Vänner och deras brister

[Voeux]

Om det är i ett gäng så hade jag bara umgåtts med den personen i grupp helt enkelt, och inte kunnat vara tyst när det sexistiska/rasistiska kommentarerna drar igång. Känns dumt att det ska trilla med 4 pers i fallet bara en tar avstånd från en av dem. Jag har iaf inte så många vänner att jag vill bli av med så många pga en gemensam. Om det då inte är så att hela gruppen hakar på det tåget och det blir tröttsamt, men då hade jag inte orkar fortsätta umgås med gruppen heller.

Jag har en bekant gift par där bägge är väldigt rasistiska, det har blivit värre med åren. Från början pratade vi mest om vår gemensamma hobby men efterhand blev det alltid att middagar osv alltid genomsyrades av deras avsky mot invandrare och utlänningar öht. Av naturliga skäl har de bara trillat bort. Jag har inget gemensamt med folk som verkar drivas av såna saker, och enbart dessutom.

Ja, lite så har det blivit just nu. Att vi enbart umgås i grupp. En gång hörde hen av sig och ville ta en AW och då tackade jag ja men drog med resten av gänget också. De andra personerna är inte alls likadana. En utav dem blir väl inte lika irriterad bara utan låter det passera, medan jag och en till alltid tar diskussionen. Eller avbryter och börjar prata om något annat, när jag inte orkar. Nu har hen skaffat partner och verkar vara inne i en nykär-bubbla och hör därmed inte av sig lika ofta. Lite skönt.

 

[Petruska]

Jag tror att i detta fall så hade nog vänskapen avtagit ifall det enbart handlade om hen och mig, just på grund av saker du nämner ovan. Men vi är ett vänskapsgäng på fem personer som har umgåtts sedan hedenhös, så det blir lite att backa från hela gänget eller att helt enkelt umgås med denna person också. Varför jag funderar på om det är värt att ta upp det till diskussion, eftersom allt tyder på att hen kommer att finnas i mitt liv vare sig jag tar aktivt val kring det eller inte, eller om jag bara ska försöka få lite balans i diskussionerna som du nämner.

Då hade jag nog tänkt lite som när det gäller vänners partners, som man inte är särskilt förtjust i. Det får hanteras efter bästa förmåga, och med så lite emotionellt engagemang som möjligt.

 

[Voeux]

Då hade jag nog tänkt lite som när det gäller vänners partners, som man inte är särskilt förtjust i. Det får hanteras efter bästa förmåga, och med så lite emotionellt engagemang som möjligt.

Låter som en bra strategi, får nog testa att köra vidare på det spåret och kanske försöka träna på min förmåga att inte bry mig i stället.

 

[tott]

Det där tycker jag är väldigt svårt. Jag kan verkligen sörja vänner som försvunnit. Jag har haft en vän som jag haft sedan tidiga tonåren och vi har haft perioder där vi setts mycket och perioder där vi setts mindre, helt ok men nu verkar det som att det faktiskt är slut. Vi bor i olika städer sedan några år och lever olika liv men jag har verkligen försökt hålla kontakten med henne ändå men senaste tiden har hon rent utsagt varit lite otrevlig mot mig. Har ringt utan att få svar. Fått sms senare "Hej, vad ville du? Jag är hemma (i vår hemstad där jag bor) men hinner inte ses, har fullt upp". Hänt de senaste gångerna och nu har vi inte setts sen förra våren. Jag förstår att jag borde släppa henne men jag tycker det är så ledsamt.

Det här @Eli har hjälpt mig att komma till insikt och förstå (budskapet gillar jag, även om texten är lite smörig):
"Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person. När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där, för det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare. Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period. Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt. Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet."

 

[Voeux]

Den ena började jag störa mig på för mycket pga att hon är väldigt dominant och dömande. Det är alltid hon som bestämmer och hon påpekar mer nedvärderande ton om jag t.ex har lämnat ihopräfsade lövhögar på gården, solstolsdynorna i solstolarna osv osv.

En sådan har jag också i min närhet. Hen styr ofta med "Jag tycker att vi gör såhär nu" och det blir lite obekvämt för andra att försöka kontra med andra förslag, samt är ofta dömande mot personer som tycker annorlunda än personen i fråga. Jag brukar försöka flika in med lite "Fast man kan ju tycka X på grund av Y också" men då blir det alltid en diskussion och jag orkar inte alltid. Hen har ofta goda avsikter och goda värderingar så jag bråkar inte allt för mycket, men det är väldigt svart eller vitt vilket kan vara frustrerande.

 

[Voeux]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

 

[tott]

En sådan har jag också i min närhet. Hen styr ofta med "Jag tycker att vi gör såhär nu" och det blir lite obekvämt för andra att försöka kontra med andra förslag, samt är ofta dömande mot personer som tycker annorlunda än personen i fråga. Jag brukar försöka flika in med lite "Fast man kan ju tycka X på grund av Y också" men då blir det alltid en diskussion och jag orkar inte alltid. Hen har ofta goda avsikter och goda värderingar så jag bråkar inte allt för mycket, men det är väldigt svart eller vitt vilket kan vara frustrerande.

Riktigt frustrerande! Min "kompis" säger inte ens "Jag tycker att vi gör såhär..." utan "Vi gör såhär". Amen, typ.

 

[starcraft]

För mig rinner det oftast ut i sanden, mer än att man aktivt ”gör slut”. Jag hade en bästa kompis som hade känslor för mig och inte orkade vara min vän längre när det inte var besvarat och då avslutade vår nära vänskap och ville bli mer bekanta. Det var jag inte så road av för jag kände mest att jag behövde lägga band på mig så inget jag gjorde kunde tolkas som flirtande. En annan var ganska elak mot mig och satte mig på pottan så då sa jag tack och hej. Annars blir det mest att det rinner ut. Jag har vänner som har starka åsikter som jag inte delar, pratar helst inte om dessa ämnen så är det inga problem, men jag låter det inte gå obemärkt förbi när det är sånt som passerar en viss gräns och då förtar mitt intresse att umgås i någon större omfattning. Vissa behöver man ju umgås i grupp och då undviker jag helt ämnet. Sen beror det på gruppen, delar resten av gruppen mina åsikter brukar det inte vara några problem, är det fler som delar dessa åsikter är det jobbigare. Just nu har jag lite ”paus” från en vän då denna är i en period som hen bara vill gå ut på krogen och jag är inte alls intresserad, dessutom krockar schemat då hen vill göra det de helger jag jobbar och jag orkar inte det och då om jag är med och åker hem efter förfesten tex och då blir skuldbelagd för att vara den som bangar... så jag gillar personen, men har inget intresse att just nu umgås med hen.

 

[tott]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Jag tror att jag har hyfsat bra självinsikt. Jag brukar faktiskt försöka analysera mitt beteende bland folk ibland. Jag försöker vara nog med att inte babbla så mycket om "mitt" och så, men jag är övertygad om att det finns saker hos mig som stör andra. ...men, som sagt, jag brukar försöka reflektera över mitt beteende.

 

[Petruska]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Vänner som inte rider: att jag aldrig har tid, att jag alltid kommer försent och att jag dessutom är så djälva jobbig när det gäller allt som har med kärleksrelationer och hetero och tvåsamhet och sånt att göra. Ingen får en lugn stund med mig i närheten. (När ju dessa vänner har nog med sin egen kritik av de nämnda sakerna, att dessutom behöva hantera min.)

Vänner som rider och har häst i samma stall: att jag ofta är lite rörig och slarvig och glömsk (men i stort sett menar väl och jag är hjälpsam bara jag kommer ihåg vad det var jag skulle hjälpa till med).

 

[athena_arabians]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Min tidigare bästa vän och jag hade väldigt olika åsikt i en fråga. Vi agreed to disagree och sedan var det inte mer med det. Det var inte något som var avgörande för vår vänskap helst enkelt. Senare ändrade hon åsikt och kom närmare min men det var då inte pga mitt argumenterande eftersom vi som sagt inte diskuterade det hela

Så länge det inte är något som gäller grundläggande värderingar (jämställdhet osv) ser jag inga problem så länge man kan komma överens som jag och min kompis gjorde.

 

[Voeux]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Jag tror att jag kan vara lite hård mot mina vänner ibland, men det har blivit mycket bättre. Om en vän kommer till mig och behöver prata om ett problem så blir jag lätt väldigt lösningsorienterad och försöker hitta svar på personens problem i stället för att kanske helt enkelt bara lyssna ibland. Jag kan också lätt bli frustrerad om vänner lyfter problem med mig som jag själv anser larviga, eller att personen tjötat om detta problem i all evighet utan att ta tag i att försöka lösa det. Men jag har blivit mycket bättre med åren när det kommer till att känna av när det är läge att ge råd, och när det är läge att helt enkelt bara lyssna och finnas där. Bland annat tack vare att min allra närmsta vän har pratat om detta med mig.

(Men, med det sagt så kan jag fortfarande tycka att vissa problem är larviga och att de får rycka upp sig )

 

[athena_arabians]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Oj då... jag kan vara väldigt rigid i vissa saker, ta väl mycket plats och vara väldigt otålig. Jag försöker vara medveten om det men lyckas inte alltid. Sedan är jag hemsk i min attityd till de som tar på sig en offerkofta och kör passiv-aggressiv... det får mig att tända på alla cylindrar samtidigt. Det är ett arv, jag är barn och barnbarn till två kvinnor som hade en mycket prydlig offerkofta (speciellt mormor) och ett väl utvecklat passiv-aggressivt beteende. De två sakerna har jag noll tålamod med men jag försöker bara gå undan och undvika sådana människor. Mitt humör fungerar så att jag exploderar och sedan är det bra (och jag ber om ursäkt vid behov). Jag går liksom inte och är långsur (vilket var min mors paradnummer).

Har också blivit lite tidsoptimist på äldre dagar men hör alltid av mig om jag blir sen (och nu snackar vi upp till en kvart, inte flera timmar...). Blir det en försening på flera timmar har det hänt något på vägen (olycka, väglag osv) vilket de jag umgås med är medvetna om.

 

[Görel]

Det här tycker jag är svårt, för vissa saker känns enklare att prata om exempelvis att någon alltid är sen. Däremot har jag en vän som jag upplever alltid måste hävda sig, och göra allt till en tävling. Om jag säger att "Det har varit så mycket på jobbet den här veckan, jag är så trött" så kontrar hen med att hen har jobbat 13 h varje dag den här veckan OCH håller på att renovera huset och så vips så är vi inne på en diskussion om hens husköp igen. Jag kan uppleva att hen försummar mig, och andra, på detta sätt genom att alltid vända diskussionen till sig själv. Jag tycker att det är svårt att lyfta på ett bra sätt. Någon som har tips?

Sånt där är skitjobbigt. Jag känner lite likadant inför kommentaren "vi är alla trötta" eller liknande när man just berättat om att man håller på att gå in i väggen. Om man muttrar något om att man förlorat två hästar på fyra månader och dessemellan höll pappa på att dö så spelar inte det heller någon roll för den andra personen har det alltid värre. Och har den inte det byter den helt sonika samtalsämne till något där den har det värre.
Jag har inget tips på hur man får dem att sluta, jag brukar dra mig undan alternativt hålla låda om något den andra är ointresserad av bara för att jag blir så irriterad och vill vara taskig tillbaka. Sen en tid tillbaka låter jag också bli att haka på sånt, jag ställer inga följdfrågor eller håller igång samtalet, och blir det tyst börjar jag prata om något som båda kan vara intresserad av.

 

[Voeux]

Sedan är jag hemsk i min attityd till de som tar på sig en offerkofta och kör passiv-aggressiv... det får mig att tända på alla cylindrar samtidigt.

Åh, då är vi likadana Eller rättare sagt har samma känsla inför det, sen kanske du visar det mer Jag har en vän som i yngre dagar var så. Hen var mycket lättstött, och jag som då kanske kan var lite väl tuff ibland (särskilt enligt denna person) råkade ofta trampa på ömma tår. Hen hanterade det genom att bli just passiv aggressiv och långsur, men berättade aldrig för mig varför hen var sur. Jag hanterade det genom att låtsas att jag inte märkte av de små syrliga hintarna och att hen inte hörde av sig på ett tag. Jag tänkte att om man blir sur på mig och vill att jag ska rätta mig eller be om ursäkt för något, då får man säga det till mig. Jag ber gärna om ursäkt om jag råkat trampa på ömma tår, men jag springer inte efter någon som blir passiv aggressiv och sipprar ur sig små syrliga hintar i hopp om att jag ska fråga vad som står på. Som tur är så har detta blivit betydligt bättre med åren och vår vänskap är mer avslappnad idag.

 

[Voeux]

Sånt där är skitjobbigt. Jag känner lite likadant inför kommentaren "vi är alla trötta" eller liknande när man just berättat om att man håller på att gå in i väggen. Om man muttrar något om att man förlorat två hästar på fyra månader och dessemellan höll pappa på att dö så spelar inte det heller någon roll för den andra personen har det alltid värre. Och har den inte det byter den helt sonika samtalsämne till något där den har det värre.
Jag har inget tips på hur man får dem att sluta, jag brukar dra mig undan alternativt hålla låda om något den andra är ointresserad av bara för att jag blir så irriterad och vill vara taskig tillbaka. Sen en tid tillbaka låter jag också bli att haka på sånt, jag ställer inga följdfrågor eller håller igång samtalet, och blir det tyst börjar jag prata om något som båda kan vara intresserad av.

Visst är det förbaskat svårt! Jag tycker dessutom att det är ganska vanligt, att personer ska tävla i precis allt och hävda sig i diskussioner. Jag har på sistone försökt att ta ett djupt andetag och försökt landa i att jag vet vem jag är, jag vet vart jag står och jag vet vad jag går igenom som ingen ser. Jag tävlar inte mot någon, och jag behöver inte bemöta de som tävlar mot mig. Även om diskussionen just i detta nu gick över till att handla om den här personen och jag blev försummad så kommer rätt personer i mitt liv att se mig ändå, och jag kommer i längden att tjäna på att inte hävda mig mot andra. Dels för min egen skull, att jag får ro i att inte tävla. Men också för att jag tror att det här beteendet blir genomskinligt i längden och att jag kommer att uppskattas för att jag tar avstånd från det. Ja, lite så tänker jag och det ger mig tröst om jag känner mig förbisedd någon gång.

 

[EmmaBovary]

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Mina mest påfrestande sidor är absolut att jag ältar sönder saker och är väldigt omständlig. Brukar överlag vara självmedveten och kunna peka på vad som är fel - men lyckas inte alltid ändra något ändå min bästa väninna är lite likadan och tycker att vi har en ganska fin dynamik där båda ger och tar.

 

[niardasp]

Jag har en vän som kan vara väldigt intensiv, prata om allt hela tiden, vill sällan vara själv och så vidare. Jag löser det genom att be henne att lugna ner sig när jag tycker hon går överstyr . Hon vet själv om att hon är sådan som person, och vet också att jag är egentligen ganska så tvärtom. Det funkar bra eftersom vi båda vet om hur den andra är, men det hade nog fungerat betydligt sämre för mig om hon inte hade haft självinsikt att förstå när jag tycker att hon blir jobbig. Vi kan för det mesta skoja om det när hon hetsar upp sig, jag ger henne en blick som hon så väl känner igen och så skrattar hon åt hur tydlig jag är, och sen går hon och gör nåt annat eller slutar prata i ett. Det fungerar helt enkelt eftersom vi båda är öppna med hur vi själva är och att vi kan kommunicera om det.

Personligen kan jag nog bli lite passiv-aggressiv som ni beskrivit tidigare i tråden, vilket jag vet om är sjukt ocharmigt. Väääldigt sällan blir jag dock sådan mot mina vänner (som jag ju faktiskt tycker om) utan jag kan nog snarare bete mig lite surigt mot folk jag egentligen inte tycker om så mycket. Sådana som jag kan förlora som bekanta utan att det skulle göra mig så mycket.

Jag har också lite besserwisser-tendenser som jag aktivt jobbar på att stävja och som faktiskt blivit betydligt bättre. Nu för tiden kan jag hålla tyst om någon säger något "fel", förr var jag liksom tvungen att korrigera folk hela tiden . Det stannar i tanken nu för tiden, vilket kanske också är rätt ocharmigt men jag jobbar på det också.

 

[Raderad medlem 68338]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Jag har inga problem med att vänner har bekräftelsebehov. Jag bekräftar dom gärna!
Viktigast tycker jag är att man delar samma typ.. värdegrund, grundåsikter liksom i det stora hela. Sen har jag många olika tycker av vänner, med en massa olika personligheter och förhållningssätt. Gemensamt är väl kanske att de för utomstående alla skulle anses som lite ... excentriska på olika sätt.
Vi har högt i tak och pratar och diskuterar om allt möjligt.
Det enda jag inte tolererar är backstabbing och drama, det har jag inget intresse av. Har också gjort slut med en vän pga att hen var snål. Jag förväntar mig att mina vänner är generöst lagda. Jag bjuder gärna men vill inte känna mig utnyttjad.

 

[niardasp]

Jag har också väldigt svårt för människor som gnäller på minsta lilla sak som att det är världens största problem. Det är ett personlighetsdrag som har vuxit fram hos mig efter att min pappa gick bort i cancer efter en väldigt kort och intensiv sjukdomsperiod. Efter det sätter jag liksom ribban för vad som är ett jobbigt problem på den nivån, vilket såklart inte alltid är schysst. Nu har det gått några år och jag har fått lite distans, och kan börja lyssna på vänner som har problem utan att tycka att de bara gnäller.

Däremot, kommer de till mig och ojar sig över att en viss färg på läppstift var slut på Åhlens så är jag ganska tydlig med att jag inte orkar lyssna på sådan orimligt gnäll. Obs att det är skillnad på att säga "fan vad surt, jag skulle köpa ett läppstift och så var det slut, jag hade ju planerat att ha det till min 30-årsfest imorgon" och "alltså jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv nu när korall0456 inte fanns, min 30-årsfest imorgon är helt förstörd!" där alltså det sista citatet är något jag skulle bli extremt irriterad på.