Sv: Vänliga alltiallo töl tråden
kl*
FY FAN VILKEN NATTG/MORGON
Detta är andra gången i mitt liv som jag har varit livrädd.
Klockan fem i morse ringer sambon o skriker att hästarna ha rymt. Till andra byn!! 1 mil ifrån oss.
Jag får panik. Vi slänger med oss grimma o grimskaft + mat i hink. Ringer den andra hästägaren. Kör 120 på 70 väg full fart.
Vi ser spår vid vägkanten efterdom. Ingen hade sett hästarna men en vän till sambon hade sett spåren och undrade dom om vi hade hästar på rymmen..
Jag bara tjuter i bilen, grinar o grinar. Så jävla rädd. I den byn finns så mycket forsar och annat dylikt, nära järnvägen och storvägen.
Mitt i det kolsvarta far vi runt i den byn. Vi finner spår ÖVERALLT. Jag ringer alla jag kan och får ut några för att leta. Jag kan inte hålla mig lugn utan tänker på det värsta och bara grinar. Bitter som är så nervös av sig då han inte vet vad han skall göra.
Man ringer radion. Jag ringer polisen. Hovspåren går fram och tillbaka, över gårdar o vägar. Jag ropar o visslar. Ingen häst. Frågar plogbilen, men dom har inte sett någon. Jag tänker hela tiden på att dom gått ner sig i forsen, typiskt jag.
Vi går runt i villaområden en timma, folk far med bilar o letar. Men ingen skymt av någon häst. Vi ringer banverket för att varna om dom skulle vara på spåret.
Här kände jag hur mycket jag faktiskt älskar Bitter. Jag kunde inte tänka mig att vara utan honom. Måste sådant här hända för att man ska få bevis för sina känslor.
Långt upp i skogen i denna by har Bitter bott. Så vi far dit. Men det är en jävla väg o vi vet inte riktigt vart vi ska. Tillslut kommer vi till en återvändsgränd och vänder. Sambon är ju rätt stessad han med. Snart kommer vi till en kurva och har alldeles för hög hastighet.
- Nu far vi av vägen! Varnar han och pang så far vi ner i diket! 1 m från en lyktstolpe.
Vilket jävla kaos!
Folk hämtar oss och vi skiter i bilen för tillfället. Inga spår från några hästar här. Vi far hem o tittar om dom kanske sprungit hem. Men ne. Jag bara grinar i grinar vet inte vad jag ska ta mig till, vi har letat överallt i timmar.
Tillslut ser vi ena hästägarens bil stå med varningsblinkers vid vägen. Vi stannar. Dom ser spår som leder mot golfbanan. Vi följer spåren. Där ute i mörkret ser hon ett par öron. DET ÄR HENNES HÄST! Hon ropar och han kommer glatt travandes emot henne. Vad skönt!
Men var är Bitter, min Bitter. Det är ju väldigt öppet o stort på golfbanan men min häst syns inte till. I ren panik ropar jag och visslar efter min pojke.
O lång lång borta hör jag något.. Bitter! Han kommer i full kareta rätt emot mig!!! jag skriker- där är han!
KOM BITTER KOM GUBBEN! Ropar jag och sträcker ut armarna. Älskade vännen! Han hörde matte!!!! När jag väl möter honom stor bölar jag på nytt o kramar bara om min häst, han är svettig men inget mer. Det var precis som taget ur en saga. Han är lugn, står som en filbunke bland allt folk o bilar, han tycker det är skönt att matte är där! Jag älskar min häst!
vi gick hem med hästarna, men det gör inget. Bara han är i välbehåll! Ringer polisen o medelar att allt är lugnt. Varningar har sänds ut massvis på radion men ingen har ringt in.
Jag är så glad att han är hemma.
O ögonblicket när jag ropar förrtvivlat efter min vän och han kommer i full fart långt borta bakom ett krön.. det ögonblicket kommer jag aldrig glömma..
kl*
FY FAN VILKEN NATTG/MORGON
Detta är andra gången i mitt liv som jag har varit livrädd.
Klockan fem i morse ringer sambon o skriker att hästarna ha rymt. Till andra byn!! 1 mil ifrån oss.
Jag får panik. Vi slänger med oss grimma o grimskaft + mat i hink. Ringer den andra hästägaren. Kör 120 på 70 väg full fart.
Vi ser spår vid vägkanten efterdom. Ingen hade sett hästarna men en vän till sambon hade sett spåren och undrade dom om vi hade hästar på rymmen..
Jag bara tjuter i bilen, grinar o grinar. Så jävla rädd. I den byn finns så mycket forsar och annat dylikt, nära järnvägen och storvägen.
Mitt i det kolsvarta far vi runt i den byn. Vi finner spår ÖVERALLT. Jag ringer alla jag kan och får ut några för att leta. Jag kan inte hålla mig lugn utan tänker på det värsta och bara grinar. Bitter som är så nervös av sig då han inte vet vad han skall göra.
Man ringer radion. Jag ringer polisen. Hovspåren går fram och tillbaka, över gårdar o vägar. Jag ropar o visslar. Ingen häst. Frågar plogbilen, men dom har inte sett någon. Jag tänker hela tiden på att dom gått ner sig i forsen, typiskt jag.
Vi går runt i villaområden en timma, folk far med bilar o letar. Men ingen skymt av någon häst. Vi ringer banverket för att varna om dom skulle vara på spåret.
Här kände jag hur mycket jag faktiskt älskar Bitter. Jag kunde inte tänka mig att vara utan honom. Måste sådant här hända för att man ska få bevis för sina känslor.
Långt upp i skogen i denna by har Bitter bott. Så vi far dit. Men det är en jävla väg o vi vet inte riktigt vart vi ska. Tillslut kommer vi till en återvändsgränd och vänder. Sambon är ju rätt stessad han med. Snart kommer vi till en kurva och har alldeles för hög hastighet.
- Nu far vi av vägen! Varnar han och pang så far vi ner i diket! 1 m från en lyktstolpe.
Vilket jävla kaos!
Folk hämtar oss och vi skiter i bilen för tillfället. Inga spår från några hästar här. Vi far hem o tittar om dom kanske sprungit hem. Men ne. Jag bara grinar i grinar vet inte vad jag ska ta mig till, vi har letat överallt i timmar.
Tillslut ser vi ena hästägarens bil stå med varningsblinkers vid vägen. Vi stannar. Dom ser spår som leder mot golfbanan. Vi följer spåren. Där ute i mörkret ser hon ett par öron. DET ÄR HENNES HÄST! Hon ropar och han kommer glatt travandes emot henne. Vad skönt!
Men var är Bitter, min Bitter. Det är ju väldigt öppet o stort på golfbanan men min häst syns inte till. I ren panik ropar jag och visslar efter min pojke.
O lång lång borta hör jag något.. Bitter! Han kommer i full kareta rätt emot mig!!! jag skriker- där är han!
KOM BITTER KOM GUBBEN! Ropar jag och sträcker ut armarna. Älskade vännen! Han hörde matte!!!! När jag väl möter honom stor bölar jag på nytt o kramar bara om min häst, han är svettig men inget mer. Det var precis som taget ur en saga. Han är lugn, står som en filbunke bland allt folk o bilar, han tycker det är skönt att matte är där! Jag älskar min häst!
vi gick hem med hästarna, men det gör inget. Bara han är i välbehåll! Ringer polisen o medelar att allt är lugnt. Varningar har sänds ut massvis på radion men ingen har ringt in.
Jag är så glad att han är hemma.
O ögonblicket när jag ropar förrtvivlat efter min vän och han kommer i full fart långt borta bakom ett krön.. det ögonblicket kommer jag aldrig glömma..
Nu är man ganska glad att det är så pass mycket snö ute. 
