Vad tänker ni om detta?

[Mammas]

Möjligt att jag missat någon sida, jag har läst lite ostrukturerat, men har anledningen till att hon gjorde studien varit uppe? Att det var pga att fanatiska abortmotståndare hävdat att folk ångrar aborter men ingen ångrar sitt barn. Så därför känns det för mig extra viktigt att belysa att vi har ett starkt tabu kring detta och att det är skadligt för många.

 

[Mia_R]

g

Till att börja med så är det väldigt svårt att svara dig när du ändrar frågeställning hela tiden och sen inte ens läser vad jag skriver.

Du skrev att man inleder ett förhållande med någon vars barn man inte gillar. Det är det jag svarade på med att det inte är speciellt smart att inleda ett förhållande med någon vars barn man ogillar.

Jag har ALDRIG skrivit att det inte finns föräldrar som ångrar sina barn. Tvärtom jag har hela tiden skrivit att givetvis finns det dom som ångrar sina barn. Ett av det första jag skrev i denna tråden var just "Givetvis finns det föräldrar som ångrar sina barn. Det vore konstigt annars med tanke på att man ångrar en massa andra saker".

Jag har heller ALDRIG skrivit att det bara rör mammor. Jag skrivit förälder just för att en förälder kan vara både en mamma, en pappa, två mammor, två pappor och på en massa andra olika sätt.

Jag har ALDRIG skrivit att någon skall lägga sig i sina sambors vuxna barns liv.

Så snälla du. Sluta hitta på att jag skrivit saker som jag inte har skrivit. Det går liksom inte att föra en vettig diskussion med dig på dom premisserna.

Om jag skrivit att "Många frivilligt barnlösa som är för gamla att skaffa barn nu ångrar att dom inte skaffade barn" med bara "det vet jag för att någon sa det till någon" som grund för mitt påstående så hade det blivit ett jäkla liv här.

Däremot är det tydligen helt okej att skriva "Många föräldrar ångrar sina barn" på samma grund.

Däremot är det tydligen väldigt fel att fråga om detta påståendet. Tex varifrån det kommer och hur många många kan tänkas vara. Tydligen är det fel att försöka göra sig en bild av sanningshalten i det påståendet för att kunna ställa sig till det. Det är tydligen något man bara skall acceptera rakt av att så är det.

Det blir väldigt underligt att försöka svara dig när du kommer med lösryckta påståenden som jag aldrig skrivit, som att jag tycker det är klokt att inleda ett förhållande med någon som redan har barn. Mitt svar är att jag aldrig skrivit det, det är du som påstår att jag tycker det och jag undrar var du fått det ifrån, men istället för att svara på det och andra frågor så påstår du att jag ändrar frågetällningen hela tiden. Varför inte bara svara istället för att påstå saker jag aldrig skrivit? VAR har jag påstått att det är varesig klokt eller oklokt att inleda ett förhållande med en singelförälder? Jag har inte påstått att du skrivit att man ska lägga sig i sin sambos vuxna barns liv, jag har frågat om du tycker det eftersom det är så korkat att bli kär i någon som redan har barn. Gäller det bara småungar eller vid vilken ålder på ungarna är det ok att bli förälskad i en annan vuxen människa som även är förälder? Kom inte nu och påstå att mina frågor är påståenden!

Om jag skrivit att "Många frivilligt barnlösa som är för gamla att skaffa barn nu ångrar att dom inte skaffade barn" med bara "det vet jag för att någon sa det till någon" som grund för mitt påstående så hade det blivit ett jäkla liv här.

Eh, nej, för det är en sanning som upprepats gång efter annan här på forumet av flera användare och jag kan inte påminna mig om att det blvit ett jäkla liv kring det. De är de som ångrar att de inte skaffat barn, helt sant. Det är lika sant som att många, utan exakta siffror och procentsatser, som ångrar att de skaffat barn oavsett om de älskar dem eller inte. Det är sant att en del som gör abort ångrar sig efteråt och det är lika sant som att många inte ångrar sig. Det som däremot inte är sant är att man aldrig ångrar ett barn!

Jag anser att alla barn ska vara önskade och att det annars är bättre att göra abort. Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt att läsa det @Kattennizze skriver. Hon som alla andra barn som föds förtjänar att vara efterlängtade och älskade, men det är tyvärr inte så och har aldrig varit det heller och jag tycker det är viktigt att även baksidan av myntet kommer fram så inte en massa föräldrar mår ännu sämre än vad de redan gör.

 

[Lovisaleonora]

Min spontana reflektion är att jag gör det väldigt svårt för mig själv om jag inleder en relation med någon som har barn och vill umgås med dem. Om jag fortfarande är mig själv och inte gillar barn, vill säga.

Däremot har jag haft fler än ett förhållande där han har barn, som han för sitt liv inte vill träffa, se eller ens veta av. Så om dessa pappor räknas som föräldrar så... ja, det finns det som för liv och död inte vill kännas vid sina ungar.

 

[Tora]

g
Det blir väldigt underligt att försöka svara dig när du kommer med lösryckta påståenden som jag aldrig skrivit, som att jag tycker det är klokt att inleda ett förhållande med någon som redan har barn. Mitt svar är att jag aldrig skrivit det, det är du som påstår att jag tycker det och jag undrar var du fått det ifrån, men istället för att svara på det och andra frågor så påstår du att jag ändrar frågetällningen hela tiden. Varför inte bara svara istället för att påstå saker jag aldrig skrivit? VAR har jag påstått att det är varesig klokt eller oklokt att inleda ett förhållande med en singelförälder? Jag har inte påstått att du skrivit att man ska lägga sig i sin sambos vuxna barns liv, jag har frågat om du tycker det eftersom det är så korkat att bli kär i någon som redan har barn. Gäller det bara småungar eller vid vilken ålder på ungarna är det ok att bli förälskad i en annan vuxen människa som även är förälder? Kom inte nu och påstå att mina frågor är påståenden!

Eh, nej, för det är en sanning som upprepats gång efter annan här på forumet av flera användare och jag kan inte påminna mig om att det blvit ett jäkla liv kring det. De är de som ångrar att de inte skaffat barn, helt sant. Det är lika sant som att många, utan exakta siffror och procentsatser, som ångrar att de skaffat barn oavsett om de älskar dem eller inte. Det är sant att en del som gör abort ångrar sig efteråt och det är lika sant som att många inte ångrar sig. Det som däremot inte är sant är att man aldrig ångrar ett barn!

Jag anser att alla barn ska vara önskade och att det annars är bättre att göra abort. Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt att läsa det @Kattennizze skriver. Hon som alla andra barn som föds förtjänar att vara efterlängtade och älskade, men det är tyvärr inte så och har aldrig varit det heller och jag tycker det är viktigt att även baksidan av myntet kommer fram så inte en massa föräldrar mår ännu sämre än vad de redan gör.

Du har bla skrivit:
En liten tvist på det här med att älska eller inte älska sina barn, många som träffar en nypartner gillar inte dennes ungar.

Då svarade jag:
Och standardsvaret där brukar bli "Men varför börjar man träffa någon om man inte gillar dennes ungar?"

Ditt svar på det var:
Varför inte är väl standardfrågan isf? Det är ju partnern man blir kär i, inte ungarna.

Och då FRÅGADE jag dig om du tyckte det var klokt att inleda ett förhållande med någon som har barn man ogillar. Jag har aldrig påstått att du har sagt något. Det var en fråga till dig.

Återigen så läser du inte alls det jag har skrivit utan du läser in något som du hittar på själv. Ibland kan man missförstå varandra. Så jag har försökt förklara bättre vad jag menar men det här ju totalt hopplöst. Det du gör är ju absurdt. Det går inte att föra en diskussion med någon som håller på som du gör.

Det är bara så mycket fel i det du svarat till mig så jag orkar bara svara på det första. Resten lägger jag ner. För gott. Det är ju bara totalt meningslöst när du håller på som du gör.

 

[Asko]

Att skaffa barn för att inte bli ensam som gammal är nog en oerhört dum idé

Men det är en stark norm. Oerhört.

Jamen eller hur, när man tänker på det och ser alla dessa program om problemet med allt äldre befolkning vars barn blir tvungna att ta hand om dem. Det låter ju nästan som att barnlösa åldringar skulle hamna på gatan

Men skönt att höra att det är inte bara jag som har den åsikten.

 

[Tora]

Möjligt att jag missat någon sida, jag har läst lite ostrukturerat, men har anledningen till att hon gjorde studien varit uppe? Att det var pga att fanatiska abortmotståndare hävdat att folk ångrar aborter men ingen ångrar sitt barn. Så därför känns det för mig extra viktigt att belysa att vi har ett starkt tabu kring detta och att det är skadligt för många.

Ja det tror jag också. Det räcker ju bara att gå in och läsa på tex Familjeliv så upprepas den frasen hela tiden. Och jag tror att det alltid är farligt att sprida något som inte är korrekt. Och då speciellt något som är så laddat som detta.

Nu var den här studien gjord i Israel har jag för mig och enligt mina vänner därifrån så är det ett enormt tryck på att skaffa barn där.
Det sociala trycket i Sverige är ingenting jämfört med där. Jag fick då bla förklaringen att en av anledningarna till det har att göra med deras historia av utsatthet osv.

Självklart är det ännu mer komplext än så och jag fick en hel föreläsning om hur man tänker på det här med barn i Israel. Blir lite mycket att återge allt här bara.

I skenet från det så är det kanske ännu viktigare att få fram att alla faktiskt inte vill ha barn och att det är helt okej att inte vilja ha det. Tex en av mammorna i artikeln hade tre barn. Måste ju vara ganska hemskt att få tre barn om man egentligen inte vill ha några barn alls. Men det visar ju hur extremt stort det sociala trycket där är.

Nu har jag bara två vänner som är därifrån så det är ju inget jätteunderlag om man säger så. Så man får ju ha det i beaktande. Dom kanske inte alls är representativa för resten av befolkningen i Israel.

 

[Tora]

g
Det blir väldigt underligt att försöka svara dig när du kommer med lösryckta påståenden som jag aldrig skrivit, som att jag tycker det är klokt att inleda ett förhållande med någon som redan har barn. Mitt svar är att jag aldrig skrivit det, det är du som påstår att jag tycker det och jag undrar var du fått det ifrån, men istället för att svara på det och andra frågor så påstår du att jag ändrar frågetällningen hela tiden. Varför inte bara svara istället för att påstå saker jag aldrig skrivit? VAR har jag påstått att det är varesig klokt eller oklokt att inleda ett förhållande med en singelförälder? Jag har inte påstått att du skrivit att man ska lägga sig i sin sambos vuxna barns liv, jag har frågat om du tycker det eftersom det är så korkat att bli kär i någon som redan har barn. Gäller det bara småungar eller vid vilken ålder på ungarna är det ok att bli förälskad i en annan vuxen människa som även är förälder? Kom inte nu och påstå att mina frågor är påståenden!

Eh, nej, för det är en sanning som upprepats gång efter annan här på forumet av flera användare och jag kan inte påminna mig om att det blvit ett jäkla liv kring det. De är de som ångrar att de inte skaffat barn, helt sant. Det är lika sant som att många, utan exakta siffror och procentsatser, som ångrar att de skaffat barn oavsett om de älskar dem eller inte. Det är sant att en del som gör abort ångrar sig efteråt och det är lika sant som att många inte ångrar sig. Det som däremot inte är sant är att man aldrig ångrar ett barn!

Jag anser att alla barn ska vara önskade och att det annars är bättre att göra abort. Jag tycker det är fruktansvärt sorgligt att läsa det @Kattennizze skriver. Hon som alla andra barn som föds förtjänar att vara efterlängtade och älskade, men det är tyvärr inte så och har aldrig varit det heller och jag tycker det är viktigt att även baksidan av myntet kommer fram så inte en massa föräldrar mår ännu sämre än vad de redan gör.

En sak till bara när det kommer till vuxna barn. Även där kan det vara bra att tänka efter före innan man inleder ett förhållande.

Kan ju bara se till mig själv. Både jag och mina barn är hos min morfar jämt och han är lika ofta hos oss. Så även när barnen är vuxna och utflyttade så kan de fortfarande vara en stor del av en förälders liv.

 

[Mia_R]

Du har bla skrivit:
En liten tvist på det här med att älska eller inte älska sina barn, många som träffar en nypartner gillar inte dennes ungar.

Då svarade jag:
Och standardsvaret där brukar bli "Men varför börjar man träffa någon om man inte gillar dennes ungar?"

Ditt svar på det var:
Varför inte är väl standardfrågan isf? Det är ju partnern man blir kär i, inte ungarna.

Och då FRÅGADE jag dig om du tyckte det var klokt att inleda ett förhållande med någon som har barn man ogillar. Jag har aldrig påstått att du har sagt något. Det var en fråga till dig.

Återigen så läser du inte alls det jag har skrivit utan du läser in något som du hittar på själv. Ibland kan man missförstå varandra. Så jag har försökt förklara bättre vad jag menar men det här ju totalt hopplöst. Det du gör är ju absurdt. Det går inte att föra en diskussion med någon som håller på som du gör.

Det är bara så mycket fel i det du svarat till mig så jag orkar bara svara på det första. Resten lägger jag ner. För gott. Det är ju bara totalt meningslöst när du håller på som du gör.

Nej, jag hittar inte på, jag missade frågetecknet efter parentesen men du har ju redan din uppfattning klar att jag bara sitter och hittar på så jag förstår öht inte varför du inte släpper det här som du säger utan ändå fortsätter att mala på. Jag håller med om att det inte går att ens försöka diskutera, men det är pga din härskarrteknik.

En sak till bara när det kommer till vuxna barn. Även där kan det vara bra att tänka efter före innan man inleder ett förhållande.

Kan ju bara se till mig själv. Både jag och mina barn är hos min morfar jämt och han är lika ofta hos oss. Så även när barnen är vuxna och utflyttade så kan de fortfarande vara en stor del av en förälders liv.

OM en förälder ångrar sina barn så lär kontakten i vuxen ålder knappast vara en stor del av någonderas liv. Du klarar inte av att se bortom dig själv utan hela diskussionen baserar du utifrån dig själv och det är väl antagligen därför det är så väldigt känsligt för dig att det finns föräldrar som ångrar sina barn. Ångrar du att du blev förälder eftersom du tar det personligt? Det handlar inte om dig, det handlar inte om dina barn, det handlar inte om din morfar. Det handlar om föräldrar som ångrar att de skaffade barn av många olika anledningar och uppenbarligen är det otroligt känsligt för dig att de här människorna finns även i Sverige och inte "bara" i Israel.

Nu lägger jag ner den här debatten med dig, för diskussion slutade det upp att vara för flera inlägg sedan.

 

[Tora]

Nej, jag hittar inte på, jag missade frågetecknet efter parentesen men du har ju redan din uppfattning klar att jag bara sitter och hittar på så jag förstår öht inte varför du inte släpper det här som du säger utan ändå fortsätter att mala på. Jag håller med om att det inte går att ens försöka diskutera, men det är pga din härskarrteknik.
OM en förälder ångrar sina barn så lär kontakten i vuxen ålder knappast vara en stor del av någonderas liv. Du klarar inte av att se bortom dig själv utan hela diskussionen baserar du utifrån dig själv och det är väl antagligen därför det är så väldigt känsligt för dig att det finns föräldrar som ångrar sina barn. Ångrar du att du blev förälder eftersom du tar det personligt? Det handlar inte om dig, det handlar inte om dina barn, det handlar inte om din morfar. Det handlar om föräldrar som ångrar att de skaffade barn av många olika anledningar och uppenbarligen är det otroligt känsligt för dig att de här människorna finns även i Sverige och inte "bara" i Israel.

Nu lägger jag ner den här debatten med dig, för diskussion slutade det upp att vara för flera inlägg sedan.

Jag vet att jag skrev jag i mitt tidigare inlägg till dig att jag lägger ner den här diskussionen med dig för gott men då ag inte är mer än en människa så antar jag att även jag får ändra mig ibland.

Ditt inlägg till mig tycker jag faktiskt är på gränsen till att vara ett personligt påhopp. Dessutom tycker jag det är nästan lite hatiskt.

Jag använder mig inte medvetet av några härskartekniker. Om något sådant kommit med så är det ytterst beklagligt. Jag vill föra en rak diskussion utan några påhopp eller tekniker.

För att fortsätta på spåret härskarteknik upplever jag ditt förvrängande av det jag har skrivit som ett klart exempel på härskarteknik. Först trodde jag att du bara missförstod mig (vilket är lätt hänt) men nu är jag bara mer och mer övertygad om att du förstår precis vad jag menar.
Som det här med Israel. Jag är helt övertygad att du mycket väl vet att mitt svar om Israel till Mammas fråga om någon vet bakgrunden till studien är just bara ett svar om det. Och inte som du försöker vända det till att jag tror att det inte finns några föräldrar i Sverige som ångrar sina barn.

Jag tror att det finns föräldrar över hela världen som ångrar sina barn. Jag är inte heller det minsta känsligt att folk ångrar sina barn. Människor är just människor och människor har en tendens att ångra saker de både gjort och inte gjort.

Ett av de första jag skrev här i tråden var bla just "Det vore konstigt om ingen förälder ångrade sina barn.......".

Jag hade tvärtom blivit extremt förvånad om man hade kommit fram till att ingen förälder ångrar sina barn. Faktum är att jag hade inte trott på den rapporten överhuvudtaget.

Sen när det kommer till att jag skriver om mig hela tiden. Vem skall jag skriva om om inte mig? Skall jag påstå att mina åsikter representerar alla kvinnor i Sverige över 30 år? Eller mina grannar? Eller alla människor som fått mer än två barn? Självklart kan jag inte det. Jag kan bara representera mig själv, mina erfarenheter, mina åsikter och mina upplevelser.
Ända gången jag kan skriva som om jag representerade någon annan är om någon kommer till mig och säger "Du vi vill att du skall föra våran talan".

Det lustiga är att av en i denna tråden blir jag anklagad för att vara för generell och av en annan blir jag anklagad för att vara för personlig. Tja vad skall man säga annat än att det är svårt tillgodose allas behov och hur man än gör så blir någon missnöjd.

Dock är jag helt med dig att det är dags att lägga ner den här diskussionen/debatten eller vad det nu än var du ville kalla det för.

 

[giovanna]

Hur tänker du nu? Om du orkar läsa den länkade artikeln ser du att ingen av kvinnorna avskyr sina barn utan älskar dem, men om de fått välja hade de inte varit mödrar idag.

Jag tänker att om en förälder inte trivs med föräldraskapet så känner barnet av att föräldern är frustrerad och även att det är barnet som är orsaken. Även om föräldern tycker om barnet så tror jag att det skapar en osäkerhet hos barnet om det verkligen är älskat på riktigt.

Min mamma har fyra barn, något som jag tycker är konstigt eftersom hon enligt min uppfattning inte trivs med att vara så bunden som man blir med små barn. Det skulle hon dock aldrig erkänna själv.

Det har skapat en osäkerhet hos mig som sitter i även nu i vuxen ålder, har svårt att tro att någon verkligen gillar mig "på riktigt"

Jag är därför noga med att flera gånger varje dag berätta för min son att jag älskar honom och jag ser att han mår så himla bra av att få höra det.

Men som jag skriver också kan man ju inte styra över sina känslor, och det viktigaste är att ändra på normerna kring att man bör ha barn så att man inte skaffar barn av fel anledning.

 

[Badger]

Ja jag tycker det är en enorm skillnad på "Det förekommer" och "Många tycker".

Men jag verkar vara den enda som reagerar på att ett påstående bara accepteras rakt av med enda underlaget att någon skrev att någon sa till mig.

Nu hoppade jag in här mitt i istället för att läsa allt till slut, men i alla fall. Jag tror jag har en liten betydelsetrappa här för tidningar. (bara så som jag uppfattar mängdbegrepp i tidningar)

Enstaka
Några
Ett fåtal
Många
nästan en fjärdedel
nära hälften
hälften
över hälften
Flertalet
en majoritet
en överväldigande majoritet
nästan alla

Så många är inte så många, bara betydligt fler än man (dvs den uppfattning som tidningarna tror, på sannolika grunder att allmänheten/man har) skulle kunna tro. För om det hade varit nära en fjärdedel eller hälften skulle de skrivit det för effekt. Men många är ju fler än enstaka eller några eller ett fåtal. Men det är fortfarande en gissning, kanske baserad på hur stort gensvar artikeln fick från läsarna. Alla vet att det är en gissning eftersom folk vet att ingen forskning bedrivits på området alls i Sverige och det enda som hänt utomlands är ett arbete om några enstaka. Som fått större gensvar och öppnat större och längre diskussioner än man trott att det skulle.

Men där tror jag vi har orsaken till att folk inte reagerar på "många" för folk uppfattar inte många som så många, bara fler än man trott eller fler än några.

 

[Badger]

Och standardsvaret där brukar bli "Men varför börjar man träffa någon om man inte gillar dennes ungar?"

Det är väl plättlätt. Därför att alla forum och föräldratidningar skarpt avråder från att presentera barnen för nya partners innan de är etablerade sedan flera månader eller något år tillbaka.

 

[Tora]

Nu hoppade jag in här mitt i istället för att läsa allt till slut, men i alla fall. Jag tror jag har en liten betydelsetrappa här för tidningar. (bara så som jag uppfattar mängdbegrepp i tidningar)

Enstaka
Några
Ett fåtal
Många
nästan en fjärdedel
nära hälften
hälften
över hälften
Flertalet
en majoritet
en överväldigande majoritet
nästan alla

Så många är inte så många, bara betydligt fler än man (dvs den uppfattning som tidningarna tror, på sannolika grunder att allmänheten/man har) skulle kunna tro. För om det hade varit nära en fjärdedel eller hälften skulle de skrivit det för effekt. Men många är ju fler än enstaka eller några eller ett fåtal. Men det är fortfarande en gissning, kanske baserad på hur stort gensvar artikeln fick från läsarna. Alla vet att det är en gissning eftersom folk vet att ingen forskning bedrivits på området alls i Sverige och det enda som hänt utomlands är ett arbete om några enstaka. Som fått större gensvar och öppnat större och längre diskussioner än man trott att det skulle.

Men där tror jag vi har orsaken till att folk inte reagerar på "många" för folk uppfattar inte många som så många, bara fler än man trott eller fler än några.

Ha ha ha! Fick läsa det några gånger innan jag förstod vad du skrivit

Men det låter ju förnuftigt det du skrivit.

 

[Tora]

Det är väl plättlätt. Därför att alla forum och föräldratidningar skarpt avråder från att presentera barnen för nya partners innan de är etablerade sedan flera månader eller något år tillbaka.

Ja det är väl ett förnuftig råd, eller? (Missar jag något nu?)

 

[Badger]

Ja det är väl ett förnuftig råd, eller? (Missar jag något nu?)

Mjo, det kan ju ses som förnuftigt. Jag har nog alltid sett det som förnuftigt eftersom då inte många olika dater defilerar förbi barnen. Men nu när du skrev det här om att

Men varför börjar man träffa någon om man inte gillar dennes ungar?

Då framstår inte rådet som så förnuftigt längre. Eftersom enligt rådet bör och ska alla börja träffa någon utan att gilla dennes ungar. De har ju aldrig någonsin träffat barnen så hur ska de kunna veta? De har kanske planerat att gilla ungarna men gör det inte ändå. Eller så var barnen underbara tills de upptäckte att det var ett kärleksintresse inte en bekant. Sedan när allt är etablerat ett år senare och man är helt säker på att det ska fortsätta "för evigt" DÅ ska man presentera sagda (snorungar?) älskade barn för partnern. Det blir ju lite sent

(De flesta tycker nog att det är urpinsamt att inför partner och bekantskapskrets säga -du, det har ju varit jättebra det här i ett år nu och jag älskar dig, men seriöst, ungarna, klarar inte av det. Nu har jag träffat dem ett par gånger och det fungerar bara inte, Ciao)

 

[Hyacinth]

Såhär: det finns till exempel många som älskar barn men ändå inte vill ha egna. Man kanske inser att man inte skulle trivas med det dygnet runt i flera år. Är man då i en relation där partnern vill ha barn är det säkert lätt att falla till föga. Mina bästa väninnor är barnfria/-lösa BARNälskare men vill inte ha egna. Det är två vitt skilda saker. För mig tog det lång tid att hitta ett sätt att trivas med föräldrarollen, inte för att jag inte älskar mitt barn utan för att jag hade svårt att trivas med att någon var så beroende av mig hela tiden. En smått desperat känsla.
Jag hade ingen känsla av kärlekvidförstaögonkastet, jag har jobbat stenhårt för att knyta an och känna efter. Jag är extremt öppen med detta, vilket hjälper mig (även om omgivningen kan bli obekväm). Jag kan lätt se att mitt liv hade varit lika bra utan barn, och troligen lättare. Jag kunde ägna mig åt mina intressen typ konst, utställningar, resor, nattsudd och läsning. Mitt drömliv är inte att hänga i en park. Jag är inget idealiskt föräldramaterial men jag har bestämt mig för att verkligen försöka vara bra. Jag har även en bra partner som stöttar och har det där naturligt. Jag har insett att jag inte behöver göra som alla andra, jag kan ta med BARNET till moderna museet, vi kan äta musslor ihop och göra massor som berikar oss båda. Men hade jag levt i amerikanska södern eller Israel hade jag ångrat mig som satan. Jag hade troligen fortfarande älskat mitt barn och gjort det bästa av situationen men inte fasen hade jag applåderat mig själv till valet att bli förälder.

För fasen bläckis, får jag en nominering eller? @mandalaki

 

[Tora]

(Blev fel när jag svarade dig. Tar det på detta viset istället @Badger )

De flesta tycker nog att det är urpinsamt att inför partner och bekantskapskrets säga -du, det har ju varit jättebra det här i ett år nu och jag älskar dig, men seriöst, ungarna, klarar inte av det. Nu har jag träffat dem ett par gånger och det fungerar bara inte, Ciao


Om jag skall vara riktigt ärlig så tycker jag inte det är det minsta urpinsamt alls. Faktum är att jag tycker att det verkar ganska klokt.

 

[cirkus]

är det någon som vet varför rådet finns att man inte ska träffa den nyas barn på ungefär en halv evighet? Vad är problemet?

Jag tänker att om jag träffar någon med barn så är det ju närmast en dealbreaker att man inte inte står ut med varandras avkommor - då är det väl lika bra att kolla det så fort som möjligt.

 

[Brandgul]

Måste detta med att ångra barn eller föräldraskap vara konstant över tid?
Jag har svårt att se att det ä liksom är ett permanent tillstånd, både ångra och icke-ångra.

Får man skriva så här? Men klockan 4 på morgonen och två barn som varit vakna i skift hela natten ligger det närmare att jag ångrar mig, än en vanlig förmiddag och sonen skriver sin första punkt efter en mening. Då känns varenda vakennatt värt det. Men mitt i natten kan jag inte känna så. Då vill jag bara sova.

 

[Brandgul]

Får man skriva så här? Men klockan 4 på morgonen och två barn som varit vakna i skift hela natten ligger det närmare att jag ångrar mig, än en vanlig förmiddag och sonen skriver sin första punkt efter en mening. Då känns varenda vakennatt värt det. Men mitt i natten kan jag inte känna så. Då vill jag bara sova.

Och jag menar att ni har så seriös diskussion och detta är ingen djupgående analys av något. Utan en enkel reflektion.