Sv: Vad tycker du? är det ok att blivande pappan är ute och super?
Sambon och jag är rörande överens om att den minsta är för liten att lämnas. Och att femåringen absolut är stor nog, det blev han kanske vid 3 års ålder.
Den här attityden *jag ska minsann aldrig ändra något för att jag får barn* är så omogen att jag får hål i magen när jag tänker på vilken utveckling vi är på väg in i när de självupptagna 80-talisterna ska börja få barn
Alltså, har ni regelbundna kontakter med tex far- och morföräldrar? Eller någon nära vän eller kanske en kusin? Jag såg inget problem i att någon gång då och då lämna en tvååring till den sortens närstående, även över natt. Tvååringen ville det dessutom själv, vilket han sa med full begriplighet. Jag menar, barnen går väl i barnomsorg? Vad gör att barnomsorgen kan ta hand om dem, men ingen annan?
Det där om att ändra på livet när man får barn, tycker jag handlar just om
vad man ändrar. De familjer som tex går in i extremkonservativa könsroller omedelbart efter förlossningen, ändrar ju ofta rätt mycket, men inte tycker jag att det är bra. Och jag har träffat folk som trodde att de måste byta klädstil nu då de blivit mammor.
Ibland känns det som om man gör ett lite väl stort projekt av det där. Jag tror inte att barn är betjänta av att fylla alla sina föräldrars behov av att vara behövda och att ha en funktion (roll) här i världen, vilket jag ibland är rädd för att det blir när man gör omsorgen av dem till sitt allt.
Jag tog med mig ungen i stort sett överallt, och ändrade i den meningen på ganska lite. Ser inga problem i att ha en unge med på gallerier, middagar, kafébesök, promenader på stan osv (dock endast mycket enkla restauranger ett tag kring tvåårsdagen...). Lekplatser också, givetvis, men jag avskyr badstränder, så det undvek jag. Vi har däremot lagat avancerad mat tillsammans sedan han hängde i bärselen. Och odlat udda kryddväxter. Precis som jag skulle ha gjort utan barn.
Men jag har alltså erfarenhet av friska och stabila bebisar och småbarn.