Vad tänker ni om detta?

kvinnan anser sig ha större bestämmanderätt till dagarna (mött två och läst inlägg på Buke från minst en till).
Jag kan faktiskt inte förstå att man accepterar det. Hur hårt har man kämpat då? Hur kan man leva med någon som anser en ha mindre rätt till att vara hemma med sitt barn? Hur kan alternativet vara att släppa föräldraledigheten och fortsätta som om ingenting har hänt? Jag hade rivit upp himmel och jävla jord om min sambo på något vis hade antytt att han hade större bestämmanderätt än jag angående föräldraledigheten. Varför gör inte de här männen det?

Hur som helst, när jag hör människor resonera kring sin föräldraledighet och hur den delas hör jag oftast en enda sak: prioriteringar. Oavsett skäl så handlar det ofta om prioriteringar.
 
Jag kan faktiskt inte förstå att man accepterar det. Hur hårt har man kämpat då? Hur kan man leva med någon som anser en ha mindre rätt till att vara hemma med sitt barn? Hur kan alternativet vara att släppa föräldraledigheten och fortsätta som om ingenting har hänt? Jag hade rivit upp himmel och jävla jord om min sambo på något vis hade antytt att han hade större bestämmanderätt än jag angående föräldraledigheten. Varför gör inte de här männen det?

Hur som helst, när jag hör människor resonera kring sin föräldraledighet och hur den delas hör jag oftast en enda sak: prioriteringar. Oavsett skäl så handlar det ofta om prioriteringar.
Jag har ställt mig den frågan med, speciellt i ena fallet. Den buke-människan har jag inte tillräcklig insyn i.
 
Senast ändrad:
*kl*
Jag funderar på om ordvalet verkligen är så vettigt, dvs att just ångra sitt barn. Det känns tämligen meningslöst och som om forskningen mest är till för att väcka känslor snarare än insikter. För mig skulle det vara mer intressant att prata om att många är missnöjda här och nu med sitt föräldraskap och att familjelivet inte är som de hade tänkt sig. Först då blir det intressant på riktigt eftersom det då faktiskt kan lyftas till en fråga utanför den individuella kvinnan och handla mer om varför just den rollen under de förutsättningar som samhället erbjuder kan upplevas som ohållbar, jobbig, trist, krävande.

Pratar man bara i termer av ånger så blir det så personligt, som om man själv skulle kunna ha full kontroll och helt självständigt kunna forma hela erfarenheten. Man kan jämföra det med att om nån ångrar att de har gått upp i vikt så ligger hela ansvaret för situationen på individen medan om man väljer att diskutera svårigheterna med att vara tjock i dagens samhälle så kan man faktiskt komma åt och göra något av det som gör det svårt och lägga en hel del ansvar på samhället/kulturen, inte bara på individen.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 772
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Jag kommer förhoppningsvis få ett barn till hösten. Jag bor idag i Malmö, där jag också jobbar. Jag kommer att vara självstående. Jag...
Svar
15
· Visningar
1 521
Senast: Queen
·
Kropp & Själ Jag har haft besvär med riklig mens, pms, mellanblödningar och mensvärk i några år nu. Tidigare hade jag noll besvär. Jag har bokat in...
Svar
17
· Visningar
515
Senast: FrDrake
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 827
Senast: Milosari
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp