Var rädd om dig tycker det låter som ett bra beslut att dom kollade till digRåkade posta i fel tråd:
Jag fick åka ambulans igår. Dottern och jag skulle äta sushi inne i stan.Parkerade bilen på en infartsparkering och när jag köpte biljett till tåget så small det bara till i huvudet med en galen huvudvärk. Tårarna sprutade och jag mådde illa och hade svindel. Fick tabletter av dottern men det tar ju lite tid innan det har effekt. Gick till perrongen men att åka tåg just då var ju omöjligt. Både lokföraren och en städare såg att jag var dålig och de tittade oroligt på mig. Jag ville tillbaka till bilen och tog mig på darriga ben tillbaka.
Dottern fick stötta mig. Hon var förstås panikslagen och ville ringa ambulans. Jag tyckte det kändes överdrtivet men eftersom jag inte blev bättre så gick jag med på det efter att dottern hade ringt till en vän som sa samma sak. Vi stod ju på en infartsparkering så jag visste ingen gatuadress så dottern gick iväg och ställde sig på gatan så att ambulansen skulle hitta oss. Jag hörde sen en ambulans med blåljus och tänkte skräckslaget "bara det inte är min ambulans". Blåljus kändes som overkill. Så blev jag omhändertagen av ambulanspersonalen. Blodtryck, EKG, diabetesvärde. 180 i puls. Allt var ok men de ville ändå ta in mig. De tyckte att dottern kunde köra efter med bilen men hon är bara 15 så hon fick åka ambulans istället. Hon blev lite stolt över att de trodde hon var äldre.
Sen in på sjukhuset och alla möjliga prover och tester gjordes. Jag fick smärtlindring också. Mycket väntan, vi var där i över 5 timmar. 8 personer satt eller låg i korridoren så vi var många som väntade, det var mest äldre med olika problem. Men vi hamnade i skiftbytet så det var väl därför det tog längre tid och det var definitivt mycket att göra för dem. Men jag fick till slut bli utskriven och fick med mig mitt brev till husläkaren och kunde köra hem.