tänker spontant att den typen av tillit etc. är något som byggs upp över tid, och att det ju tar ännu längre tid om man bara värdesätter tiden man ses irl. Men fattar att du tycker att det är viktigt.

Det är inte så att jag bara värdesätter tiden irl, men det ska vara lätt att svänga förbi varann. Med en timme eller mer i restid så behövs mer planering. Och det vill jag inte behöva.

 

[EmmaBovary]

Det är inte så att jag bara värdesätter tiden irl, men det ska vara lätt att svänga förbi varann. Med en timme eller mer i restid så behövs mer planering. Och det vill jag inte behöva.

Då förstår jag bättre! Och jag är raka motsatsen där måste jag säga, jag avskyr att inte planera.

 

[Lingon]

Jag saknar att ha vänner i närheten. Att nästan bara ha kontakt online kan inte ersätta fysiska träffar. Jag har dessutom svårigheter med relationer och vet inte om jag någonsin kommer att få någon nära vän. Tror tyvärr det mesta kommer stanna vid att jag försöker fejka att jag är glad och så pratar man bara om ytliga saker.

Men så är det ju i början tills man lärt känna varandra och öppnar upp sig lite mer. Iaf för mig. Jag är aldrig 100% mig själv i nya relationer. Det växer ju fram successivt allteftersom relationen utvecklas. En del vänner är mer ytliga och man träffas bara och har roligt. Andra vänner har man en djupare relation till.

 

[Lingon]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

Fast det är sånt som inte byggs på en dag. Sånt tar oftast tid att bygga upp och utveckla. Man måste ju lära känna varandra först. Du kan ju inte förvänta dig att det ska vara så från början. Börja där du hittar någon som verkar intressant. Är det chatt som gäller så chatta. Ta det för vad det är försök inte tvinga fram nåt som måste få mogna på egen hand. Chatta, prata telefon, kanske träffas om nån av er har möjlighet att åka till den andre eller träffas på nåt trevligt ställe mittemellan och gör nåt roligt tillsammans. Många har svårt för att öppna sig för människor de inte känner. Det är inget fel i att le och låtsas som att alltär bra tidigt i en vänskapsrelation. Djupet kommer allteftersom man litar mer på varandra och lär känna varandra.

Och framförallt, diskvalifiera inte någon bara för att hen bor för långt bort. Man vet aldrig vad som händer. Det kan bli en nära vän ändå.

 

[bettysmatte]

Fast det är sånt som inte byggs på en dag. Sånt tar oftast tid att bygga upp och utveckla. Man måste ju lära känna varandra först. Du kan ju inte förvänta dig att det ska vara så från början. Börja där du hittar någon som verkar intressant. Är det chatt som gäller så chatta. Ta det för vad det är försök inte tvinga fram nåt som måste få mogna på egen hand. Chatta, prata telefon, kanske träffas om nån av er har möjlighet att åka till den andre eller träffas på nåt trevligt ställe mittemellan och gör nåt roligt tillsammans. Många har svårt för att öppna sig för människor de inte känner. Det är inget fel i att le och låtsas som att alltär bra tidigt i en vänskapsrelation. Djupet kommer allteftersom man litar mer på varandra och lär känna varandra.

Och framförallt, diskvalifiera inte någon bara för att hen bor för långt bort. Man vet aldrig vad som händer. Det kan bli en nära vän ändå.

Håller med. Sedan tror jag också att man inte kan förvänta sig att de flesta vuxna människor har tid att träffas speciellt ofta, med tanke på jobb/studier, familj, fritidsintressen, etc, även om man inte bor jättelångt ifrån varandra. De flesta vuxna vänskapsrelationer bygger - i min erfarenhet - på att man mestadels pratar i telefon/skriver till varandra, och träffas bara ibland för att hitta på något tillsammans. Så att hitta en vän som man kan träffa fysiskt ofta, kan nog bli svårt av många skäl.

 

[Lingon]

Håller med. Sedan tror jag också att man inte kan förvänta sig att de flesta vuxna människor har tid att träffas speciellt ofta, med tanke på jobb/studier, familj, fritidsintressen, etc, även om man inte bor jättelångt ifrån varandra. De flesta vuxna vänskapsrelationer bygger - i min erfarenhet - på att man mestadels pratar i telefon/skriver till varandra, och träffas bara ibland för att hitta på något tillsammans. Så att hitta en vän som man kan träffa fysiskt ofta, kan nog bli svårt av många skäl.

Jag håller med! Man hinner inte även om man vill träffas oftare. Jag jobbar heltid, har man och barn, rider 2 dagar i veckan och sen är det alla vardagsliga sysslor (matlagning, inköp, städning osv.). Sen har jag stort behov av att bara vila och ta det lugnt för mig själv. Vänner träffar jag tyvärr för sällan. Men vi skriver en del till varandra på messenger.

 

[Unafraid]

Håller med. Sedan tror jag också att man inte kan förvänta sig att de flesta vuxna människor har tid att träffas speciellt ofta, med tanke på jobb/studier, familj, fritidsintressen, etc, även om man inte bor jättelångt ifrån varandra. De flesta vuxna vänskapsrelationer bygger - i min erfarenhet - på att man mestadels pratar i telefon/skriver till varandra, och träffas bara ibland för att hitta på något tillsammans. Så att hitta en vän som man kan träffa fysiskt ofta, kan nog bli svårt av många skäl.

Håller med. Ofta hinner jag bara träffas till vardags om vi bokar in att träna tillsammans. Jag orkar inte umgås på veckorna när jag jobbar. Jag orkar knappt hinna hålla ordning i huset/på gården. mitt "kompisgäng" kanske träffas varannan /var tredje månad. Och då bor vi allihopa inom en mil ifrån varandra.

 

[em-pirre]

@Wille jag träffar aldrig kompisar bara för att. Vi träffas i gemensamma intressen. Så du kanske kan kolla efter någon sorts trädgårds/odlingsklubb eller så.

Det brukar ju kunna ordnas olika trädgårdsgrejer för fantaster. Typ plantbytarträff, föreläsning, resor till trädgårdar osv.

 

[Catsu]

Min bästa vän träffade jag online genom ett gemensamt intresse. Vi har ännu aldrig träffats. Hon bodde från början i Nya Zeeland och har nu flyttat till Canada.
Vi chattar dagligen om precis allt och hon är absolut den människa som känner mig allra bäst. Ibland har vi setts i en videochatt med andra gemensamma vänner men inte särskilt ofta.
Jag har inga vänner alls i närheten av där jag bor.

 

[Wille]

Fast det är sånt som inte byggs på en dag. Sånt tar oftast tid att bygga upp och utveckla. Man måste ju lära känna varandra först. Du kan ju inte förvänta dig att det ska vara så från början. Börja där du hittar någon som verkar intressant. Är det chatt som gäller så chatta. Ta det för vad det är försök inte tvinga fram nåt som måste få mogna på egen hand. Chatta, prata telefon, kanske träffas om nån av er har möjlighet att åka till den andre eller träffas på nåt trevligt ställe mittemellan och gör nåt roligt tillsammans. Många har svårt för att öppna sig för människor de inte känner. Det är inget fel i att le och låtsas som att alltär bra tidigt i en vänskapsrelation. Djupet kommer allteftersom man litar mer på varandra och lär känna varandra.

Och framförallt, diskvalifiera inte någon bara för att hen bor för långt bort. Man vet aldrig vad som händer. Det kan bli en nära vän ändå.

Jag vet. Haken är att jag aldrig lyckats bli vän med någon sedan jag var 15. Jag har inte velat tränga mig på men har tagit kontakt några gånger men sen när jag inte fått gensvar så har jag lagt ner det. Jag kan inte tvinga folk att vilja umgås med mig. Så i kontakt med folk har jag mest känt mig ivägen, som en person ingen vill prata med.

@Wille jag träffar aldrig kompisar bara för att. Vi träffas i gemensamma intressen. Så du kanske kan kolla efter någon sorts trädgårds/odlingsklubb eller så.

Det brukar ju kunna ordnas olika trädgårdsgrejer för fantaster. Typ plantbytarträff, föreläsning, resor till trädgårdar osv.

Jag har varit med i trädgårdsföreningen men det har knappt varit några aktiviteter alls. Jag har bara varit med en gång under de år jag varit medlem. I år gick jag ur föreningen.

 

[Kiwifrukt]

Jag har inte alls många vänner. Den som är närmast är en kollega som jag visserligen träffade varje arbetsdag före pandemin när vi jobbade från kontoret. Dock har jag efter pandemin bytt avdelning så vi jobbar inte längre i samma grupp och kommer inte träffas lika mycket, om än alls, på jobbet i fortsättningen. Vi har all kontakt via sociala medier (Messenger och Skype på jobbet) och pratar normalt varje dag. Så visst går det att ha kontakt via nätet, även om vi har lärt känna varandra IRL så jag förstår lite hur du tänker.

(Självfallet har jag andra kollegor på min nya avdelning att fika och prata med, men vi är väldigt olika och har inte direkt några gemensamma intressen utöver jobbet så viljan att utveckla den relationen privat finns inte från något håll.)

 

[Wille]

Håller med. Sedan tror jag också att man inte kan förvänta sig att de flesta vuxna människor har tid att träffas speciellt ofta, med tanke på jobb/studier, familj, fritidsintressen, etc, även om man inte bor jättelångt ifrån varandra. De flesta vuxna vänskapsrelationer bygger - i min erfarenhet - på att man mestadels pratar i telefon/skriver till varandra, och träffas bara ibland för att hitta på något tillsammans. Så att hitta en vän som man kan träffa fysiskt ofta, kan nog bli svårt av många skäl.

Det är väl därför jag skulle vilja ha en partner så jag slipper vara ensam precis hela tiden. Men hur fan ska man hitta nån?

 

[Sleepy]

Det är väl därför jag skulle vilja ha en partner så jag slipper vara ensam precis hela tiden. Men hur fan ska man hitta nån?

Har du provat alternativ.nu-sidan?

 

[Wille]

Har du provat alternativ.nu-sidan?

Inte för att hitta en partner. Och forumet är tungrott så jag är inte där så mycket annars heller.

 

[Hippocampus]

Jag tror generellt att nyckeln till att umgås med andra människor är att gilla att umgås med sig själv. Kanske lite konstigt men den vägen hamnade jag på. När jag mådde mycket dåligt psykiskt så upplevde jag att alla tog avstånd och jag var ensam. Såhär i efterhand tror jag egentligen inte att de gjorde det utan att det var jag, indirekt, som såg till att de höll sig på avstånd eftersom min hjärna berättade för mig hur värdelös jag var, min sociala fobi knackade på, min panikångest kunde dyka upp närsomhelst = jag ansåg mig inte kunna åka nånstans längre iväg för jag skulle då få ångest, mina tvångstankar berättade massor för mig osv osv osv".
När jag blev friskare och friskare (eller ja, blev och blev, fan vad jag kämpade med gråt, ångest, skräck, tårar) började jag gilla att umgås med mig själv och fick då lättare i det sociala spelet och således mer kontakter. Sen kan jag ju inte säga att jag har tonvis med vänner men för mig på en lagom nivå. Jag är en asocial personlighet och träffar gärna inte folk för mycket för jag orkar inte det med 2 hästar, 1 hund, 2 jobb och jag behöver mycket egentid, jag går aldrig på middagar eller fester till den grad att jag inte blir inbjuden längre. Men det rör mig inte alls.

Med den utläggningen tror jag att när du hittar rätt terapi-form (rekommenderar min terapeut men vet att det är långt iväg o dyrt för dig) där du kan lära känna dig själv, reaktioner osv så kommer det komma en acceptans, och när acceptansen kommer tror jag att du får det lättare med allt, allt från plugg till kompisar till uppfyllande av drömmar. Där inte ångesten bestämmer.

 

[Wille]

Jag tror generellt att nyckeln till att umgås med andra människor är att gilla att umgås med sig själv. Kanske lite konstigt men den vägen hamnade jag på. När jag mådde mycket dåligt psykiskt så upplevde jag att alla tog avstånd och jag var ensam. Såhär i efterhand tror jag egentligen inte att de gjorde det utan att det var jag, indirekt, som såg till att de höll sig på avstånd eftersom min hjärna berättade för mig hur värdelös jag var, min sociala fobi knackade på, min panikångest kunde dyka upp närsomhelst = jag ansåg mig inte kunna åka nånstans längre iväg för jag skulle då få ångest, mina tvångstankar berättade massor för mig osv osv osv".
När jag blev friskare och friskare (eller ja, blev och blev, fan vad jag kämpade med gråt, ångest, skräck, tårar) började jag gilla att umgås med mig själv och fick då lättare i det sociala spelet och således mer kontakter. Sen kan jag ju inte säga att jag har tonvis med vänner men för mig på en lagom nivå. Jag är en asocial personlighet och träffar gärna inte folk för mycket för jag orkar inte det med 2 hästar, 1 hund, 2 jobb och jag behöver mycket egentid, jag går aldrig på middagar eller fester till den grad att jag inte blir inbjuden längre. Men det rör mig inte alls.

Med den utläggningen tror jag att när du hittar rätt terapi-form (rekommenderar min terapeut men vet att det är långt iväg o dyrt för dig) där du kan lära känna dig själv, reaktioner osv så kommer det komma en acceptans, och när acceptansen kommer tror jag att du får det lättare med allt, allt från plugg till kompisar till uppfyllande av drömmar. Där inte ångesten bestämmer.

Jag har haft perioder då jag varit friskare men det har inte hjälpt mig med det sociala.

Och som barn var det inte jag som tog initiativ till att bli kompis med någon. Det var en som tog initiativet och sen blev vi kompisar. Via henne fick jag också andra kompisar, men vi stod aldrig varandra nära och när grundskolan tog slut, så slutade vi också att hålla kontakten.

Jag har nog egentligen alltid haft problem med det sociala. Vad det beror på vågar jag inte säga.

 

[EmmaBovary]

Jag vet. Haken är att jag aldrig lyckats bli vän med någon sedan jag var 15. Jag har inte velat tränga mig på men har tagit kontakt några gånger men sen när jag inte fått gensvar så har jag lagt ner det. Jag kan inte tvinga folk att vilja umgås med mig. Så i kontakt med folk har jag mest känt mig ivägen, som en person ingen vill prata med.

Jag har varit med i trädgårdsföreningen men det har knappt varit några aktiviteter alls. Jag har bara varit med en gång under de år jag varit medlem. I år gick jag ur föreningen.

Baserat på det här så känns det kanske som att du ger upp för snabbt, att du kanske har lite orealistiska förväntningar på hur vänskapsrelationer växer fram i vuxen ålder. Lägg inte ner, vänta lite till och föreslå fler saker.

 

[tanten]

Om man inte har så många vänner kan man få ganska orealistiska föreställningar om hur det är att ha vänner?

Sådana där tajta ringanärsomhelst-vänner är de få som har. Majoriteten av oss har bekanta och personer vi tycker om att umgås med. Och så finns det någon som man kan vända sig till i stor glädje eller stor sorg. Men många har ingen sådan.

Många av oss har ett umgänge som vi ser med jämna mellanrum och har regelbunden eller oregelbunden kontakt med.

För egen del har jag olika personer som jag gör olika saker med. Beroende på intressesfär. Jag kan inte säga att alla de där människorna är mina nära vänner. Men vi har väldigt trevligt när vi ses. Nästan inga av dem är sådana som jag träffar bara för att träffas. Vi träffas i gemensamma sammanhang.

 

[Wille]

Baserat på det här så känns det kanske som att du ger upp för snabbt, att du kanske har lite orealistiska förväntningar på hur vänskapsrelationer växer fram i vuxen ålder. Lägg inte ner, vänta lite till och föreslå fler saker.

Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa frågor på ett internetforum. Jag var rädd för att vara till besvär. Så jag har väl egentligen aldrig vågat ta plats. Jag har aldrig varit någon. Jag har alltid känt mig oönskad. Jag har aldrig känt mig önskad ens av mina föräldrar.

Om man inte har så många vänner kan man få ganska orealistiska föreställningar om hur det är att ha vänner?

Sådana där tajta ringanärsomhelst-vänner är de få som har. Majoriteten av oss har bekanta och personer vi tycker om att umgås med. Och så finns det någon som man kan vända sig till i stor glädje eller stor sorg. Men många har ingen sådan.

Många av oss har ett umgänge som vi ser med jämna mellanrum och har regelbunden eller oregelbunden kontakt med.

För egen del har jag olika personer som jag gör olika saker med. Beroende på intressesfär. Jag kan inte säga att alla de där människorna är mina nära vänner. Men vi har väldigt trevligt när vi ses. Nästan inga av dem är sådana som jag träffar bara för att träffas. Vi träffas i gemensamma sammanhang.

Jag har ju inte så jättestor behållning av ytliga kontakter och att ha sådana kontakter kräver en massa energi. Jag försöker ändå och ser det som "nödvändiga investeringar" för att relationen kanske ska bli bättre på sikt. Igår fikade jag t.ex. med en granne. Det var mitt förslag att ses. Men att träffas så krävde av mig att jag gaskade upp mig och låtsades vara glad och normal. Men sen när träffen var slut så var jag återigen ensam.

 

[tanten]

Jag har ju inte så jättestor behållning av ytliga kontakter och att ha sådana kontakter kräver en massa energi. Jag försöker ändå och ser det som "nödvändiga investeringar" för att relationen kanske ska bli bättre på sikt. Igår fikade jag t.ex. med en granne. Det var mitt förslag att ses. Men att träffas så krävde av mig att jag gaskade upp mig och låtsades vara glad och normal. Men sen när träffen var slut så var jag återigen ensam.

Hur skulle du definiera en vänrelation som du har utbyte av? Vad finns i den som du vill ha?
Vad skulle den förändra i ditt liv?