Vänner och deras brister

[Hazel]

Jag förlorade en vän som va väldigt viktig för mig eftersom jag inte klarade att hålla tyst. När vi lärde känna varandra så hade hon flyttat till Stockholm från en mindre stad eftersom hon va tvungen att komma ifrån sin pojkvän som misshandlat henne. Några år senare började hon prata med honom igen och dom blev åter ett par, jag sa aldrig till henne att hon skulle välja mellan honom eller mig eller något sådant, men jag kunde inte bara säga att jag var glad för hennes skull utan jag uttryckte att jag var orolig för henne och att jag tyckte det var en dålig idé. Idag har vi ingen kontakt alls och det känns så himla trist, samtidigt vet jag att det inte är något jag hade hållit tyst om även om jag visste att det var såhär det skulle bli

 

[Raderad medlem 68338]

Jag har också väldigt svårt för människor som gnäller på minsta lilla sak som att det är världens största problem. Det är ett personlighetsdrag som har vuxit fram hos mig efter att min pappa gick bort i cancer efter en väldigt kort och intensiv sjukdomsperiod. Efter det sätter jag liksom ribban för vad som är ett jobbigt problem på den nivån, vilket såklart inte alltid är schysst. Nu har det gått några år och jag har fått lite distans, och kan börja lyssna på vänner som har problem utan att tycka att de bara gnäller.

Däremot, kommer de till mig och ojar sig över att en viss färg på läppstift var slut på Åhlens så är jag ganska tydlig med att jag inte orkar lyssna på sådan orimligt gnäll. Obs att det är skillnad på att säga "fan vad surt, jag skulle köpa ett läppstift och så var det slut, jag hade ju planerat att ha det till min 30-årsfest imorgon" och "alltså jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv nu när korall0456 inte fanns, min 30-årsfest imorgon är helt förstörd!" där alltså det sista citatet är något jag skulle bli extremt irriterad på.

Hahah alltså min snyggaste vän är så jävla kul. Hon kan komma instormande och bara "allt känns fel,jag har fel outfit. Jag vet inte om jag kan existera i världen. VAD SKA JAG GÖRA!?" En gång fick hon ett breakdown när hennes namn blev markerat i GRÅTT i ett exeldokument eftersom hon då automatiskt trodde att hon sågs av omgivningen som en grå personlighet

Well, I can handle this. Jag är själv relativt neurotiskt lagt Kan tex ligga vaken på nätterna och störa mig på att ett beslag i köket inte är i original från byggåret

Något jag inte orkar med är ju dock offerkofta mentalitet som @athena_arabians nämde. När det liksom inte finns någon självinsikt, ingen glimt i ögat. När det inte finns några möjligheter alls i livet typ enligt personen. Då orkar jag nog inte. Lyckligtvis har jag inga sådana vänner.

 

[niardasp]

Hahah alltså min snyggaste vän är så jävla kul. Hon kan komma instormande och bara "allt känns fel,jag har fel outfit. Jag vet inte om jag kan existera i världen. VAD SKA JAG GÖRA!?" En gång fick hon ett breakdown när hennes namn blev markerat i GRÅTT i ett exeldokument eftersom hon då automatiskt trodde att hon sågs av omgivningen som en grå personlighet

Åh gud tur att hon är din vän och inte min!

Alltså jag kan köpa folk som säger liknande saker och det uppenbart är på skämt. Men om personen i fråga är seriös och faktiskt tycker att ett gråmarkerat namn är lika med jordens undergång, nä då är den personen för neurotiskt lagd för att vara vän med mig

 

[Voeux]

Obs att det är skillnad på att säga "fan vad surt, jag skulle köpa ett läppstift och så var det slut, jag hade ju planerat att ha det till min 30-årsfest imorgon" och "alltså jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv nu när korall0456 inte fanns, min 30-årsfest imorgon är helt förstörd!" där alltså det sista citatet är något jag skulle bli extremt irriterad på.

Håller helt med!

 

[Asko]

Jag har inga vänner nu, vilket kan vara lite tråkigt. Men det beror mycket på min grava hörselskada och att jag egentligen vill träffa nytt folk, det är verkligen inte en lätt kombination. Det var likadant när jag började på gymnasiet och flyttade till Örebro, då klippte jag typ alla band med gamla vänner från klassen i grundskolan och lärde känna nya vänner. Nu är det lite likadant, jag vill ha nya vänner nu när jag börjat arbeta och vuxenlivet osv men på grund av att dövvärlden är så liten så känner man redan typ alla. Dvs det går inte att hitta en nystart om man inte ska försöka bland hörande, och då är jag mest rädd att folk ska tycka att jag är skitjobbig som hör så dåligt. Jag kan inte ens ha långa samtal, det blir inget meningsfullt då.
En vän från gymnasiet har jag dock lite kontakt kvar med men hon bor i Skåne och det var skitlängesen vi hörde av varandra.

Förresten, vad tror ni att ni själva har för drag som kan vara påfrestande för era vänner ibland? Har ni god självinsikt? Hur hanterar ni era brister? Vet inte om detta är en helt annan tråd egentligen men jag spinner vidare på detta här tills mod säger något annat.

Men guuud jaaa Den starkaste läxan jag någonsin lärde mig var att be om ursäkt av en vän i grundskolan som blev förbannad på mig när jag äntligen fick för mig att be om ursäkt en gång Jag kan nog vara rätt envis också men tror att jag har försökt lära mig att hitta en mera lagom balans. Är dessutom nog lite tråkig pga jag har problem med att åka längre turer in till stan. Förutom den sista så har jag tyckt att det har varit bra lärodomar som gjort att jag kan bättra på mig, men den sista är jag nog mest osäker på.

 

[Eli]

Min absolut ocharmigaste egenskap är att jag INTE kan kallprata eller prata om saker som är ointressanta för mig. Man har ju "vänner" som följt med på köpet liksom och som man umgås med tillsammans med andra. När nån börjar prata om nåt som jag tycker är sjukt tråkigt så är det enda jag kan säga "haha jaaa" typ Kommer för mitt liv inte på nåt att svara och ibland blir det sån där pinsam tystnad för jag vet inte vad jag ska prata om.

Är tyvärr också lite besserwissrig av mig och rättar folk innan jag hunnit tänka "håll käften!" till mig själv.

 

[Hyacinth]

Jag är gapig, hörs massor och är usel på att skattar lagom. Och lösningsorienterad in absurdum. Usel på att lyssna.

 

[Görel]

Kom på ytterligare ett drag som skulle kunna få mig att bryta med någon, de som inte kan skilja på sak och person. Har tyvärr en sådan anhörig och det är jättejobbigt när denne tar åt sig helt ologiska och irrationella saker.
T ex spelade TP för många år sen, fick en fråga om vem som gjort ett album med ett speciellt omslag, jag svarade rätt och fick följdfrågan om jag hade albumet. Jag svara nej det är inte min typ av musik. Min anhörige blev surare och surare under kvällen och det visade sig att denne tog mitt svar som personlig kritik. Min anhörige är extrem och det har varit skitjobbigt att behöva tänka på om det man säger på något extremt ologiskt långsökt väg skulle kunna göra den anhörige sur. Sånt här gör att jag inte umgås så mycket med min anhörige och hade det varit någon jag inte varit släkt med hade jag med största sannolikhet brutit kontakten om inte denne efter ett snack fattat att beteendet är plågsamt för omgivningen som hela tiden måste tassa på tå.

 

[Snurrfian]

Jag har en vän som jag upplever som otroligt snål i vardagssituationer, exempelvis, vi beställer pizza till våra familjer och äter tillsammans, för mig är det enklaste att dela rakt av på kostnaden eftersom det brukar blandas runt och smakas av varandra. Men hen sitter och kolla vad de pizzor hens familj har beställt kostar och betalar exakt det. Sen kan det var mer eller mindre än hälften, men att ens lägga tid på det känns så märkligt. När vi har haft andra middagar tillsammans så erbjuder sig hen gärna att göra/ta med saker som hen kan få tag på väldigt billigt, äter vi ute så klagas det på att det kostar så mycket och jag har aldrig hört personen varit helt nöjd med ett enda restaurangbesök.
Samtidigt så kommer vi väldigt bra överens, vi har mycket gemensamt och det är lättsamt att umgås när jag låter bli att irritera mig på petigheten.

 

[clusia]

Jag har distaniserat mig från en vän. Dels har hon några personlighetsdrag som jag stör mig på men droppen blev väl när hon betedde sig extremt illa mot en annan gemensam vän. Jag försökte hålla mig neutral i deras bråk eftersom det inte hade med mig att göra men när fd vännen mer eller mindre ville att jag skulle välja sida och blev sur när jag gick på gemensamma vännens bröllop kände jag att någonstans får det räcka. Tyvärr följde några andra vänner med på köpet men men, sånt är livet.

 

[Monkie]

Jag har en vän som jag upplever som otroligt snål i vardagssituationer, exempelvis, vi beställer pizza till våra familjer och äter tillsammans, för mig är det enklaste att dela rakt av på kostnaden eftersom det brukar blandas runt och smakas av varandra. Men hen sitter och kolla vad de pizzor hens familj har beställt kostar och betalar exakt det. Sen kan det var mer eller mindre än hälften, men att ens lägga tid på det känns så märkligt. När vi har haft andra middagar tillsammans så erbjuder sig hen gärna att göra/ta med saker som hen kan få tag på väldigt billigt, äter vi ute så klagas det på att det kostar så mycket och jag har aldrig hört personen varit helt nöjd med ett enda restaurangbesök.
Samtidigt så kommer vi väldigt bra överens, vi har mycket gemensamt och det är lättsamt att umgås när jag låter bli att irritera mig på petigheten.

Åh sådär exakt kan jag vara när det gäller att dela notan! Mest för att jag vill att rätt ska vara rätt och för att jag inte hade gillat att vara den som "vann" på att dela rakt av.

 

[tuaphua]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Jag tycker nog inte mina vänner har så mkt irriterande drag. Jag är inte lagd åt att irriteras så mycket förvisso. Men de som verkligen är vänner och inte bara bekanta har jag i många fall känt en halv evighet. Och vi har väl liksom funnit varann iom att vi fortf är så nära. Vi verkar alltså passa varann.

Jag har brutit med vänner. Men det var väl mer i tonåren sånt hände. Numer rinner det väl mer ut i sanden om det är något man känner inte är värt att bevara riktigt.
Men jag har brutit med någon som utnyttjade folk.
Sen har jag också lärt mig att vara försiktig med att undervisa vänner. Jag vet att min egen tränare varnade mig för det. Och hon hade som alltid rätt. En del får väldigt svårt att hålla isär vänskapsrelationen och min yrkesroll som tränare under lektionen. Jag måste kunna ha min yrkesroll utan att de i sin vänskapsroll ska ta illa upp över att jag just undervisar och ev ger negativ kritik som del av det. Jag tycker att jag numer lärt mig tyda vilka som det kan gå att ha båda de relationerna med.

Men har jag och vänner något vi stör oss på med varann pratar vi om det. Oftast har vi pratat om det innan det blir ett irritationsmoment. Jag umgås inte med folk som får näring av konflikter, är falska etc.
Sen har jag väldigt olika sorter vänner som jag också umgås med lite i olika sammanhang och olika känslolägen i vissa fall. Så det går ju ibland att planera in att hänga med person x beroende på om jag vill göra aktivitet y eller q eller känna si eller så.

Jag har absolut en massa knepiga drag. Dels är jag en sån som helt går in för saker och gör dem i 280. Så i perioder av mkt jobb kan jag vara slut och inte orka ses och vara dålig på att höra av mig. Generellt är jag i perioder dålig på att höra av mig.
Sen är jag glömsk också vad gäller inte superviktiga saker. Och jag kan dra mig undan om jag mår dåligt.
Och jag kan vara lite väl spontan för vissas smak och lite för galen.
Det jag uppskattar mest med min bästa vän är att hon är lika galen, spontan, öppen och allt är ok. Vi dömer aldrig varann oavsett vad. Kärlek och asgarv är mer vår grej.

 

[tanten]

Jag är gapig, hörs massor och är usel på att skratta lagom. Och lösningsorienterad in absurdum. Usel på att lyssna.

Hej syster

... och dessutom föga diplomatisk. Har för hett temperament för det.

 

[Raderad medlem 68338]

Hej syster

... och dessutom föga diplomatisk. Har för hett temperament för det.

Jag är som dig och @Hyacinth MEN därtill neurotisk och pedant. Med en och annan skriv lös.

Edit: Märkligt att jag har vänner öht nu när jag tänker på saken

 

[Elektronen]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Har inte direkt varit med om det hos en nära vän. Stort bekräftelsebehov har jag dock varit med om hos min ex-sambo, funkade inte.
Någon med väldigt starka åsikter som går emot mina vet jag inte om jag skulle kunna vara vän med (beroende på vad det är åsikter om), är det fundamentala värderingar enligt mig blir det svårt.

Personlighetsdrag som man gillar mindre kommer alltid finnas! Vilket man har själv också i andras ögon. Jag har aldrig gjort slut med en vän, men flera det runnit ut i sanden med, inte alltid från mitt håll.
Är ju onödigt att lägga energi på människor man inte vill ha i sitt liv

 

[Vallmo]

Jag är som dig och @Hyacinth MEN därtill neurotisk och pedant. Med en och annan skriv lös.

Edit: Märkligt att jag har vänner öht nu när jag tänker på saken

Jag tycker du verkar jättekul och dynamisk.
Kul att du har din egen stil också.
Det har jag också, fast olik dig. Så tråkigt när alla är mainstream.

 

[athena_arabians]

Jag är som dig och @Hyacinth MEN därtill neurotisk och pedant. Med en och annan skriv lös.

Edit: Märkligt att jag har vänner öht nu när jag tänker på saken

Nej, inte ett dugg

 

[Voeux]

Jag är som dig och @Hyacinth MEN därtill neurotisk och pedant. Med en och annan skriv lös.

Edit: Märkligt att jag har vänner öht nu när jag tänker på saken

En av mina vänner är högst neurotisk och även om det ibland får mig att vilja slita av mig håret så är det också hon som ha fått mig att skratta mest genom åren

 

[Raderad medlem 68338]

Jag tycker du verkar jättekul och dynamisk.
Kul att du har din egen stil också.
Det har jag också, fast olik dig. Så tråkigt när alla är mainstream.

Haha you dont know me Men tack
Ja visst är det kul med variation! Många av mina vänner har sina egna stilar, långt från min. En kompis jag har får mig att känna mig minst sagt mainstream

 

[Raderad medlem 68338]

Nej, inte ett dugg D