Vad tänker ni om detta?

[Petruska]

Är du ute efter en absolut siffra, procent eller när får det i ditt tycke klassas som många? För jag antar att det är din måttstock som gäller som sanning och absolut slutmått.

När det gäller att ångra sig, vet jag inte vad jag tror. Helt enkelt.

Men när det gäller att tänka "att det vete sjutton om jag hade skaffat barn om jag hade vetat vad det innebar fullt ut från början", så tror inte jag att det är så där alldeles ovanligt.

Jag tänker mig då inte i första hand som något småbarnsföräldrar tänker och säger, utan kanske när barnen är tonåringar och sedan uppåt, även när man inte längre är "aktiv" förälder åt dem. Även om man fortfarande älskar barnen, så är det lätt att uppfatta just föräldraskapet som något som har satt sina spår i en. Inte enbart positiva spår. Omgivningens förhållningssätt till ens eget föräldraskap påverkar också. Det är ju i extremt hög grad kringgärdat av normer.

@Tora Jag delar @niphredils tankegång när det gäller varför folk inte väljer att dela just att de ångrar sina barn med just dig. Det är väl ganska få som till den grad lyfter fram hur lyckligt och underbart det är att "bli mamma" lika mycket som du?

Eller som i den här tråden, då du gång efter annan frågar om antalet som ångrar sina barn. Det är alltså det intressanta för dig. Inte att reflektera över svåra känslomässiga upplevelser.

 

[escodobe]

Men om vi inte vet är det då inte bättre att skriva att det finns dom som ångrar sina barn snarare än att skriva det är många som ångrar sina barn?

Med tanke på mängden frånvarande fäder som finns så skulle jag nog säga att rätt många föräldrar nog ångrar sina barn. Eller åtminstone struntar i dem.

 

[cirkus]

Måste detta med att ångra barn eller föräldraskap vara konstant över tid?
Jag har svårt att se att det ä liksom är ett permanent tillstånd, både ångra och icke-ångra.

 

[Hyacinth]

Måste detta med att ångra barn eller föräldraskap vara konstant över tid?
Jag har svårt att se att det ä liksom är ett permanent tillstånd, både ångra och icke-ångra.

Slugt där! Visst måste det kunna variera! Jag tänker inte göra mig till någon form av talesperson här, men visst måste det kunna variera beroende på omgivning, förutsättningar och stöd?

 

[Mia_R]

Och standardsvaret där brukar bli "Men varför börjar man träffa någon om man inte gillar dennes ungar?"

Varför inte är väl standardfrågan isf? Det är ju partnern man blir kär i, inte ungarna.

 

[fia-lisa]

Det här har snurrat i huvudet på mig hela dagen, kanske för att jag skulle kvävas om jag vore tvingad att vara mamma på ett visst sätt. Hur mycket jag än älskar mitt barn kan jag inte ge upp allt annat som också är jag och som var jag innan jag blev mamma.

Jag är förälder för att jag har ett barn, inte för att passa in i en av samhället konstruerad mall. Och det gör att jag inte ångrar att jag är förälder. Hade jag inte haft en man som är lika mycket förälder som jag och en fantastisk krets av familj och vänner som ställer upp hade jag nog kunnat känna annorlunda för föräldraskapet än jag gör idag.

Så jag förstår att det finns föräldrar som ångrar sina val att bli föräldrar. Samtidigt tänker jag att när vi säger att det är ok att ångra att man blivit förälder trots att man älskar sina barn så säger vi ju samtidigt att föräldrarollen ska vara på ett visst sätt. Om en familj kan ge trygga och glada barn så är det väl ingen annan som ska bry sig om hur familjen är konstruerad eller väljer att klara vardagen?

 

[Tora]

När det gäller att ångra sig, vet jag inte vad jag tror. Helt enkelt.

Men när det gäller att tänka "att det vete sjutton om jag hade skaffat barn om jag hade vetat vad det innebar fullt ut från början", så tror inte jag att det är så där alldeles ovanligt.

Jag tänker mig då inte i första hand som något småbarnsföräldrar tänker och säger, utan kanske när barnen är tonåringar och sedan uppåt, även när man inte längre är "aktiv" förälder åt dem. Även om man fortfarande älskar barnen, så är det lätt att uppfatta just föräldraskapet som något som har satt sina spår i en. Inte enbart positiva spår. Omgivningens förhållningssätt till ens eget föräldraskap påverkar också. Det är ju i extremt hög grad kringgärdat av normer.

@Tora Jag delar @niphredils tankegång när det gäller varför folk inte väljer att dela just att de ångrar sina barn med just dig. Det är väl ganska få som till den grad lyfter fram hur lyckligt och underbart det är att "bli mamma" lika mycket som du?

Eller som i den här tråden, då du gång efter annan frågar om antalet som ångrar sina barn. Det är alltså det intressanta för dig. Inte att reflektera över svåra känslomässiga upplevelser.

Suck! Hur många gånger måste jag skriva att jag förstår varför någon inte skulle sagt något nu de senaste 7 åren. Men innan dess fanns det 33 barnfria år där jag inte ville ha barn.

Eftersom det enligt vissa är så vanligt att folk ångrar sig så borde fler än bara vissa här på Buke fått höra det.

Att så okritiskt ta det som en sanning här på Buke bara för att en person en gång skrev att denne hörde det från någon.

Men det visar bara att det viktiga är inte vad man skriver utan vem som skriver det. Och att något kan bli en sanning om det skrivs tillräckligt många gånger.

Tydligen är det väldigt svårt att förstå varför och vad det är jag efterfrågar. Men jag har redan fått mitt svar på den frågan.

 

[Tora]

Varför inte är väl standardfrågan isf? Det är ju partnern man blir kär i, inte ungarna.

Fast även som barnlös så måste man väl klara av att fatta att barnen liksom kommer med på köpet?

 

[Mia_R]

Fast även som barnlös så måste man väl klara av att fatta att barnen liksom kommer med på köpet?

Gör de? Det är ju som sagt var inte helt ovanligt att ungarna kommer på undantag i ett nytt förhållande, om de ens har haft någon plats hos föräldern innan. En förälder som aldrig intresserat sig för att vara hemma med barnen när de är små, som inte brytt sig om VAB utan lämpat över det på den andre föräldern hela tiden har jag svårt att tro att de helt plötsligt blir en mönsterförälder och skulle de helt plötsligt bli det så är det ju trots allt inte den nye partnerns ansvar.

En barnlös partner med egna intressen och hobbies har väl ingen anledning att ta ansvar för några ungar den själv inte valt att skaffa även om den accepterar att de kom på köpet.

Tyvärr för en del ungar är det ju dessutom så att ingen av föräldrarna vill vara den som sitter med huvudansvaret utan de får inte plats hos någon av dem, om inte det är att ångra sina barn så vet inte jag hur mycket tydligare det kan bli.

 

[Tora]

Med tanke på mängden frånvarande fäder som finns så skulle jag nog säga att rätt många föräldrar nog ångrar sina barn. Eller åtminstone struntar i dem.

Givetvis finns det dom som ångrar sina barn i den gruppen, något annat vore konstigt. Även dom som struntar i sina barn. Men där finns även dom som inte får umgås med sina barn efter en separation, de som bara har barnen som mest varannan helg för att så har man alltid gjort osv.

Men fler och fler pappor kräver varannan vecka minst. Dom nöjer sig inte längre med att bli undanskuffade som förälder.
Så min gissning är att gruppen frånvarande pappor kommer se annorlunda ut om bara 10-20 år.

 

[lil-sis]

Fast även som barnlös så måste man väl klara av att fatta att barnen liksom kommer med på köpet?

Men det betyder ju inte att man måste älska barnen. Acceptera de som en del i familjen är väl däremot lämpligt.

Jag tycker det är skönt att min sambos barn är vuxna, det finns inga förväntningar på fostran osv. Och eftersom de inte bor hemma är det tre vuxna individer som tillhör familjen men inte vardagen.

 

[Tora]

Men det betyder ju inte att man måste älska barnen. Acceptera de som en del i familjen är väl däremot lämpligt.

Jag tycker det är skönt att min sambos barn är vuxna, det finns inga förväntningar på fostran osv. Och eftersom de inte bor hemma är det tre vuxna individer som tillhör familjen men inte vardagen.

Jo absolut är det så.
Spannet mellan att älska barnen som sina egna och ogilla sin partners ungar är ju ganska stort.
Men känner man att man börjar hamna åt ogilla hållet till så är det kanske inte så klokt att ha ett förhållande med någon som redan har barn.

 

[Asko]

Jag råkade snubbla på den här tråden och fann den intressant.
Det då jag har tyckt att jag inte är tillräckligt "uppoffrande" av mig själv ännu för att bli förälder. Säkert beror det även på att jag inte vill ha barn och det passar inte heller just nu, men det beror också en hel del på min egen mamma. Jag har liksom den här bilden av att en mamma ska kunna släppa allt när ens barn verkligen behöver en, jag har aldrig behövt tvivla på att min mamma inte skulle hjälpa mig om/när jag behövde det (kan man säga att jag är ett curlat barn ) och det känns som en bra/viktig del av föräldraskapet.
Och jag är helt enkelt för självisk för det ännu

När jag tänkt på vad för anledningar det finns för mig för att skaffa barn så känns det som att de flesta är att man vill bli omhändertagen som gammal och att man är rädd att man ska ångra sig när det är för sent. För min del känns dessa som helt fel anledningar till att skaffa barn, man "ska" skaffa barn för att man vill ha barn

Själviskhet verkar vara en stor anledning för mig ...

Men en sak är jag ganska säker på, tack vare brorsbarnen, det är stor skillnad på andras barn och ens egna barn. Jag tror inte att jag skulle ha så stora problem med att tycka om mitt egna barn iallafall trots att jag är högst obekväm med barn i vanliga fall

 

[lil-sis]

Jag råkade snubbla på den här tråden och fann den intressant.
Det då jag har tyckt att jag inte är tillräckligt "uppoffrande" av mig själv ännu för att bli förälder. Säkert beror det även på att jag inte vill ha barn och det passar inte heller just nu, men det beror också en hel del på min egen mamma. Jag har liksom den här bilden av att en mamma ska kunna släppa allt när ens barn verkligen behöver en, jag har aldrig behövt tvivla på att min mamma inte skulle hjälpa mig om/när jag behövde det (kan man säga att jag är ett curlat barn ) och det känns som en bra/viktig del av föräldraskapet.
Och jag är helt enkelt för självisk för det ännu

När jag tänkt på vad för anledningar det finns för mig för att skaffa barn så känns det som att de flesta är att man vill bli omhändertagen som gammal och att man är rädd att man ska ångra sig när det är för sent. För min del känns dessa som helt fel anledningar till att skaffa barn, man "ska" skaffa barn för att man vill ha barn

Själviskhet verkar vara en stor anledning för mig ...

Men en sak är jag ganska säker på, tack vare brorsbarnen, det är stor skillnad på andras barn och ens egna barn. Jag tror inte att jag skulle ha så stora problem med att tycka om mitt egna barn iallafall trots att jag är högst obekväm med barn i vanliga fall

Att skaffa barn för att inte bli ensam som gammal är nog en oerhört dum idé

Men det är en stark norm. Oerhört.

 

[Tora]

Gör de? Det är ju som sagt var inte helt ovanligt att ungarna kommer på undantag i ett nytt förhållande, om de ens har haft någon plats hos föräldern innan. En förälder som aldrig intresserat sig för att vara hemma med barnen när de är små, som inte brytt sig om VAB utan lämpat över det på den andre föräldern hela tiden har jag svårt att tro att de helt plötsligt blir en mönsterförälder och skulle de helt plötsligt bli det så är det ju trots allt inte den nye partnerns ansvar.

En barnlös partner med egna intressen och hobbies har väl ingen anledning att ta ansvar för några ungar den själv inte valt att skaffa även om den accepterar att de kom på köpet.

Tyvärr för en del ungar är det ju dessutom så att ingen av föräldrarna vill vara den som sitter med huvudansvaret utan de får inte plats hos någon av dem, om inte det är att ångra sina barn så vet inte jag hur mycket tydligare det kan bli.

Nu hänger jag nog inte riktigt med längre.
Oberoende om den nya partnern har barnen på heltid, halvtid, inte alls eller allt där emellan tycker du det är klokt att inleda ett förhållande med någon vars barn man ogillar (med tanke på att dom faktiskt hastigt och lustigt kan stå och knacka på dörren och vilja komma in)?

Sen om jag skall vara ärlig så förstår jag nog inte riktigt vad denna frågeställningen har med trådstarten att göra. Menar du att den nya partnern ångrar att partner skaffade barn med den gamla partnern? För frågeställningen var väl föräldrar som ångrar sina barn eller?

 

[Mia_R]

Nu hänger jag nog inte riktigt med längre.
Oberoende om den nya partnern har barnen på heltid, halvtid, inte alls eller allt där emellan tycker du det är klokt att inleda ett förhållande med någon vars barn man ogillar (med tanke på att dom faktiskt hastigt och lustigt kan stå och knacka på dörren och vilja komma in)?

Sen om jag skall vara ärlig så förstår jag nog inte riktigt vad denna frågeställningen har med trådstarten att göra. Menar du att den nya partnern ångrar att partner skaffade barn med den gamla partnern? För frågeställningen var väl föräldrar som ångrar sina barn eller?

Jag har ingenstans skrivit att det är varesig klokt eller dumt att bli förälskad i någon som redan har barn. Var har du fått det ifrån? Det är däremot vanligt att singelföräldrar går vidare i livet och träffar personer som de inleder förhållanden med och oavsett om den personen redan har barn eller inte så är det ju ingen garanti för att den gillar partnerns ungar. Många, om det nu är ok att skriva det utan exakt siffra eller att de är i majoritet, har noll och intet intresse av andra ungar än möjligen sina egna och de flesta barn har redan två föräldrar, så varför skulle det per automatik innebära att den presumtive partnern ska axla någon sorts föräldraroll för att den inleder ett förhållande med en mer eller mindre frånvarande förälder?

Givetvis finns det dom som ångrar sina barn i den gruppen, något annat vore konstigt. Även dom som struntar i sina barn. Men där finns även dom som inte får umgås med sina barn efter en separation, de som bara har barnen som mest varannan helg för att så har man alltid gjort .

Helt plötsligt påstår du att det finns föräldrar som ångrar sina barn, är det ok att en man gör det men inte en kvinna, eller räknas inte männen i din matematik? Varför är det inte konstigt att en man ångrar sina barn när det nyss var det helt otänkbart att någon gjorde det? Jag förstår inte hur du tänker, det verkar vara en hel del dubbelmoral i ditt resonemang.

Om en kvinna nu inleder ett förhållande med en "frånvarande pappa", en man som ångrar att han skaffade barn, så är det fel av henne eftersom hans ungar kommer på köpet varesig han bryr sig om dem eller inte? Eller måste hon genast ta på sig rollen av uppoffrande mor som kompensation? Är det bara biologiska föräldrar som kan ångra att de skaffat barn eller är det ok att som sambo/gift inte vilja engagera sig utan att för den skull vara fientlig, utan enbart accepterande och låta föräldern ta ansvaret själv? Ska @lil-sis börja lägga sig i sin sambos vuxna ungars liv menar du?

 

[Tora]

Jag har ingenstans skrivit att det är varesig klokt eller dumt att bli förälskad i någon som redan har barn. Var har du fått det ifrån? Det är däremot vanligt att singelföräldrar går vidare i livet och träffar personer som de inleder förhållanden med och oavsett om den personen redan har barn eller inte så är det ju ingen garanti för att den gillar partnerns ungar. Många, om det nu är ok att skriva det utan exakt siffra eller att de är i majoritet, har noll och intet intresse av andra ungar än möjligen sina egna och de flesta barn har redan två föräldrar, så varför skulle det per automatik innebära att den presumtive partnern ska axla någon sorts föräldraroll för att den inleder ett förhållande med en mer eller mindre frånvarande förälder?

Helt plötsligt påstår du att det finns föräldrar som ångrar sina barn, är det ok att en man gör det men inte en kvinna, eller räknas inte männen i din matematik? Varför är det inte konstigt att en man ångrar sina barn när det nyss var det helt otänkbart att någon gjorde det? Jag förstår inte hur du tänker, det verkar vara en hel del dubbelmoral i ditt resonemang.

Om en kvinna nu inleder ett förhållande med en "frånvarande pappa", en man som ångrar att han skaffade barn, så är det fel av henne eftersom hans ungar kommer på köpet varesig han bryr sig om dem eller inte? Eller måste hon genast ta på sig rollen av uppoffrande mor som kompensation? Är det bara biologiska föräldrar som kan ångra att de skaffat barn eller är det ok att som sambo/gift inte vilja engagera sig utan att för den skull vara fientlig, utan enbart accepterande och låta föräldern ta ansvaret själv? Ska @lil-sis börja lägga sig i sin sambos vuxna ungars liv menar du?

Till att börja med så är det väldigt svårt att svara dig när du ändrar frågeställning hela tiden och sen inte ens läser vad jag skriver.

Du skrev att man inleder ett förhållande med någon vars barn man inte gillar. Det är det jag svarade på med att det inte är speciellt smart att inleda ett förhållande med någon vars barn man ogillar.

Jag har ALDRIG skrivit att det inte finns föräldrar som ångrar sina barn. Tvärtom jag har hela tiden skrivit att givetvis finns det dom som ångrar sina barn. Ett av det första jag skrev i denna tråden var just "Givetvis finns det föräldrar som ångrar sina barn. Det vore konstigt annars med tanke på att man ångrar en massa andra saker".

Jag har heller ALDRIG skrivit att det bara rör mammor. Jag skrivit förälder just för att en förälder kan vara både en mamma, en pappa, två mammor, två pappor och på en massa andra olika sätt.

Jag har ALDRIG skrivit att någon skall lägga sig i sina sambors vuxna barns liv.

Så snälla du. Sluta hitta på att jag skrivit saker som jag inte har skrivit. Det går liksom inte att föra en vettig diskussion med dig på dom premisserna.

Om jag skrivit att "Många frivilligt barnlösa som är för gamla att skaffa barn nu ångrar att dom inte skaffade barn" med bara "det vet jag för att någon sa det till någon" som grund för mitt påstående så hade det blivit ett jäkla liv här.

Däremot är det tydligen helt okej att skriva "Många föräldrar ångrar sina barn" på samma grund.

Däremot är det tydligen väldigt fel att fråga om detta påståendet. Tex varifrån det kommer och hur många många kan tänkas vara. Tydligen är det fel att försöka göra sig en bild av sanningshalten i det påståendet för att kunna ställa sig till det. Det är tydligen något man bara skall acceptera rakt av att så är det.

 

[Kattennizze]

Fast min poäng är inte att de som inte hade skaffat barn inte tyckte om dem när de väl fanns där utan att om de hade kunnat välja fritt hade de aldrig haft några. Sen finns det naturligtvis de som inte tycker om sina barn, men då hoppas jag verkligen att de ungarna lämnas till adoption eller fosterhemsplaceras.

En liten tvist på det här med att älska eller inte älska sina barn, många som träffar en ny partner gillar inte dennes ungar. De accepterar men älskar dem inte och tycker det är skönt att slippa dem när de inte är där. Det är ju faktiskt väldigt vanligt och mindre tabu, de har ju själva inte valt ungarna utan partner och fått dem på köpet. Är det lika fel att inte älska och vilja vara "förälder" åt sin partners ungar som om de vore sina egna? Den barnlöse behöver ju inte vara en sämre vuxen eller avsky ungarna, utan kan ju vara en pålitlig och stabil person utan något som helst intresse av dem utan att vara otrevlig eller avståndstagande.

Jag må vara krass men det finns nog många som ångrar sina barn, t ex de frånvarande spermadonatorerna. I undantagsfall verkar det som, adopteras eller familjehemsplaceras de bort. Ingen lösning är ju optimal, och jag kan alldeles för lite egentligen om det här, men tror att fenomenet är så mycket större än vad man tror. Och det är så förbannat sorgligt att växa upp som jag gjort utan kärlek och intresse för en.

 

[Raderad medlem 6459]

Så du jämför dina sms med att någon ångrar sina barn?

Nej, jag svarade på exakt det du skrev "att skriva korrekt är väl viktigt i alla lägen?". Om du inte menade "i alla lägen" borde du inte ha skrivit det om det nu är så jädra viktig att skriva KORREKT här inne på Buke.

Ditt eget citat:

Det förstår jag nog inte riktigt. Att skriva korrekt är väl viktigt i alla lägen?

Dina ord, inte mina.

Angående vem som har disputerat och vem som inte gjort det. Det här är Bukefalos, inte en akademisk uppsats. Jag bad ju knappast dig att referera till en teori eller stor tänkare när du skrev "att skriva korrekt är väl viktigt i alla lägen?".

 

[Tora]

Nej, jag svarade på exakt det du skrev "att skriva korrekt är väl viktigt i alla lägen?". Om du inte menade "i alla lägen" borde du inte ha skrivit det om det nu är så jädra viktig att skriva KORREKT här inne på Buke.

Ditt eget citat:



Dina ord, inte mina.

Angående vem som har disputerat och vem som inte gjort det. Det här är Bukefalos, inte en akademisk uppsats. Jag bad ju knappast dig att referera till en teori eller stor tänkare när du skrev "att skriva korrekt är väl viktigt i alla lägen?".

Va??? Jag fattar nog inte riktigt vad du menar.

Men generellt om man kommer med ett påstående så är det ju bra om man har ett belägg för sitt påstående.

Sen tycker jag att tonen i dina inlägg till mig börjar bli riktig otrevlig. En sådan diskussion är inget jag lägger min tid på.