Så är det absolut. Sen tycker jag att det är komplext för samtidigt som vi pratar om att göra framtida generationer friare, så är vi ju inte själva fria när vi inte får välja. När vi antingen via lagstiftning eller socialt tryck måste göra på ett visst sätt. Förr var det att inte jobba, nu är det att jobba. Någonstans önskar jag att vi skulle kunna uppnå den där utopin att vi faktiskt är helt fria att välja, för där är vi ju ännu inte, och jag förstår och accepterar att vi måste fortsätta göra uppoffringar för framtida generationers skull.
Sedan vet jag att man ofta pratar om kvinnor som fast med barn och hushåll, att serva andra. Att det verkliga självuppfyllandet finns där ute någonstans. Själv ser jag det som ett privilegium att få ha barn, en livspartner och ett hus att rå om. Det är lätt att avskriva det som en kvinnlig könsroll, men vad jag vet tyder de flesta studier på att meningsfulla relationer är grundbulten i mänsklig lycka (och de kan givetvis se olika ut långt bortom kärnfamilj). Så kanske borde vi prata mindre om vad kvinnor måste göra och mer om vad männen går miste om. Vad gör männen där ute egentligen, mellanchefar sig på något hetsigt IT-bolag när deras barn växer upp där hemma? Tar sina första steg, säger sina första ord. Så visst är det som du säger, det går åt båda håll.
Just nu är allting så intensivt, i vår bubbla där både vi och många vi känner har pyttesmå barn. Men alla jag känner som har äldre, eller vuxna barn, saknar tiden. En del önskar att de varit hemma mer. Det är svårt att se skogen för alla träd.