För mig som absolut är fast i en kvinnofälla, trots att jag ”gör karriär” pga min mans jobb (han gör vad han kan för att byta men av olika anledningar är det jättesvårt just nu), så är det oerhört provocerande när män ”inte kan” av olika anledningar. Jag blir provocerad av att min sambo har sagt nej till olika ledigheter jag vill att han ska ta (vilket jag förstår, han har slagits och gått först och nånstans får det räcka), jag blir provocerad när kompisar säger att de ”inte kan”, de menar att hans jobb med att sälja ventiler är sååå viktigt medan hon som narkosläkare såklart kan vara hemma, eller min bror som är säljare och hans fru barnmorska, han kaaan verkligen inte vara ledig nu när de båda har skaffat nytt jobb under föräldraledigheten. Men hon kan. Din man kanske också brutit mark på sitt område och det går inte att pusha mer, men om alla gjorde det skulle det kanske anpassad ditåt. Det är ju det vi måste se, inte vad som passar oss bäst och vad vi gör, utan varför det passar oss bäst och varför vi inte ”kan” göra annorlunda.
Förlåt men sälja ventiler Jag fattar absolut vad du menar. Det är ju viktigt att ställa oss frågan varför vi upplever att vissa kan och andra inte.
Det som är oroande just nu är ju om inflationen knuffar oss bakåt. De familjer som skulle haft råd att bryta mönstret för några år sedan har inte råd i år när en barnmorskelön plötsligt blev skral att leva på. Den reglerar ju bostadsmarknaden och masskonsumtionen fint men i andra änden finns ju de som inte hade så värst mycket att börja med.