Vad hände, har jag blivit intresserad av en "gubbe" och nu då?

[Plantan]

@Rugguggla
Vill du ha barn? Ser du att det skulle vara ett hinder för att träffa den här mannen?

 

[Rugguggla]

@Rugguggla
Vill du ha barn? Ser du att det skulle vara ett hinder för att träffa den här mannen?

Nej jag vill inte ha barn, har aldrig haft den längtan. Och även om jag hade haft barnlängtan så hade jag inte velat skaffa barn i min ålder även om jag hade kunnat rent fysiskt.

 

[cirkus]

Men riktigt så enkelt är det ju inte ändå. En av mina vänner har en betydligt äldre man, och han är tex så pass gammal att han inte lär hinna se sina barn helt vuxna, och inte sina barnbarn. Det betyder ju också att barn och barnbarn går miste om honom tidigt, sas.

Min vän ser inte att hon och de hade kunnat göra annorlunda än de har gjort, men det betyder inte att ålder inte är en faktor i deras liv. Det är mycket mer än en siffra.

Jag håller med dig. Men om man inte har för avsikt att skaffa gemensamma barn så är det ju inte en faktor att ta hänsyn till.

 

[mandalaki]

Nej jag vill inte ha barn, har aldrig haft den längtan. Och även om jag hade haft barnlängtan så hade jag inte velat skaffa barn i min ålder även om jag hade kunnat rent fysiskt.

Men barn ska du väl inte behöva fundera över ändå? Så vitt jag förstår har inget egentligen hänt mellan er än.

 

[Mimsan]

Jag är en gammal användare, med helt nytt konto för anonymitet. Känner mig så otroligt rådvill och vad kan vara bättre än att fråga i forumet med de mest ärligaste människor.

Bakgrund: Rätt ensam kvinna i 45-årsåldern, har en del kompisar inte så mycket vänner. Har haft flera relationer i mitt liv och de flesta har slutat i besvikelse. Ingen av relationerna har resulterat i barn eller giftermål. Bestämde mig för ca 10 år sedan att leva själv i resten av mitt liv, så länge jag inte plötsligt hittade den stora kärleken som kom till mig på vägen, vilket jag ju naturligtvis inte trodde skulle hända. Förra året blev jag ändå kär i en man, den första på 9 år. Smrickrades, bjöds ut och jag drömde en hel del om honom. Vi hade sex en gång, men nej det blev inte så mycket mer efter detta. Det sved, men han är om inte bortglömd, så inte intressant längre.

Men så träffade jag en man för bara enbart en vecka sedan. Vi träffades för ca 15 år sedan första gången, och jag la märke till honom då, men det var bara inom jobb/samma bransch vi jobbade och inget romantiskt alls. Efter samtal nu minns han mig inte alls, medan jag minns honom.

För någon vecka sedan blev det en lustig situation där han inte kom hem på kvällen/natten där vi råkade ses igen ( vi har alltså inte setts på ca 15 år) och han fick följa med hem för att sova på soffan. Vi satt uppe hela natten och bara pratade, allt flöt på så himla fint, även om jag inte kände mig ett dugg intresserad av karln just då, bara trevlig stämning och så mycket gemensamt att prata om, en go trevlig man bara. Under morgonen eller kanske förmiddag när vi vaknade, lite go frukost och fortsatte prata på, lika lätt som under natten. Sen dags för honom att åka hem. Som ensamvarg så himla skönt, men samtidigt, den kramen jag fick som hejdå värmde hela mitt hjärta. Jag saknade honom redan när han gick. Var trött som sjutton efter en lång natt, men blev så glad att han på kvällen skrev ett sms och tackade för frukost och sängplats.

Via sms bestämde vi att ses igen ( hans förslag). Jag var lite kort, jag vet inte vad jag känner/kände inför det.

Dagen efter skriver jag ett sms till honom att jag trivdes i hans sällskap, gärna ses igen om han vill. Får svar att det vill han gärna. Har efter det haft telefonkontakt ( han ringde) igår. Vi har så himla mycket gemensamt, vi tycker om samma saker och på telefon sa han saker som smälte mitt hjärta totalt om hur fin han är ( inget om kärlek, bara ord som kom ur munnen och visade upp vilken fin man han är om andra saker)

Så vad är problemet tänker ni? Helt krasst, han är 66 år, dryga 20 år äldre än mig. Jag känner hans varma kram, jag minns det vi hade gemensamt, jag minns ju hans fina sätt, den lugna mannen med pondus, men 20 år i skillnad på oss. Kär för andra gången på 10 år i en man jag inte ens känner, men drömmer om nu, och kan iallafall hinta lite om att han är intresserad tillbaka. Bör man gå vidare, glömma pga ålder när det typ händer att man blir intresserad av någon på 10 år?

 

[Petruska]

Jag håller. Men om man inte har för avsikt att skaffa gemensamma barn så är det ju inte en faktor att ta hänsyn till.

Nej. Men jag kan tänka mig att även utan barn, kan jag tänka mig att min bekant hade tyckt att hennes mans mycket nära förestående ålderdom är lite oroande. Liksom det dom sen kommer efter.

Jag säger inte att det är en anledning att avstå. Men jag säger att ålder är mer än en siffra.

 

[Mimsan]

Ålder säger inte ett smack om en människa, det gör däremot attityd, respekt och personkemi. Klart du ska träffa honom igen! Blir det inte ni båda i slutänden, så har du i alla fall provat. Vore väl synd att ångra det i efterhand. Lycka till...

 

[mandalaki]

...och här kommer jag och tycker annorlunda.
Jag förstår TS noja. Själv tycker jag inte att ålder bara är en siffra och själv skulle jag akta mig noga för att falla för en 20 år äldre man. Visst, kärlek är vackert och man rår inte för sina känslor, men i ärlighetens namn så tror jag (är i princip bombsäker) att jag skulle backa.

Kalla mig trångsynt eller vad ni vill, men så funkar jag.

Jag är väl typ den enda då som inte heller är jätteentusiastisk

66 är gammalt. Faktiskt. Jag är själv så gammal nu att jag ser vad åldrande kan göra med knopp och kropp. Åldrande är jobbigt både fysiskt och psykiskt, jag tror att jag själv helst hade velat dela det med någon i samma situation.

I teorin: Jag hade förmodligen inte backat för en 45-åring när jag var 25. Men i dag, en som var 20 år äldre än jag? Nej, han vore ju jättegammal! På samma vis skulle jag backa för en som var 20 år yngre, jag skulle inte vilja dela mitt åldrande med nån som inte har en susning. För mig finns det nog en övre åldersgräns där 20 års skillnad blir för svår att hantera.

Men som sagt, detta är i teorin. I praktiken vet jag inte.

 

[Rugguggla]

Men barn ska du väl inte behöva fundera över ändå? Så vitt jag förstår har inget egentligen hänt mellan er än.

Hahaha, nää det har inget hänt på den fronten, men jag svarade på Plantans fråga om jag ville ha barn och om det var anledningen till att jag var tveksam att träffa honom :-)

 

[Snurrfian]

Men riktigt så enkelt är det ju inte ändå. En av mina vänner har en betydligt äldre man, och han är tex så pass gammal att han inte lär hinna se sina barn helt vuxna, och inte sina barnbarn. Det betyder ju också att barn och barnbarn går miste om honom tidigt, sas.

Min vän ser inte att hon och de hade kunnat göra annorlunda än de har gjort, men det betyder inte att ålder inte är en faktor i deras liv. Det är mycket mer än en siffra.

Jag förlorade min egen pappa när jag var 17, syrran var 13 år, han var visserligen äldre, men nog hade han räknat med att bli äldre än 60 år, kompisen dog som sagt innan han fyllde 30 år, han hann heller inte se sitt barn växa upp, barnet var året när det hände. En bekants bekant drabbades av alzheimers när hen var i 40 års åldern, hens har tappat allt minne av sina barn och barnen har fått växa upp med en förälder som inte minns dem.
Visst är risken större ju äldre man bli att man dör, men samtidigt kan man aldrig råda över det. En släkting är över 90 år och går fortfarande långpromenader varje dag, skypar med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn regelbunt, håller lektioner för grannbarnen som behöver lite extra stöd och följer med i forskningen inom sin intresseområde.
Så jag håller fast vid att ålder är en siffra, individen är något annat.

Sen är det självklart upp till var och en att bli ihop med någon eller inte, det finns mycket att ta hänsyn till. Men om rädslan ligger i att den man blir ihop med kommer att behöva vård före en själv pga åldern så blir jag ifrågasättande.

 

[Asko]

Jag förlorade min egen pappa när jag var 17, syrran var 13 år, han var visserligen äldre, men nog hade han räknat med att bli äldre än 60 år, kompisen dog som sagt innan han fyllde 30 år, han hann heller inte se sitt barn växa upp, barnet var året när det hände. En bekants bekant drabbades av alzheimers när hen var i 40 års åldern, hens har tappat allt minne av sina barn och barnen har fått växa upp med en förälder som inte minns dem.
Visst är risken större ju äldre man bli att man dör, men samtidigt kan man aldrig råda över det. En släkting är över 90 år och går fortfarande långpromenader varje dag, skypar med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn regelbunt, håller lektioner för grannbarnen som behöver lite extra stöd och följer med i forskningen inom sin intresseområde.
Så jag håller fast vid att ålder är en siffra, individen är något annat.

Sen är det självklart upp till var och en att bli ihop med någon eller inte, det finns mycket att ta hänsyn till. Men om rädslan ligger i att den man blir ihop med kommer att behöva vård före en själv pga åldern så blir jag ifrågasättande.

Fast chansen att det blir så är nog större än att det skulle bli tvärtom, men den risken som du skriver om finns också förstås. Kan dock inte tala om någon slags procent risk/chans rent statistiskt, utan det är en gissning.

Frågan är väl om man tycker att det är värt det, och då beror det väl på ens känslor för den andra personen

 

[Asko]

Jag är väl typ den enda då som inte heller är jätteentusiastisk

66 är gammalt. Faktiskt. Jag är själv så gammal nu att jag ser vad åldrande kan göra med knopp och kropp. Åldrande är jobbigt både fysiskt och psykiskt, jag tror att jag själv helst hade velat dela det med någon i samma situation.

I teorin: Jag hade förmodligen inte backat för en 45-åring när jag var 25. Men i dag, en som var 20 år äldre än jag? Nej, han vore ju jättegammal! På samma vis skulle jag backa för en som var 20 år yngre, jag skulle inte vilja dela mitt åldrande med nån som inte har en susning. För mig finns det nog en övre åldersgräns där 20 års skillnad blir för svår att hantera.

Men som sagt, detta är i teorin. I praktiken vet jag inte.

Jag tror att baserat på min pappa så beror det mycket på hur den äldre personen är. Min pappa var både fysiskt och mentalt aktiv av sig upp till sena 80-årsåldern, många gånger hände det att folk blev förvånade över hans ålder när de träffade honom. Så personligheten och hur aktiv man är spelar en rätt stor roll.
Men nu märks det att åldern börjar komma ikapp tyvärr, så det kommer ju ikapp förr eller senare. Det är sant.

 

[Asko]

Jag kan ha gett ett annat svar om man hade velat skaffa barn, där är jag lite tveksam baserat på mina egna upplevelser. Men TS har redan sagt att de inte vill skaffa barn så det är en icke-fråga.

TS - om det blir ett förhållande så kommer det troligen att endast påverka er, gör som ni vill och bry er inte om vad andra tycker

 

[mandalaki]

Hahaha, nää det har inget hänt på den fronten, men jag svarade på Plantans fråga om jag ville ha barn och om det var anledningen till att jag var tveksam att träffa honom :-)

Japp, jag förstod det, ville mer hålla med dig om att det var en onödig sak att fundera över i det här läget.

 

[mandalaki]

Jag tror att baserat på min pappa så beror det mycket på hur den äldre personen är. Min pappa var både fysiskt och mentalt aktiv av sig upp till sena 80-årsåldern, många gånger hände det att folk blev förvånade över hans ålder när de träffade honom. Så personligheten och hur aktiv man är spelar en rätt stor roll.
Men nu märks det att åldern börjar komma ikapp tyvärr, så det kommer ju ikapp förr eller senare. Det är sant.

Det är just personligheten och hur aktiv man KAN vara som påverkas av åldrande, menar jag.

 

[Plantan]

Nej jag vill inte ha barn, har aldrig haft den längtan. Och även om jag hade haft barnlängtan så hade jag inte velat skaffa barn i min ålder även om jag hade kunnat rent fysiskt.

Nej, jag anade det. Många skriver om barn och barnbarn som inte får leva med pappa så länge osv. så jag ville bara kolla att jag förstått dig rätt.

Ingen vet när vi trillar av pinn, kan du inte bara hänga på liksom? Träffa honom om det känns bra, han kan ju bli en alldeles underbar vän för livet även om ni inte gifter er? Av eller på? Svart eller vitt? Måste du tänka på sjukdomar, åldrande och död, nu när du precis träffat en sån Härlig Man? Du kan väl göra ett "bestäm", "Jag ska träffa honom den här veckan!" Efter helgen gör du en summering av veckans plus och minus, övervägande plus? Ja, då kan du göra ett nytt bestäm för nästa vecka. Planera/fantisera inte så långt fram i tiden! Köp ett par snygga skor och träffa honom igen!
Ps
Har du fått nåt gulligt sms av honom idag?

 

[Kattennizze]

Det är just personligheten och hur aktiv man KAN vara som påverkas av åldrande, menar jag.

ja, man väljer ju tyvärr inte själv. En frisk åldring är ju en sak, men en sjuk är nåt annat. En frisk 66-åring kan ju vara i bättre form än en av dagens 30-åringar. Men det bygger på att man får vara frisk och det kan man inte välja.

 

[Asko]

Det är just personligheten och hur aktiv man KAN vara som påverkas av åldrande, menar jag.

Sant. Min pappa påverkades kraftigt misstänker jag, fast det gör väl alla iofs.

 

[Rugguggla]

Nej, jag anade det. Många skriver om barn och barnbarn som inte får leva med pappa så länge osv. så jag ville bara kolla att jag förstått dig rätt.

Ingen vet när vi trillar av pinn, kan du inte bara hänga på liksom? Träffa honom om det känns bra, han kan ju bli en alldeles underbar vän för livet även om ni inte gifter er? Av eller på? Svart eller vitt? Måste du tänka på sjukdomar, åldrande och död, nu när du precis träffat en sån Härlig Man? Du kan väl göra ett "bestäm", "Jag ska träffa honom den här veckan!" Efter helgen gör du en summering av veckans plus och minus, övervägande plus? Ja, då kan du göra ett nytt bestäm för nästa vecka. Planera/fantisera inte så långt fram i tiden! Köp ett par snygga skor och träffa honom igen!
Ps
Har du fått nåt gulligt sms av honom idag?

Vi har redan bestämt att vi ska ses nästa fredag ( om en vecka), det känns långt dit, men vi jobbar lite om varandra ( han har inte gått i pension än), så det fanns ingen tid innan som funkade.

Antagligen känner jag väl mig fortfarande lite bränd efter det som hände förra året med en annan man, där jag verkligen tog illa vid mig, när allt var över efter att vi haft sex. Han visste att jag inte vart med någon på så många år, så han såg väl det som prestige att få omkull mig. Jag föll till slut för allt smicker, god mat både på uteställen och hemlagat av honom i hans superfina hem. Jag var utsvulten på närhet och vi hade sex efter många träffar innan, sen var jag inte intressant mer. Det gjorde ont.

Jag vill inte bli sårad igen, och jag vill heller inte vara den som sårar tillbaka med att ta allt med en klackspark om det nu råkar vara tvärtom att han skulle vilja mer än jag sen. Trots allt är det han som visat mest intresse med ord och handling, även om jag inte vart sen att haka på. Jag vill inte köra med några spel att vänta ut den andre med kontakt eller att man ska spela svårflörtad mm. Däremot känner jag mig lite dum efter gårdagens samtal som blev så stelt med mamman där bredvid, men jag förstår. Jag hade inte heller vart helt bekväm i telefon med vare sig en släkting eller kompis i närheten där man inte pratar ostört. Däremot så vill jag inte vara för på, jag har inte skickat något sms eller något idag, och han har inte heller hört av sig.

 

[Petruska]

Jag förlorade min egen pappa när jag var 17, syrran var 13 år, han var visserligen äldre, men nog hade han räknat med att bli äldre än 60 år, kompisen dog som sagt innan han fyllde 30 år, han hann heller inte se sitt barn växa upp, barnet var året när det hände. En bekants bekant drabbades av alzheimers när hen var i 40 års åldern, hens har tappat allt minne av sina barn och barnen har fått växa upp med en förälder som inte minns dem.
Visst är risken större ju äldre man bli att man dör, men samtidigt kan man aldrig råda över det. En släkting är över 90 år och går fortfarande långpromenader varje dag, skypar med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn regelbunt, håller lektioner för grannbarnen som behöver lite extra stöd och följer med i forskningen inom sin intresseområde.
Så jag håller fast vid att ålder är en siffra, individen är något annat.

Sen är det självklart upp till var och en att bli ihop med någon eller inte, det finns mycket att ta hänsyn till. Men om rädslan ligger i att den man blir ihop med kommer att behöva vård före en själv pga åldern så blir jag ifrågasättande.

Inte direkt rädsla. Mer som @mandalaki skriver, att det kan finnas en kvalitet i att parterna är lite på samma ställe i sina liv och kroppar.

Men jag säger ju också att det är i teorin, det. I praktiken är en annan sak och då vet jag inte.