Vad kompromissar du med?

[mandalaki]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag läser den här tråden och funderar. Precis som jag kan fundera när jag läser två miljoner inlägg om (nät)dejting här. För mig låter som om alldeles för många fastnar i vad de INTE VILL HA - istället för att se människor omkring sig för vad de är och se det positiva i dem.

Det där med att kompromissa - jag förstår det inte. Det bestämmer man väl inte i förväg? Tittar jag på min historik så har jag fallit till höger och vänster för allt möjligt - även sånt som jag tidigare sagt är 'det värsta jag vet'. Och inte sällan har jag tänkt 'där ser man, jag kunde faktiskt ändra på mig, så bra'.

Den senaste som golvade mig var mycket yngre än jag, hade crocs, drack för mycket, hade inte ens avslutat gymnasiet, sa sig inte helt ha gjort upp med sina tidigare rasistiska åsikter, hade fotboll och öl som stora intressen osv - och han var bedårande. Jag bara... jag säger inte mer.

Nu var han dessvärre upptagen så det fick stanna där. Men annars hade jag glatt störtdykt in i det. Man kan väl utvecklas tillsammans också? Inte bara leta efter den som passar bäst i ens på förhand uppgjorda mall. Tro fasen att ni förblir singlar om ni resonerar så.

 

[cirkus]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag har suttit och försökt formulera mig i flera timmar och så kommer ditt inlägg. Tack. Så är det för mig.
Jag vet inte vad jag ger eller vad jag tar. Det bara är. Jag tänker nog inte så mycket i de banorna.
Inte heller i kompromissbanorna

 

[Blue]

Sv: Vad kompromissar du med?

- Övertygelsen att "Alla människor har lika värde (utom pedofiler)"

Jag förstår inte riktigt, menar du att en pedofil som skäms över sin läggning och aldrig någonsin begår några brott är mindre värd som människa än t.ex en sadistisk seriemördare?

 

[Sol]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag har nog aldrig satt upp någon slags "standard" som en partner ska uppfylla. Jag har träffat någon och så känner man efter om det funkar. Första killen jag flyttade ihop med är jag gift med 10 år senare så metoden verkade funka.

Vi är väldigt lika som personer men tycker om att göra olika saker dvs. vi har olika hobbys men ger varandra fritt spelrum med dem (nästan, han har lite att säga till om när det gäller att fylla hemmet med djur).

Vad jag inte kompromissar med? Det skulle vara rökning och droger andra än alkohol och maja. Våldsamma tendenser.

 

[Björk]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag är såklart inte perfekt jag heller, men ändå blir ju killar intresserade? Så hur gör dom för att bortse från mina brister? Vad kan du tänka dig kompromissa med när det gäller en partner? Vad är otänkbart, vad är viktigast? Jag måste nog lära mig tänka om om jag inte ska förbli singel hela livet...

Jag kompromissar fullt ut med utseendet; det är ändå förgängligt på sikt. Och alla kan väga mer eller mindre än vad de råkade göra när vi först träffades. Men när jag faller för någon så handlar ju första intrycket ändå om hur han ser ut också. En attraktion uppstår om jag tycker han är snygg. Men det har hänt att personer som jag lär känna och som har en utstrålning/charm och "säger rätt saker" faktiskt BLIR attraktiva trots att första intrycket inte gett mig den känslan.

Jag kompromissar INTE med grundläggande värderingar gällande att han ska ha vettig människosyn, inte vara våldsam mm.

 

[FannyN]

Sv: Vad kompromissar du med?


Precis sådär är det. Jag vill ha just honom och då är mycket mycket skitsamma.... även sådant jag trodde att jag skulle bry mig i.

 

[Viva]

Sv: Vad kompromissar du med?

I teorin skulle jag nog kunna kompromissa med allt möjligt så länge relationen gör mig lycklig. Som ex. snusning som jag egentligen inte alls gillar men ändå tolererar. Däremot tror jag exempelvis inte att jag skulle må bra av någon som rökte inomhus och därför vore det otänkbart. Djuren, som några nämnt, betyder allt för mig. Oavsett omständighet skulle jag inte kunna kompromissa på ett sånt sätt att jag behövde göra mig av med dem. Så i praktiken finns det massor av saker som inte skulle fungera.

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Tjaa...

Min karl hade väl ungefär inga rätt när jag träffade honom..

En tönt, fula kläder, ful frisyr, inte så snygg, för gammal, sparrisarmar...
Men uppenbarligen fick han mig att falla ändå Bara han fick chansen..

Å nu vill jag absolut inte byta ut honom efter 5 år.
Alla hans underbara sidor väger med lätthet över de dåliga, även om han går mig på nerverna med jämna mellanrum.

Hur fick han chansen att falla då? Och hur lång tid tog det för dig att falla för honom och bortse från alla "fel"?

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Vilken sorts kompromisser tänker du på?

Menar du kompromisser vid själva "urvalsprocessen", som att man "nöjer" sig med någon som är tex lite tjockare än man hade föredragit?

Jag menar i första urvalsprocessen till största del. Jag tror det är mycket lättare att ha överseende med småsaker man egentligen inte gillar om man faktiskt redan är kär i personen.

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag ser personer som helheter; som mer än summan av delarna. Jag kan inte checka av delar och få ihop en perfekt partner. Istället faller jag handlöst när jag möter en personlighet som klickar med min - och chockar folk omkring mig som aldrig trott att jag skulle acceptera vissa delar. Är det "rätt" så är resten obetydligt, så som ålder, rökning, övervikt, utseende etc. Det måste finnas en vacker insida; grundad i sunda värderingar, skön humor, positiv livssyn etc.

Det där med helheten är nog en del av mitt problem, jag ser någon negativ grej och så förstoras den upp över allt positivt. Jag känner folk som verkar falla för i mina ögon väldigt små saker "han har ju världens gulligaste smajlgropar!" och jag är snarare "han är skitsnygg men han håller ju på att tappa håret, bort med honom...."

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag läser den här tråden och funderar. Precis som jag kan fundera när jag läser två miljoner inlägg om (nät)dejting här. För mig låter som om alldeles för många fastnar i vad de INTE VILL HA - istället för att se människor omkring sig för vad de är och se det positiva i dem.

Det där med att kompromissa - jag förstår det inte. Det bestämmer man väl inte i förväg? Tittar jag på min historik så har jag fallit till höger och vänster för allt möjligt - även sånt som jag tidigare sagt är 'det värsta jag vet'. Och inte sällan har jag tänkt 'där ser man, jag kunde faktiskt ändra på mig, så bra'.


Nu var han dessvärre upptagen så det fick stanna där. Men annars hade jag glatt störtdykt in i det. Man kan väl utvecklas tillsammans också? Inte bara leta efter den som passar bäst i ens på förhand uppgjorda mall. Tro fasen att ni förblir singlar om ni resonerar så.

Detta är precis detta jag har svårt med, att få det som är positivt att övervinna det negativa. Samtidigt vill jag inte ha ett förhållande tillräkligt mycket för att ha överseende med en massa jag inte gillar. Vissa människor är ju aldrig singlar mer än max en vecka, fattar inte hur de kan hitta nån som duger på så kort tid
Men jag kan som sagt inte attraheras av någon tjock kille(eller nåt annat i utseeendet jag ogillar, och här är jag ganska kräsen visst...), och utöver det så har jag väldigt svårt att tänka mig att vara tillsammans med någon som har barn sen innan, inte kan hantera pengar, saknar all form av ambitioner, har dålig hygien, saknar humor, har jag-vet-allt/har-alltid-rätt attityd, hatar djur, inte kan bete sig bland folk, och så vidare...

 

[pulkaskurk]

Sv: Vad kompromissar du med?

Detta är precis detta jag har svårt med, att få det som är positivt att övervinna det negativa. Samtidigt vill jag inte ha ett förhållande tillräkligt mycket för att ha överseende med en massa jag inte gillar. Vissa människor är ju aldrig singlar mer än max en vecka, fattar inte hur de kan hitta nån som duger på så kort tid
Men jag kan som sagt inte attraheras av någon tjock kille(eller nåt annat i utseeendet jag ogillar, och här är jag ganska kräsen visst...), och utöver det så har jag väldigt svårt att tänka mig att vara tillsammans med någon som har barn sen innan, inte kan hantera pengar, saknar all form av ambitioner, har dålig hygien, saknar humor, har jag-vet-allt/har-alltid-rätt attityd, hatar djur, inte kan bete sig bland folk, och så vidare...

Fast alltså du kommer ju aldrig att finna en människa som du tycker är 100% perfekt.
Antingen får du lära dig att ha överseende med vissa saker eller helt enkelt vara singel.
Den perfekta människan finns liksom inte.
Det känns som att du målat upp en fantasi man hur du vill ha honom, men den finns inte på riktigt.

Sen finns det självklart saker man inte vill kompromissa med, men du verkar ju inte ens ge killarna en chans att visa vad de går för, bara för att du hakat upp dig på en petitess eller två?

Nu vet jag ju inte hur gammal du är, men om du är 30+ blir det ju knepigare att hitta en barnlös man än om du är 20 förutsatt att du letar en partner i din ålderskategori.
Jag håller för övrigt med dig, jag vill inte heller gärna träffa ngn som redan har barn. Men är allt annat rätt så är det ju fånigt att avstå kärleken pga det i mina ögon.

Att du ens tar upp att du inte vill ha en humorbefriad karl förstår jag inte?
Grejen med en partner är väl ändå att den personen ska stärka en och göra en glad och lycklig.
En person som är så är väl ändå ganska självklart inget partnermaterial?

Jag tycker man ska skilja på dåliga sidor som inte går att ändra på och såna som är förändringsbara.
Tex en person som har svårt att få ordning på ekonomin kan man ju faktiskt hjälpa och lära hur man gör för att det ska fungera.
Samma sak med "dålig hygien" okej är det katastrof då vill man ju inte träffa människan alls men ibland har man bara lärt sig olika.
En del är lärda att inte duscha varje dag eller byta kläder varje dag pga ditten och datten.
Men få ngn att duscha oftare är ju liksom inte så svårt...

 

[mandalaki]

Sv: Vad kompromissar du med?

Sluta tänk i kalkyler där plus ska överväga minus. Vilken nytta är det med oändliga uppräkningar om vad man inte gillar? Det låter inte som om du vågar ha ett förhållande. Du bygger hinder för dig själv genom att odla din bild av dig själv som kräsen.

För min del handlar det om att få en mental connection. Som följs av en glimt i ett öga, en ömsesidig vaknande nyfikenhet. Och då är kilon, begynnande flint m m helt ointressanta. För att inte tala om de hårresande exemplen (i den här tråden?) fel händer, märklig röst och fula jeans. Man klickar mentalt, blir sexuellt nyfiken och sen stupar det på fula jeans? Väx upp, typ.

Det är ingen handväska man shoppar, där färg, material, form, pris osv ska stämma perfekt. Just det här tror jag är baksidan med nätdejting - man tror att man shoppar på nätet och letar efter något med max utdelning på kravspecifikationen.

Sedan kan man faktiskt ändra sig också. Crocs är skitmysigt, på rätt kille.

 

[mandalaki]

Sv: Vad kompromissar du med?

Fast, för att angripa frågeställningen från ett annat håll, så handlar det nog mest om att pejla in någon med kompatibel neuros. När två lika frustrerade bekräftelsebehov möts slår det gnistor. Så var det nog i mitt fall

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Fast alltså du kommer ju aldrig att finna en människa som du tycker är 100% perfekt.
Antingen får du lära dig att ha överseende med vissa saker eller helt enkelt vara singel.
Den perfekta människan finns liksom inte.
Det känns som att du målat upp en fantasi man hur du vill ha honom, men den finns inte på riktigt.

Sen finns det självklart saker man inte vill kompromissa med, men du verkar ju inte ens ge killarna en chans att visa vad de går för, bara för att du hakat upp dig på en petitess eller två?

Nu vet jag ju inte hur gammal du är, men om du är 30+ blir det ju knepigare att hitta en barnlös man än om du är 20 förutsatt att du letar en partner i din ålderskategori.
Jag håller för övrigt med dig, jag vill inte heller gärna träffa ngn som redan har barn. Men är allt annat rätt så är det ju fånigt att avstå kärleken pga det i mina ögon.

Att du ens tar upp att du inte vill ha en humorbefriad karl förstår jag inte?
Grejen med en partner är väl ändå att den personen ska stärka en och göra en glad och lycklig.
En person som är så är väl ändå ganska självklart inget partnermaterial?

Jag tycker man ska skilja på dåliga sidor som inte går att ändra på och såna som är förändringsbara.
Tex en person som har svårt att få ordning på ekonomin kan man ju faktiskt hjälpa och lära hur man gör för att det ska fungera.
Samma sak med "dålig hygien" okej är det katastrof då vill man ju inte träffa människan alls men ibland har man bara lärt sig olika.
En del är lärda att inte duscha varje dag eller byta kläder varje dag pga ditten och datten.
Men få ngn att duscha oftare är ju liksom inte så svårt...

Nej, jag vet att jag aldrig kommer hitta någon 100% perfekt, det jag undrar över är hur man "lär" sig bortse från det man ogillar. Som tex det du skrev om din partners brister, hur lång tid tog det för dig att bli övertygad om att han var den rätta för dig iaf?

 

[lady_mike]

Sv: Vad kompromissar du med?

Så länge grundvärderingar och hygien är bra så kan jag kompromissa om mycket. Och det har både sambo och jag fått göra för att funka tillsammans. Han är precis den typ av man jag inte ville ha men han fick mej på fall vid typ första ögonkastet. Jag va nog inte heller vad han tänkt sej. Eller snarare så hade han tänkt sej ett evigt singelliv.
Han och våra barn är det bästa som hänt mej! Jag va en trasig själ när jag träffade honom och han fick mej att vilja läka mej själva och fungera som en bra människa!

 

[detordnarsig]

Sv: Vad kompromissar du med?

Sluta tänk i kalkyler där plus ska överväga minus. Vilken nytta är det med oändliga uppräkningar om vad man inte gillar? Det låter inte som om du vågar ha ett förhållande. Du bygger hinder för dig själv genom att odla din bild av dig själv som kräsen.

För min del handlar det om att få en mental connection. Som följs av en glimt i ett öga, en ömsesidig vaknande nyfikenhet. Och då är kilon, begynnande flint m m helt ointressanta. För att inte tala om de hårresande exemplen (i den här tråden?) fel händer, märklig röst och fula jeans. Man klickar mentalt, blir sexuellt nyfiken och sen stupar det på fula jeans? Väx upp, typ.

Det är ingen handväska man shoppar, där färg, material, form, pris osv ska stämma perfekt. Just det här tror jag är baksidan med nätdejting - man tror att man shoppar på nätet och letar efter något med max utdelning på kravspecifikationen.

Sedan kan man faktiskt ändra sig också. Crocs är skitmysigt, på rätt kille.

Du är nog inte helt ute och cyklar när du skriver att jag inte vågar ha ett förhållande, det är ju enklare att som vanligt vara singel... Och jag känner igen mig på detta med märklig röst, små händer och fula kläder...

Haha, handväskeexemplet är ju bra! Jag är en sjukt noggran shoppare, ska alltid jämföra och överväga länge och väl innan det blir något köp, fast ändå köper jag operfekta saker eftersom den perfekta varan sällan finns. Där kan jag kompromissa och ha överseende med en hel del, varför är det så mycker svårare att göra det med en kille?

 

[pulkaskurk]

Sv: Vad kompromissar du med?

Nej, jag vet att jag aldrig kommer hitta någon 100% perfekt, det jag undrar över är hur man "lär" sig bortse från det man ogillar. Som tex det du skrev om din partners brister, hur lång tid tog det för dig att bli övertygad om att han var den rätta för dig iaf?

Tjaa... vi skulle ses och när jag insåg vem han var så fick jag panik (han var ju den fula tönten i gayställ! )
Men insåg att eftersom han hade åkt 30 mil bara för att träffa mig var jag ju tvungen att vara artig och trevlig mot honom iaf.

Så vi var ut och åt middag, gick på stan hade det supertrevligt och han stannade kvar över natten.
Sen dess har det varit vi.

Visst har vi våra motgångar och som just nu är jag sjukt irriterad på honom men jag vill inte vara utan honom ändå.
Man får väl helt enkelt intala sig att vissa saker är petitesser och inte värda att bry sig om.
Fula kläder å ful frilla var lätt att åtgärda

 

[mandalaki]

Sv: Vad kompromissar du med?

Jag tror att du hakar upp dig redan på reptilhjärnestadiet, dessvärre. Alltså den där närmast instinktiva, undermedvetna sorteringsgrejen man gör när man träffar en av det kön som normalt attraherar en: attraktiv eller inte?

Det är bäst att bara låta den där instinktiva sorteringen ske och bara gå vidare. Men du verkar fastna och de som från start hamnar i oattraktivlådan blir kvar där. Du missar det där som kan hända senare, när du lär känna en person lite mer och du ser en glimt i ett öga som plötsligt ställer allt på ända. Då är fula jeans just bara fula jeans, inget som påverkar hur man uppfattar deras bärare.

 

[Ottilia]

Sv: Vad kompromissar du med?

Detta är precis detta jag har svårt med, att få det som är positivt att övervinna det negativa. Samtidigt vill jag inte ha ett förhållande tillräkligt mycket för att ha överseende med en massa jag inte gillar. Vissa människor är ju aldrig singlar mer än max en vecka, fattar inte hur de kan hitta nån som duger på så kort tid
Men jag kan som sagt inte attraheras av någon tjock kille(eller nåt annat i utseeendet jag ogillar, och här är jag ganska kräsen visst...), och utöver det så har jag väldigt svårt att tänka mig att vara tillsammans med någon som har barn sen innan, inte kan hantera pengar, saknar all form av ambitioner, har dålig hygien, saknar humor, har jag-vet-allt/har-alltid-rätt attityd, hatar djur, inte kan bete sig bland folk, och så vidare...

Jag kompromissar absolut inte med två saker; attraktion och ömsesidig respekt.

Däremot har jag alltid träffat personer med ett öppet sinne och nyfikenhet. Jag har mer fokuserat på personen, vem den är, vilken humor, vilka livserfarenheter, vad för aktiviteter vi gör ihop, att vi har kul ihop, vilka delar som gör att vi klickar etc. Hos vissa har det funnits en dragning och attraktion från start, med andra har attraktionen aldrig infunnit sig och då har det stannat vid vänskap eller ytlig bekantskap och med vissa så har attraktionen vuxit fram. Det jag inte har fokuserat på är om hen varit ett eventuellt pojk eller flickvänsmaterial. Mitt "krav" på attraktion kan också uttryckas i ett motkrav på att det inte ska finnas med avsky i bilden. Vissa personer kan jag känna lätt avsky för och då övervinner inte min nyfikenhet min avsky tillräckligt för att jag ens ska fortsätta en vän-relation.

Resten ger sig så länge man inte tar ut framtiden i förskott. Så länge jag mår bra av att träffa en person och denne mår bra av detsamma så fortsätter jag relationen och helt enkelt ser vart den tar oss. Och med relation menar jag alltifrån bekant till nära vän till kk eller till ett förhållande och allt däremellan. Jag tror att när man träffar människor med fokus på att utröna om de är potentiella partners så fastnar man i att överanalysera och fundera och då tror jag att man har svårt för att bara "go with the flow"