Ja, det är så konstigt. Känns som en helt annan tid, men ändå är det på något sätt fortfarande svårt att greppa och vänja sig. Vi pratade om det nu, att det är som ett helt år som liksom bara har försvunnit. Tiden har oupphörligen tickat på men man har knappt gjort något, knappt träffat någon. Hoppas verkligen att vaccinationerna flyter på nu och kan vara början på i alla fall något slags slut på det hela.Visst är det märkligt... Jag har knappt sett mina föräldrar sedan mars . I somras satt mamma och jag ute och åt lunch en gång. I oktober sågs vi på ett utomhuskalas för mitt ena brorsbarn. Jag som annars brukade hälsa på minst två gånger/månad. Komma förbi spontant. Fika. Prata. Ta en loppistur med mamma. Undrar när vi får detta tillbaka igen.....