Sv: Vad tycker du? är det ok att blivande pappan är ute och super?
Jag är lite privatintresserad av frågan. Jag har två barn, generöst räknat, en utflugen och en i slutet av tonåren. Min känsla är helt ärligt att det inte ändrade mig eller mitt liv nämnvärt att få barn, och att ha småbarn. Att ha tonåringar, däremot, är en sannskyldig utmaning.
Jag var en rätt ung student som hängde mycket på kaféer och gallerier när jag fick barn, samt lagade mat in absurdum med mina vänner. Hemma hos mig. Med vin i trevliga mängder (frisk och sund unge, som sagt). Tog dagen mycket som den kom. Detta fortsatte så klart, rätt opåverkat, tycker jag nog. Visst ändrades prioriteringarna, men det gör ju tex en sjukdom eller allergi också. Omställningen var ingen stor grej DÅ.
Och jag tror faktiskt inte att tex du, Silverkedjan eller Inte_Ung hade tyckt att jag var en särskilt oansvarig förälder.
Nu däremot, med ett mycket mer uppstyrt liv, mycket mer jobb, mer pengar (säger inte så mycket, studielån är jämförelsen) och mer hästeri, skulle jag lätt kunna bli en förälder som utnyttar barnomsorgen till max och låter barnflickan ta över ungen efter dagis. ELLER så fick jag ändra mitt liv jättemycket vilket känns jobbigt att tänka sig NU (eller strunta i att få en sladdunge, vilket är vad jag gör, en annan sak vore det om jag inte redan hade barn).
Jag vet inte vilken ålder som är lämplig att få barn i, men jag undrar om inte den mognad man trots allt genomgår när man har barn, eller nog oftast bör genomgå, är ungefär densamma oavsett om man är 20 eller 40? I alla fall tycker jag ofta att vänner som får barn nu, alltså rätt sent, låter precis som 20-åringar när de pratar om det.
Intressant det du säger om pappan. Jag tror att du är en närvarande förälder, men faktiskt kan jag bara komma på mycket, mycket få fäder som jag känner IRL, och som jag tycker är så närvarande att de kan jämföras med barnens mammor, vad gäller observans på sjukdomssymtom, vakna vid gråt, och liknande. Men jag hoppas att det finns fler. Annars betyder ju anti-barnvaktsresonemanget, som du inte för in absurdum, att nästan ingen mamma kan lämna sitt barn ens för en stund, ens till pappan.
Nu tror jag inte på att driva saker in absurdum så givetvis kan ett krogbesök hinnas med även om man är förälder. Jag tror inte heller att barnvakt är skadligt ens för en ettåring om det är en kortare stund.
Det jag menar är att det får konsekvenser att bli förälder. man kan inte leva exakt som innan. Det blir annorlunda men inte nödvändigtvis sämre. Om man inte förstår att livet ändras när man får barn så tycker jag man är omogen faktiskt.
Vi har tex gått från 100 till 5 hektar och från 8 till 3 hästar hemma sen vi fick barn. Tiden räcker inte helt enkelt.
Det jag sett av att föräldrarna och ännu oftare pappan sett till att vara borta från hemmet lika mycket som innan är att det slutar i skilsmässa.
Jag är lite privatintresserad av frågan. Jag har två barn, generöst räknat, en utflugen och en i slutet av tonåren. Min känsla är helt ärligt att det inte ändrade mig eller mitt liv nämnvärt att få barn, och att ha småbarn. Att ha tonåringar, däremot, är en sannskyldig utmaning.
Jag var en rätt ung student som hängde mycket på kaféer och gallerier när jag fick barn, samt lagade mat in absurdum med mina vänner. Hemma hos mig. Med vin i trevliga mängder (frisk och sund unge, som sagt). Tog dagen mycket som den kom. Detta fortsatte så klart, rätt opåverkat, tycker jag nog. Visst ändrades prioriteringarna, men det gör ju tex en sjukdom eller allergi också. Omställningen var ingen stor grej DÅ.
Och jag tror faktiskt inte att tex du, Silverkedjan eller Inte_Ung hade tyckt att jag var en särskilt oansvarig förälder.
Nu däremot, med ett mycket mer uppstyrt liv, mycket mer jobb, mer pengar (säger inte så mycket, studielån är jämförelsen) och mer hästeri, skulle jag lätt kunna bli en förälder som utnyttar barnomsorgen till max och låter barnflickan ta över ungen efter dagis. ELLER så fick jag ändra mitt liv jättemycket vilket känns jobbigt att tänka sig NU (eller strunta i att få en sladdunge, vilket är vad jag gör, en annan sak vore det om jag inte redan hade barn).
Jag vet inte vilken ålder som är lämplig att få barn i, men jag undrar om inte den mognad man trots allt genomgår när man har barn, eller nog oftast bör genomgå, är ungefär densamma oavsett om man är 20 eller 40? I alla fall tycker jag ofta att vänner som får barn nu, alltså rätt sent, låter precis som 20-åringar när de pratar om det.
Intressant det du säger om pappan. Jag tror att du är en närvarande förälder, men faktiskt kan jag bara komma på mycket, mycket få fäder som jag känner IRL, och som jag tycker är så närvarande att de kan jämföras med barnens mammor, vad gäller observans på sjukdomssymtom, vakna vid gråt, och liknande. Men jag hoppas att det finns fler. Annars betyder ju anti-barnvaktsresonemanget, som du inte för in absurdum, att nästan ingen mamma kan lämna sitt barn ens för en stund, ens till pappan.