Vänner och deras brister

[Voeux]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

 

[BernT]

Jag har tagit avstånd från en person som jag avskyr och då följde tyvärr två andra med i fallet. De två tycker jag om men jag tycker att de också betett sig illa och jag är besviken på dem båda vilket jag talat om. Så det rann inte bara ut i sanden utan jag sa vad jag kände och sen valde jag att klippa.

 

[MiniLi]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Det handlar väl om någon balans. Klart att man kan störa sig på saker hos folk men om jag känner att det påverkar mig negativt så är jag inte längre så intresserad av vännen. Vissa starka åsikter kan ligga alldeles för lång bort från mina egna och då kanske jag känner att vi inte delar viktiga grundantaganden.
Ofta är väl det här något som utvecklas över tid. Men om jag mer och mer börjar irritera mig på en vän så kommer jag ju heller inte vara så sugen på att umgås.

Jag har "gjort slut" med vänner. 2 vänner där vi blev osams och därefter bröt kontakt, kanske inte så att vi uttalat sa "jag vill inte vara din vän" men det var ändå tydligt att vi inte ville ses mer.
Jag har nyligen distanserat mig från en vän, jag har inte uttalat "gjort slut" och vi har inte blivit osams men jag har helt enkelt dragit mig undan och nu hörs vi inte så ofta längre.

Det finns vissa saker som jag inte fixar, tex om vänner skuldbelägger mig för att jag inte hinner/orkar umgås eller om jag uppfattar att det inte finns någon förmåga att förstå hur jag har det. Då tänker jag att vi helt enkelt inte passar så bra ihop.
Man behöver ju inte bryta all kontakt men det finns liksom ingen anledning att umgås ofta med folk som man inte mår bra av.

 

[Nepenthe]

Jag hanterar det med att kanske ta pauser från varandra ibland men oftast bara ta ett andetag och tänka på de bra sakerna
Är jag trött på en diskussion där vi tycker olika så skulle jag nog säga det att "ja där tycker vi ju lite olika" och sen försöka släppa det.

Jag har "gjort slut" med en vän ganska nyligen.
Det var väldigt jobbigt då vi varit vänner i många år.
Hon har bott i ett annat land länge och nu kom hon tillbaka till sverige förra året.
Jag märkte direkt att gamla vanor dök upp igen som jag har haft svårt med under nästan alla år. Respekt för min tid, att hon alltid kommer försent och denna gång bestämde vi tid/plats utefter hennes schema men sedan så hör jag inte äns av henne förens 2 dagar senare. Då har jag suttit hemma och trott att vi skulle ses..
Hon mår inte bra psykiskt och jag tycker synd om henne och jag vill att hon ska må bra men detta har tyvärr gått ut över mig för många gånger att jag tillslut sa, nu får det vara nog!

Jag har ganska få vänner och ibland gör det mig ledsen. Jag brukar då rannsaka mig själv och försöka komma fram till vad jag gjort för fel.

Blev senast i fredags irriterad på en vän jag sitter bredvid på jobbet vi har även haft häst i samma stall men vi är väl som ett gift par så ibland blir man irriterad, visar det utan att bli elak och sen några dagar senare är allt som vanligt igen som idag!

 

[Görel]

Vi har ju alla våra egenheter och brister, jag tycker det handlar mycket om vilja att samspela och kompromissa..

Det jag inte står ut med och som kan få mig att bryta med personer är två saker. Det ena är när jag känner mig utnyttjad. Man vill vara vän med mig för att det kan ge fördelar på något vis, allt från att träffa rätt personer till att slippa vara ensam, och det är egentligen inte mig som person man vill vara med. Eller så är man falskt vänlig men har en dold agenda att få information eller andra fördelar från mig. Ett par sådana har jag brutit med.
Det andra är när jag känner mig bortvald. Jag är aldrig förstahandsalternativet utan den man kontaktar när de intressantaste har annat för sig. Någon sådan har jag också slutat höra av mig till.

Jag är en sån som har många vänner och ett stort nätverk. Olika vänner gör jag olika saker med då vi har gemensamma intressen på olika områden. En vän och jag har helt olika dygnsrytm, hon är morgonpigg och jag är kvällspigg. Då kan vi t ex göra så att hon ensam tar en morgonpromenad, sen gör vi något ihop, och sen tar jag en kvällspromenad istället. Vill man hittar man ofta sätt att samspela.

Många gånger tycker jag att det fungerar att prata om det man irriterar sig på hos den andre. T ex om någon aldrig kommer i tid, eller om någon alltid ska dra igång värsta diskussionen om sånt där man är oense och aldrig ge sig. Den andre är kanske inte medveten om vad denne faktiskt gör och hur det påverkar andra.

 

[Voeux]

Många gånger tycker jag att det fungerar att prata om det man irriterar sig på hos den andre. T ex om någon aldrig kommer i tid, eller om någon alltid ska dra igång värsta diskussionen om sånt där man är oense och aldrig ge sig. Den andre är kanske inte medveten om vad denne faktiskt gör och hur det påverkar andra.

Det här tycker jag är svårt, för vissa saker känns enklare att prata om exempelvis att någon alltid är sen. Däremot har jag en vän som jag upplever alltid måste hävda sig, och göra allt till en tävling. Om jag säger att "Det har varit så mycket på jobbet den här veckan, jag är så trött" så kontrar hen med att hen har jobbat 13 h varje dag den här veckan OCH håller på att renovera huset och så vips så är vi inne på en diskussion om hens husköp igen. Jag kan uppleva att hen försummar mig, och andra, på detta sätt genom att alltid vända diskussionen till sig själv. Jag tycker att det är svårt att lyfta på ett bra sätt. Någon som har tips?

 

[Voeux]

Jag hanterar det med att kanske ta pauser från varandra ibland men oftast bara ta ett andetag och tänka på de bra sakerna

Jag tycker att det ofta funkar bra! Ibland kan det ju ha blivit lite intensivt umgänge en tid, och då framkommer ens olikheter mycket tydligare. Så då kan det räcka med liten paus och nästa gång man ses så ser man personens styrkor och det man har gemensamt mycket tydligare.

 

[Hyacinth]

Jag är rädd om mina vänner. Jag förutsätter att jag har drag de retar sig på också. Men jag har inga vänner som inte ger mig bra saker, de har trillat bort lite naturligt. En vän har jag dumpat, det var alkoholrelaterat i kombination med barn. Det var ohållbart.

 

[BernT]

Det här tycker jag är svårt, för vissa saker känns enklare att prata om exempelvis att någon alltid är sen. Däremot har jag en vän som jag upplever alltid måste hävda sig, och göra allt till en tävling. Om jag säger att "Det har varit så mycket på jobbet den här veckan, jag är så trött" så kontrar hen med att hen har jobbat 13 h varje dag den här veckan OCH håller på att renovera huset och så vips så är vi inne på en diskussion om hens husköp igen. Jag kan uppleva att hen försummar mig, och andra, på detta sätt genom att alltid vända diskussionen till sig själv. Jag tycker att det är svårt att lyfta på ett bra sätt. Någon som har tips?

Hade skämtsamt sagt åt vännen att sluta mäta kuk.

 

[Voeux]

Jag förutsätter att jag har drag de retar sig på också.

Givetvis!

EDIT: Jag tycker att gränsdragningen är svår. Jag upplever nog att alla jag har i min närhet ger mig bra saker, men har svårt att göra en bedömning när någon tar mer än vad den ger. Ett väldigt tydligt exempel är en vän med aningens sexistiska och rasistiska värderingar. Efter en del diskussioner mellan oss har hen backat lite och blivit mer nyanserad i sina tankegångar, och dessutom märkt att jag inte uppskattar att höra om detta mer. Vi har väldigt roligt ihop, men detta slutar inte skava hos mig trots förbättring..

 

[tott]

Det verkar som att jag precis just nu håller på att avveckla två vänner. Den ena började jag störa mig på för mycket pga att hon är väldigt dominant och dömande. Det är alltid hon som bestämmer och hon påpekar mer nedvärderande ton om jag t.ex har lämnat ihopräfsade lövhögar på gården, solstolsdynorna i solstolarna osv osv. Dessutom avbryter hon då ja pratar och fyller i meningen med det hon tror att jag har tänkt säga. Fruktansvärt irriterande. Tror hon märkte att jag började ledsna, för vi har inte hörts sedan i julas. Helt ok för mig.
Den andra avvecklingen gäller en på många sätt trevlig vän, men som jag skrivit om i någon annan tråd här förut. Hon har satt mig på pottan många gånger i olika sammanhang. Hon skryter om sitt härliga liv och pluttinuttiga och härliga äktenskap på fb...men jag vet att sanningen är annorlunda. Jag har dessutom många gånger funderat över om hon på riktigt vill mig väl, eller om hon har en hemlig agenda som går ut på att trycka till mig. Nu har jag börjat irritera mig mycket på allt det där och hela spelet, så jag har inte lust att ta kontakt med henne mera. Jag vill ha grundade människor i mitt liv - inte sådana som fejkar och låtsas.

Vänner kommer och går - en sanning som är bra att vara medveten om.

 

[MiniLi]

Givetvis!

EDIT: Jag tycker att gränsdragningen är svår. Jag upplever nog att alla jag har i min närhet ger mig bra saker, men har svårt att göra en bedömning när någon tar mer än vad den ger. Ett väldigt tydligt exempel är en vän med aningens sexistiska och rasistiska värderingar. Efter en del diskussioner mellan oss har hen backat lite och blivit mer nyanserad i sina tankegångar, och dessutom märkt att jag inte uppskattar att höra om detta mer. Vi har väldigt roligt ihop, men detta slutar inte skava hos mig trots förbättring..

En sån vän hade jag kunnat dumpa bara utifrån sunkiga värderingar. Och då hade jag också varit väldigt ärlig med varför jag "gjorde slut". Viktigt att göra det tydligt för personen att sådana värderingar inte är ok.

 

[Petruska]

Det här tycker jag är svårt, för vissa saker känns enklare att prata om exempelvis att någon alltid är sen. Däremot har jag en vän som jag upplever alltid måste hävda sig, och göra allt till en tävling. Om jag säger att "Det har varit så mycket på jobbet den här veckan, jag är så trött" så kontrar hen med att hen har jobbat 13 h varje dag den här veckan OCH håller på att renovera huset och så vips så är vi inne på en diskussion om hens husköp igen. Jag kan uppleva att hen försummar mig, och andra, på detta sätt genom att alltid vända diskussionen till sig själv. Jag tycker att det är svårt att lyfta på ett bra sätt. Någon som har tips?

Om det där är ett mönster som kommer hela tiden, och det inte finns ömsesidighet i det, så hade jag nog sett det som en person jag inte riktigt tycker om, och då falnar ju vänskapen.

I de flesta vänskaper hade jag nog inte lyft det som ett samtalsämne, utan nöjt mig med att försöka få balans i samtalen. Om det inte går, fungerar inte umgänget, alltså: vänskapen avtar.

Sen tycker jag att det är stor skillnad mellan att en vän vill diskutera den typen av väldigt privilegierade problem, som om de vore svåra problem, och att en vän som verkligen har det jobbigt använder mig för att spy ur sig på ibland. Tex har en väns pappa nu alzeimer. Det är inte ett privilegierat problem, och självklart står jag till förfogande om hon vill älta det en stund - eller om hon vill tänka på något annat.

 

[Voeux]

En sån vän hade jag kunnat dumpa bara utifrån sunkiga värderingar. Och då hade jag också varit väldigt ärlig med varför jag "gjorde slut". Viktigt att göra det tydligt för personen att sådana värderingar inte är ok.

Det som blir lite svårt att att hen hänger ihop med två andra vänner. En mycket nära vän, och en ganska nära. Den här personen hänger liksom med på köpet såvida jag inte gör det tydligt för mina andra två vänner att hen inte ska bjudas in om jag ska dyka upp, eller helt enkelt undvika sammanhang där denna person är, och jag vill inte sätta mina andra vänner i den sitsen. Strategin hittills har varit att jag helt enkelt har varit tydlig med vad jag anser om dessa åsikter, och det har som sagt blivit bättre. Men det skaver ändå en del. Sen ska jag säga att det inte är en sexistisk rasist vi talar om utan att hen är och skaver lite på gränsen för vad jag anser OK.

 

[Eli]

Vänner kommer och går - en sanning som är bra att vara medveten om.

Det där tycker jag är väldigt svårt. Jag kan verkligen sörja vänner som försvunnit. Jag har haft en vän som jag haft sedan tidiga tonåren och vi har haft perioder där vi setts mycket och perioder där vi setts mindre, helt ok men nu verkar det som att det faktiskt är slut. Vi bor i olika städer sedan några år och lever olika liv men jag har verkligen försökt hålla kontakten med henne ändå men senaste tiden har hon rent utsagt varit lite otrevlig mot mig. Har ringt utan att få svar. Fått sms senare "Hej, vad ville du? Jag är hemma (i vår hemstad där jag bor) men hinner inte ses, har fullt upp". Hänt de senaste gångerna och nu har vi inte setts sen förra våren. Jag förstår att jag borde släppa henne men jag tycker det är så ledsamt.

 

[Voeux]

Om det där är ett mönster som kommer hela tiden, och det inte finns ömsesidighet i det, så hade jag nog sett det som en person jag inte riktigt tycker om, och då falnar ju vänskapen.

I de flesta vänskaper hade jag nog inte lyft det som ett samtalsämne, utan nöjt mig med att försöka få balans i samtalen. Om det inte går, fungerar inte umgänget, alltså: vänskapen avtar.

Sen tycker jag att det är stor skillnad mellan att en vän vill diskutera den typen av väldigt privilegierade problem, som om de vore svåra problem, och att en vän som verkligen har det jobbigt använder mig för att spy ur sig på ibland. Tex har en väns pappa nu alzeimer. Det är inte ett privilegierat problem, och självklart står jag till förfogande om hon vill älta det en stund - eller om hon vill tänka på något annat.

Jag tror att i detta fall så hade nog vänskapen avtagit ifall det enbart handlade om hen och mig, just på grund av saker du nämner ovan. Men vi är ett vänskapsgäng på fem personer som har umgåtts sedan hedenhös, så det blir lite att backa från hela gänget eller att helt enkelt umgås med denna person också. Varför jag funderar på om det är värt att ta upp det till diskussion, eftersom allt tyder på att hen kommer att finnas i mitt liv vare sig jag tar aktivt val kring det eller inte, eller om jag bara ska försöka få lite balans i diskussionerna som du nämner.

 

[Omega]

Jag har inte direkt "gjort slut" med någon vän, dock har vänskapen tagit slut med ett par stycken ändå. En gjorde slut med mig, vilket gjorde mig väldigt ledsen, men i det fallet kunde jag ändå förstå varför. Vi passade inte ihop i det skedet av livet. Jag hade inte mått bra och omedvetet tagit ut en del på henne och hon är en sådan person som behöver spara på sin energi för att orka själv, eller hur jag nu ska uttrycka det (fullt förståeligt, så borde nog fler tänka). I vissa skeden orkar man kanske "bära" sina vänner lite mer, men alltid funkar det inte och inte hur länge som helst. Hon förklarade för mig och sa att hon inte ogillar mig men att hon inte orkar just nu och det respekterade jag. Jag tycker än idag att det var jättebra att hon tog upp det hela rakt på sak och inte lät det rinna ut, det hade varit mycket värre för mig. Tycker fortfarande mycket om den personen.

Hade en annan god vän som slutade höra av sig eller svara på kontaktförsök, henne har jag inte mycket respekt kvar för. Oklart varför hon gjorde som hon gjorde, där kan jag inte se någon direkt anledning annat än att vi inte hade så mycket gemensamt längre. Helt okej förstås, men tycker att hon skötte det dåligt.

Har väl själv slutat höra av mig så mycket om en relation börjat ta mer än den ger, eller om jag helt enkelt insett att jag inte har så roligt med en person, men då har det handlat om bekanta/inte lika goda vänner. Så det har inte varit så konstigt att vi slutat ses. Båda har nog kunnat släppa det och gå vidare utan att fundera så mycket. Är det en i övrigt god vän tycker jag att man kan försöka prata ut med personen i fråga, ta upp det man stör sig på. Det är förstås svårare om det handlar om lite "värre" saker än typ att hen ofta är sen, men är det någon man annars gillar och vill umgås med tycker jag att det är värt det. Det mesta kan ju faktiskt sägas på ett vänligt sätt, kanske har personen inte alls tänkt på att hen gör så och får sig en tankeställare.

 

[_Taggis_]

Jag tror att i detta fall så hade nog vänskapen avtagit ifall det enbart handlade om hen och mig, just på grund av saker du nämner ovan. Men vi är ett vänskapsgäng på fem personer som har umgåtts sedan hedenhös, så det blir lite att backa från hela gänget eller att helt enkelt umgås med denna person också. Varför jag funderar på om det är värt att ta upp det till diskussion, eftersom allt tyder på att hen kommer att finnas i mitt liv vare sig jag tar aktivt val kring det eller inte, eller om jag bara ska försöka få lite balans i diskussionerna som du nämner.

Om det är i ett gäng så hade jag bara umgåtts med den personen i grupp helt enkelt, och inte kunnat vara tyst när det sexistiska/rasistiska kommentarerna drar igång. Känns dumt att det ska trilla med 4 pers i fallet bara en tar avstånd från en av dem. Jag har iaf inte så många vänner att jag vill bli av med så många pga en gemensam. Om det då inte är så att hela gruppen hakar på det tåget och det blir tröttsamt, men då hade jag inte orkar fortsätta umgås med gruppen heller.

Jag har en bekant gift par där bägge är väldigt rasistiska, det har blivit värre med åren. Från början pratade vi mest om vår gemensamma hobby men efterhand blev det alltid att middagar osv alltid genomsyrades av deras avsky mot invandrare och utlänningar öht. Av naturliga skäl har de bara trillat bort. Jag har inget gemensamt med folk som verkar drivas av såna saker, och enbart dessutom.

 

[EmmaBovary]

Efter några händelser för en tid sedan så tänkte jag starta den här tråden men det blev fördröjt, men nu är jag nyfiken på era tankar kring hur ni hanterar era vänskaper när det ibland skaver lite.

Hur skulle ni hantera situationen om ni har en vän som har personlighetsdrag som irriterar er, men ni tycker mycket om personen i övrigt? Exempelvis om en vän skulle ha starka åsikter kring många saker och det ofta skär sig i diskussioner på grund av detta. Eller en vän med stort bekräftelsebehov som blir påfrestande, eller dylika egenskaper. Alltså inga elakheter, men saker som skapar irritation trots att det är en person ni tycker om. Hur hanterar ni sådant? Har ni några egna erfarenheter att dela med er av?

Har ni någon gång "gjort slut" med en vän? Alltså tagit ett samtal om att ni vill ta distans, eller har det alltid bara runnit ut i sanden när ni har glidit ifrån en vän?

Det sägs ju att ens vänskapskrets ofta blir mindre med åren. Själv har jag fortfarande en mycket stor, vilket i mångt och mycket är väldigt roligt. Men det väcker ju också tankar ibland kring vilka vänskaper som tar med än vad de ger. Förra året bröt jag med en ganska ny vän som jag efter en tid upptäckte skapade mycket drama kring sig, och gärna på bekostnad av andra. Så jag backade, och kände inte att jag ville bjuda in det i mitt liv.

Tankar, erfarenheter, reflektioner?

Tror aldrig att jag gjort slut med en vän, eller blivit dumpad (annat än i lågstadiet ). Oftast har det bara "runnit ut i sanden", även om det varit medvetet några gånger. Hur som helst har jag aldrig känt behovet att ha den typen av samtal där jag meddelar vederbörande att det är över. Däremot så har det funnits tillfällen då saker som varit ohållbara tagits upp, men med intentionen att behålla vänskapen. Hade såklart varit annorlunda om det skurit sig gällande grundläggande värderingar (tagit avstånd till bekanta av det skälet iof) eller om det hänt något som helt enkelt inte går att komma runt. När det kommer till mer harmlösa drag som man kan finna irriterande är jag rätt förlåtande, är själv inte så lätt att ha att göra med alla gånger så räknar med att andra stör sig på mig också.

 

[Voeux]

Det där tycker jag är väldigt svårt. Jag kan verkligen sörja vänner som försvunnit. Jag har haft en vän som jag haft sedan tidiga tonåren och vi har haft perioder där vi setts mycket och perioder där vi setts mindre, helt ok men nu verkar det som att det faktiskt är slut. Vi bor i olika städer sedan några år och lever olika liv men jag har verkligen försökt hålla kontakten med henne ändå men senaste tiden har hon rent utsagt varit lite otrevlig mot mig. Har ringt utan att få svar. Fått sms senare "Hej, vad ville du? Jag är hemma (i vår hemstad där jag bor) men hinner inte ses, har fullt upp". Hänt de senaste gångerna och nu har vi inte setts sen förra våren. Jag förstår att jag borde släppa henne men jag tycker det är så ledsamt.

Ibland är det ledsamt. Men jag brukar försöka tänka på att man var goda vänner, och hade mycket gemensamt en viss tid i livet och att det gav mycket just då. Men att det numer är annorlunda. Lite som kärleksförhållanden. Det kan vara varma minnen även om det inte finns kvar.

Men ja, i ditt fall hade jag också blivit ledsen om man blev så bortprioriterad när man själv faktiskt hade velat upprätthålla vänskapen.