Sv: Vad man har i handen...
Jag menar inte att såga vare sig ridning eller tränare, jag försöker förstå vad det är som skiljer AR/barock/vad man nu kallar det från "vanlig" dressyr?
skrev Mabuse
Men ridning är väl alltid ridning. Det finns väl alltid gemensamma nämnare. Jag som är total nybörjare, ser jag mig som i alla fall.
Har ridit i femton år. Varav sju år på ridskola och åtta år på mina egna hästar vilket visade sig vara något annat. De flesta här har ridit mkt mer. Jag tror att den stora skillnaden ligger i att man inte kräver tempo på samma sätt i den traditionella ridningen utan man börjar tidigare med öppnor och slutor som ju är de första skolorna än inom den traditionella ridningen. Jag red i sju år på ridskola i sju år i alla tempon vill jag lova. Och sedan i några år till, utan att en enda gång få prova en öppna och sluta.
Om jag kommer till en AR-tränare så är det okej att jag skrittar skolorna. En trad- (eller vad vi ska kalla det) tränare hade säkert krävt både trav och galopp. Det finns lite större ödmjukhet inför variationer, upplever jag det som i vart fall. Sedan är inte jag en utpräglad AR-ryttare, men jag tycker om mycket av det jag mött.
Jag är överhuvudtaget ingen ryttare alls. Kan jag tycka i mina dåliga stunder. Och det är nog en annan grej med AR, man möter en del fin ödmjukhet, extra krångliga hästar, extra känsliga människor som sökt sig en annan väg.
Vet inte om det blir klarare för dig? Det är ganska luddigt faktiskt. Men det funkar. Det gör ju det, sedan får man som alltid ta åt sig det som verkar bäst och nyttigast för en själv. Jag har väldigt svårt att tänka mig att en traditionell instruktör... eller vad jag ska kalla det för, bemött mig lika trevligt, med mitt ständiga ifrågasättande. Varför varför varför. Helt enkelt en oförmåga att lyda order om jag inte förstår varför. Som i den akademiska världen. Det är lite fin och vacker hippiedressyr över det. Lite love and peace. Och det behöver den här världen. Tycker jag.
Men återigen: man börjar med skolorna tidigare och det finns en grundtanke att alla kan. Alla hästraser kan. Även om de kanske inte blir ultimata. Alla ryttare kan. Även de som inte har rutiga strumpor ända opp på låren.
Fy det var fult sagt. Sorry. Menade inte det. Förlåt. Men i slutändan handlar det om en gemensam sak: god ridning. Och att vi är så jävla medvetna hela högen om att det är så svårt. Och därför så underbart intressant, och sätten att ta sig dit varierar oerhört. Och så till syvende och sist. Det är vacker ridning och inre tillfredsställelse som är målet. Inga yttre poäng liksom. Så tänker jag ialla fall. Jag är å andra sidan inte sådan som liksom går i klump med andra människor.
Och kräver heller inte att andra gör det. Vill man rida i en vacker klänning så go ahead, i shorts och linne, go ahead, i roliga konstiga kläder go ahead. I hatt och vita ridbyxor go ahead.
Var och en är fri att välja. Det är väl underbart! Jisses det här blev väldigt långt. Förlåt.