Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

[Kilauea]

Samlar energi för att lägga ungarna. Tandborstning, toa och så bok i sängen.

 

[julgrisen]

Så tufft och samtidigt så härligt. Men ack så tufft. Kan knappt tänka mig att göra det utan diskmaskin, vi kör den typ varannan dag och då är den verkligen full.

Varannan dag?? Vi kör den minst en gång om dagen proppfull

 

[Voeux]

Varannan dag?? Vi kör den minst en gång om dagen proppfull

Samma här, inte sällan två Men då har det varit frukost, lunch, mellis och middag hemma för 4 personer och alltid lagad mat en lång tid nu. Nu när dottern är på förskolan och maken på kontoret hoppas jag på lite mindre kökskaos! Själv äter jag gärna frukostmat till lunch vilket tar bort en hel del disk.

 

[miumiu]

Nu kommer en lång jävla rant här men behöver get this shit of my chest.

Idag skulle sonen få testa brottning, vilket han tjatat om i typ ett år. So far so good. Taggad hela vägen dit och väl på plats så gör han sitt bästa för att visa framfötterna under uppvärmningen. Många har hållit på ett tag (åldrarna 7-12, en tjej av totalt… kanske 40 barn?) Två instruktörer varav den ena är skit-dryg, typ ironisk och hotar barnen med att dom inte får komma tillbaka om dom inte sköter sig. Sonen bryter ihop och börjar gråta vid två tillfällen, intill noll engagemang att få honom med tillbaka in i aktiviteten. Till slut ger vi upp och går. Känslan var ”your kid is not cut out for this” typ…

Är det såhär, generellt, på idrottsaktiviteter för pojkar? Hade velat ha lite mera av ”alla är med på sina vilkor” men den attityden lyste med sin frånvaro.

Sonen tappade som tur var inte modet helt utan vi konstaterade helt sonika att detta var inte din grej, vi testar nånting annat. Han har ju hästarna, och älskar att pyssla och måla men jag upplever att han saknar den där ”grabbgemenskapen” som idrott kan ge och att han väldigt gärna vill in där, men typ utesluts pga man tycker han är ”för känslig”. Mitt hjärta går fan sönder

 

[FeatherCloud]

Barnen är hos mig igen Tänker på hur fort det går att komma in i nya rutiner. Förr var det ovanligt att lägga båda samtidigt, iaf för mig som var borta kvällstid mer än exet. Sov aldrig med barnen på natten förr.
Första veckan efter separationen var lilla E bindgalen vid nattning och bara busade, medan stora klagade över att jag låg för långt bort i sängen. Ikväll var allt så harmoniskt. Stora E bytte till pyjamas själv, gör allt utom tandborstning själv faktiskt. Vi åt kvällsmat tidigt och hann se film ihop i soffan när jag städat köket. Vid läggning drack lilla E sin flaska och kröp sen upp i min famn medan jag läste Lasse Maja för båda. Sen släcka, säga godnatt och barnen somnade nästan direkt.
Det är ju inte alltid lika harmoniskt såklart, och det lär komma tuffa perioder. Men jag är så glad och lättad över hur lätt det här har gått hittills, och stolt över mig själv som klarar mer än jag trodde.

 

[Kilauea]

Samma här, inte sällan två Men då har det varit frukost, lunch, mellis och middag hemma för 4 personer och alltid lagad mat en lång tid nu. Nu när dottern är på förskolan och maken på kontoret hoppas jag på lite mindre kökskaos! Själv äter jag gärna frukostmat till lunch vilket tar bort en hel del disk.

Dom får frukost på förskolan, så det blir en måltid och så mackor innan läggdags här.

 

[Kilauea]

Legat bredvid ungar i en timme nu. Bara somna då! Dom borde sovit för 50 min sen....

 

[Ems]

Nu kommer en lång jävla rant här men behöver get this shit of my chest.

Idag skulle sonen få testa brottning, vilket han tjatat om i typ ett år. So far so good. Taggad hela vägen dit och väl på plats så gör han sitt bästa för att visa framfötterna under uppvärmningen. Många har hållit på ett tag (åldrarna 7-12, en tjej av totalt… kanske 40 barn?) Två instruktörer varav den ena är skit-dryg, typ ironisk och hotar barnen med att dom inte får komma tillbaka om dom inte sköter sig. Sonen bryter ihop och börjar gråta vid två tillfällen, intill noll engagemang att få honom med tillbaka in i aktiviteten. Till slut ger vi upp och går. Känslan var ”your kid is not cut out for this” typ…

Är det såhär, generellt, på idrottsaktiviteter för pojkar? Hade velat ha lite mera av ”alla är med på sina vilkor” men den attityden lyste med sin frånvaro.

Sonen tappade som tur var inte modet helt utan vi konstaterade helt sonika att detta var inte din grej, vi testar nånting annat. Han har ju hästarna, och älskar att pyssla och måla men jag upplever att han saknar den där ”grabbgemenskapen” som idrott kan ge och att han väldigt gärna vill in där, men typ utesluts pga man tycker han är ”för känslig”. Mitt hjärta går fan sönder

Upplever det som väldigt blandat, vad gäller såväl inställning och kompetens.

Bäst hittills har varit tennis, där tränarna jobbar heltid som just det men priset är ju tyvärr därefter.. Sämst har dock varit en simlärare som också hade det som anställning så man får verkligen prova sig fram.

I lagsporterna vill de ofta ha föräldrar med som tränare och i så fall har man ju chansen att vara med och påverka, det har inte krävts några förkunskaper i övrigt i de lag där vi varit med.

 

[zassoo]

För en tid sedan berättade en bekant att hon slitit upp ett barnlås på sin kökslucka i ren frustration en dag och jag tänkte att ja, det var ju sofistikerat… Låt säga att jag inte dömer längre, för jag har varit bra nära några gånger själv nu när låset inte släpper och jag är inne på min sista nerv Idag har båda barnen skrikit mig i varsitt öra största delen av dagen. Diskmaskinen är fortfarande trasig och huset ser ut som ett bombnedslag. Hörni, det är tufft det här? Är det bara jag som upplever mödraskapet det (förhoppningsvis) tuffaste man gör i livet?

Det är tufft Både det tuffaste och det absolut bästa jag varit med om. Två tankar samtidigt osv.

 

[Voeux]

Nu kommer en lång jävla rant här men behöver get this shit of my chest.

Idag skulle sonen få testa brottning, vilket han tjatat om i typ ett år. So far so good. Taggad hela vägen dit och väl på plats så gör han sitt bästa för att visa framfötterna under uppvärmningen. Många har hållit på ett tag (åldrarna 7-12, en tjej av totalt… kanske 40 barn?) Två instruktörer varav den ena är skit-dryg, typ ironisk och hotar barnen med att dom inte får komma tillbaka om dom inte sköter sig. Sonen bryter ihop och börjar gråta vid två tillfällen, intill noll engagemang att få honom med tillbaka in i aktiviteten. Till slut ger vi upp och går. Känslan var ”your kid is not cut out for this” typ…

Är det såhär, generellt, på idrottsaktiviteter för pojkar? Hade velat ha lite mera av ”alla är med på sina vilkor” men den attityden lyste med sin frånvaro.

Sonen tappade som tur var inte modet helt utan vi konstaterade helt sonika att detta var inte din grej, vi testar nånting annat. Han har ju hästarna, och älskar att pyssla och måla men jag upplever att han saknar den där ”grabbgemenskapen” som idrott kan ge och att han väldigt gärna vill in där, men typ utesluts pga man tycker han är ”för känslig”. Mitt hjärta går fan sönder

Men fy! Nu har vi varit en bollsportsfamilj, och min pappa jobbar inom fotbollen. Min uppfattning är att man arbetar väldigt aktivt med att inkludera alla, anpassa osv. när det kommer till barn. Sen kan det finnas stolpskott till tränare såklart. Usch och fy på er upplevelse. Det låter inte som att den där tränaren borde få ha med barn att göra alls..

 

[BusBarro]

Ursäkta spyinlägg men är det såhär det ska vara? Sååå tufft med barnen just nu. De bara bråkar, vab varannan dag, vi sover piss, torka näsor, springa efter barn som rymmer, skrik, stök och bök...
Jag bara känner snälla, stopp... Jag orkar inte, känner mig som världens sämsta mamma. Varför känns det som "alla andra" njuter av sina barn?

 

[miumiu]

Men fy! Nu har vi varit en bollsportsfamilj, och min pappa jobbar inom fotbollen. Min uppfattning är att man arbetar väldigt aktivt med att inkludera alla, anpassa osv. när det kommer till barn. Sen kan det finnas stolpskott till tränare såklart. Usch och fy på er upplevelse. Det låter inte som att den där tränaren borde få ha med barn att göra alls..

Ja, jag hoppas verkligen att dom flesta ungdomstränare känner lite mera glädje inför uppgiften och har kanske åtminstone ett uns pedagogik inbakat i träningen. Denna tjommen började alltså med att rabbla regler, inget "Välkomna vad kul att ni är här" utan pang bom tjoff det här och det här är våra regler, följer ni inte dom får ni komma tillbaka om ett halvår (?!)

Sen sa han nånting i stil med "Vi ska försöka ha kul här... om det nu går." Kändes som en så himla trist attityd bara. Med en gång snack om tävlingar, att man är där för att tävla, att det är vad det hela går ut på liksom. Kändes också som att man medvetet försökte skrämma bort "veklingar" genom den här pang-på attityden vilket känns som en så jävla sunkig och förlegad syn på barn och människor över lag.

Sonen har testat på fotboll men fastnade aldrig för det. Han tycker det är en okej aktivitet att fördriva tiden med i brist på annat men han har svårt att hitta det där genuina engagemanget, så till sist ville han inte gå längre. Även gått i simskola (finns säkert minst två trådar här om det ) vilket han till en början hatade djupt och intensivt men på slutet ändå tyckte var helt okej, och igår sa han att simskolan iaf var ändå MYCKET roligare än brottningen Betydligt trevligare instruktörer också vill jag tillägga. Sen har han gått i ridning till och från, men jag tror han känner att det räcker med vår egen ponny. Han saknar dock den där sociala samhörigheten som man får i en grupp med andra barn tror jag, så nu har jag en idé om att vi ska testa scouterna. Han älskar som sagt att pyssla och knåpa med saker, bygga kojor osv och gillar att vara i naturen så det kan kanske vara hans grej.

 

[Voeux]

Ja, jag hoppas verkligen att dom flesta ungdomstränare känner lite mera glädje inför uppgiften och har kanske åtminstone ett uns pedagogik inbakat i träningen. Denna tjommen började alltså med att rabbla regler, inget "Välkomna vad kul att ni är här" utan pang bom tjoff det här och det här är våra regler, följer ni inte dom får ni komma tillbaka om ett halvår (?!)

Sen sa han nånting i stil med "Vi ska försöka ha kul här... om det nu går." Kändes som en så himla trist attityd bara. Med en gång snack om tävlingar, att man är där för att tävla, att det är vad det hela går ut på liksom. Kändes också som att man medvetet försökte skrämma bort "veklingar" genom den här pang-på attityden vilket känns som en så jävla sunkig och förlegad syn på barn och människor över lag.

Sonen har testat på fotboll men fastnade aldrig för det. Han tycker det är en okej aktivitet att fördriva tiden med i brist på annat men han har svårt att hitta det där genuina engagemanget, så till sist ville han inte gå längre. Även gått i simskola (finns säkert minst två trådar här om det ) vilket han till en början hatade djupt och intensivt men på slutet ändå tyckte var helt okej, och igår sa han att simskolan iaf var ändå MYCKET roligare än brottningen Betydligt trevligare instruktörer också vill jag tillägga. Sen har han gått i ridning till och från, men jag tror han känner att det räcker med vår egen ponny. Han saknar dock den där sociala samhörigheten som man får i en grupp med andra barn tror jag, så nu har jag en idé om att vi ska testa scouterna. Han älskar som sagt att pyssla och knåpa med saker, bygga kojor osv och gillar att vara i naturen så det kan kanske vara hans grej.

Scouterna?

Nej fy, det låter ju under all kritik. Jag hade hört av mig till förbundet och klagat för det där är verkligen inte okej. Nu är väl jag lite fördomsfull mot vilka personer som rör sig inom sådana sporter. När jag tränade Krav Maga var det liknande attityd, även Military Training även om det är annorlunda. Det ska vara hårt och tufft. Vilket är synd för det är fantastiska aktiviteter/sporter som är väldigt roliga, och det finns fantastiska människor som jobbar med det också. Men det verkar som att det också attraherar en del ”tuffa snubbar” och det är ju hemskt olyckligt om de lyckas nästla sig in i träningsverksamhet för barn.

Jag har säkert tjötat om det tusen gånger men efter att ha växt upp med fotbollspappa och Friskismamma har det blivit glasklart för mig att gemenskap, uppmuntran och rörelseglädje är allt sport och rörelse ska handla om för barn. Jag blir upprörd när jag hör annat, så sorry för rant men ditt inlägg slog an en sträng i mig Jäkla vuxna som ska komma och sabba…

 

[Madalitso]

Nu kommer en lång jävla rant här men behöver get this shit of my chest.

Idag skulle sonen få testa brottning, vilket han tjatat om i typ ett år. So far so good. Taggad hela vägen dit och väl på plats så gör han sitt bästa för att visa framfötterna under uppvärmningen. Många har hållit på ett tag (åldrarna 7-12, en tjej av totalt… kanske 40 barn?) Två instruktörer varav den ena är skit-dryg, typ ironisk och hotar barnen med att dom inte får komma tillbaka om dom inte sköter sig. Sonen bryter ihop och börjar gråta vid två tillfällen, intill noll engagemang att få honom med tillbaka in i aktiviteten. Till slut ger vi upp och går. Känslan var ”your kid is not cut out for this” typ…

Är det såhär, generellt, på idrottsaktiviteter för pojkar? Hade velat ha lite mera av ”alla är med på sina vilkor” men den attityden lyste med sin frånvaro.

Sonen tappade som tur var inte modet helt utan vi konstaterade helt sonika att detta var inte din grej, vi testar nånting annat. Han har ju hästarna, och älskar att pyssla och måla men jag upplever att han saknar den där ”grabbgemenskapen” som idrott kan ge och att han väldigt gärna vill in där, men typ utesluts pga man tycker han är ”för känslig”. Mitt hjärta går fan sönder

Jag tränade karate från 7-19 år, och i alla fall i min klubb, och vad det verkar i de som kom till samma tävlingar, var det inte alls den attityden. I barngruppen var det lite fler killar än tjejer, färre tjejer i vuxen gruppen, men ändå en del. Fokus var på att röra sig och lära sig självförsvar, ens för de som tävlade var det mer en kul extra grej än en press, och graderingar (för att få nytt bälte) gjordes med så lite press som möjligt för barnen. Upplevde också att det gjordes på egna villkor, barntränaren var bra på att matcha oss när vi tränade mot varandra så att inte en väldigt försiktig person parades med någon som var för på/ivrig innan de var mogna för det i sparring, och om man inte kunde göra något, t.ex. armhävningar så uppmuntrades man bara att göra så gott man kunde för att bli bättre, ingen skam. Har hört liknande från andra mer traditionella kampsporter (även om det säkert varierar klubb till klubb). Var också mycket gemenskap inom klubben även om det är en individuell sport, så det kanske kan vara något att titta på om han var intresserad av brottning? Tänker det är inom samma område av sporter.

 

[Madalitso]

Sen fanns det en del regler, men det var mer kring allmänt uppförande och traditioner, som man fick reda på direkt, behandla alla väl, ingen faktisk/hård kontakt på varandra när ni tränar slag/sparkar, buga i dörren till Dojon (träningshallen) vid in- och utgång, hur man bär gi:n (träningsdräkten) korrekt, den typen av saker.

 

[Kilauea]

Ursäkta spyinlägg men är det såhär det ska vara? Sååå tufft med barnen just nu. De bara bråkar, vab varannan dag, vi sover piss, torka näsor, springa efter barn som rymmer, skrik, stök och bök...
Jag bara känner snälla, stopp... Jag orkar inte, känner mig som världens sämsta mamma. Varför känns det som "alla andra" njuter av sina barn?

Vissa dagar är det tufft. Vill bara säga att du inte är ensam och jag intalar mig själv att det är ok att känna så.

 

[Voeux]

Ursäkta spyinlägg men är det såhär det ska vara? Sååå tufft med barnen just nu. De bara bråkar, vab varannan dag, vi sover piss, torka näsor, springa efter barn som rymmer, skrik, stök och bök...
Jag bara känner snälla, stopp... Jag orkar inte, känner mig som världens sämsta mamma. Varför känns det som "alla andra" njuter av sina barn?

Jag tror det är känsligt att prata om. Folk är rädda att bli anklagade för att vara dåliga föräldrar, eller att man inte förtjänar sina barn om man inte är uppfylld av kärlek varje sekund. Men jag tror alla kämpar. Vissa mer och andra lite mindre men det är min starka övertygelse att alla har det tufft tidvis. Jag är glad att vi kan prata om det här på Buke. Att vi älskar våra barn är underförstått.

 

[Dorinda]

Ja, jag hoppas verkligen att dom flesta ungdomstränare känner lite mera glädje inför uppgiften och har kanske åtminstone ett uns pedagogik inbakat i träningen. Denna tjommen började alltså med att rabbla regler, inget "Välkomna vad kul att ni är här" utan pang bom tjoff det här och det här är våra regler, följer ni inte dom får ni komma tillbaka om ett halvår (?!)

Sen sa han nånting i stil med "Vi ska försöka ha kul här... om det nu går." Kändes som en så himla trist attityd bara. Med en gång snack om tävlingar, att man är där för att tävla, att det är vad det hela går ut på liksom. Kändes också som att man medvetet försökte skrämma bort "veklingar" genom den här pang-på attityden vilket känns som en så jävla sunkig och förlegad syn på barn och människor över lag.

Sonen har testat på fotboll men fastnade aldrig för det. Han tycker det är en okej aktivitet att fördriva tiden med i brist på annat men han har svårt att hitta det där genuina engagemanget, så till sist ville han inte gå längre. Även gått i simskola (finns säkert minst två trådar här om det ) vilket han till en början hatade djupt och intensivt men på slutet ändå tyckte var helt okej, och igår sa han att simskolan iaf var ändå MYCKET roligare än brottningen Betydligt trevligare instruktörer också vill jag tillägga. Sen har han gått i ridning till och från, men jag tror han känner att det räcker med vår egen ponny. Han saknar dock den där sociala samhörigheten som man får i en grupp med andra barn tror jag, så nu har jag en idé om att vi ska testa scouterna. Han älskar som sagt att pyssla och knåpa med saker, bygga kojor osv och gillar att vara i naturen så det kan kanske vara hans grej.

En av de finaste ungdomar jag känner tränade länge taikwando. Han var helt ointresserad av tjafsig attityd. Men där var det lugnt, trevligt och med ordning och reda. Peppande instruktörer som fint följde upp om någon såg osäker ut.

 

[Trollunge]

Nu har min man åkt iväg på en sex dagars semester, så jag är ensam hemma med barnen. Tyvärr tog han även med sig barnens farfar (som bor granne) så även den väldigt uppskattade hjälpen kommer inte finnas till förfogande under dessa sex dagar.
Har bokat en del hjälp/sällskap under ffa eftermiddagar/kvällar och så är planen att bara ta en dag i taget och blir det kaos får stora extra skärmtid
Imorgon är det 5 h förskola för stora iaf och sen kommer farmor på eftermiddag/kväll och hjälper till!

 

[rosapantern]

Ursäkta spyinlägg men är det såhär det ska vara? Sååå tufft med barnen just nu. De bara bråkar, vab varannan dag, vi sover piss, torka näsor, springa efter barn som rymmer, skrik, stök och bök...
Jag bara känner snälla, stopp... Jag orkar inte, känner mig som världens sämsta mamma. Varför känns det som "alla andra" njuter av sina barn?

Njutet är långt borta här med just nu. Blev nerspydd av ett barn i sängen inatt, fick åka till läkare med ett annat barn i morse (och de andra i släptåg) pga svårt att andas. Och ett barn som är friskt, men avundsjuk på att de andra är sjuka och gör allt tvärtemot jag säger, och hinner hitta på så mycket hyss under tiden jag hjälper de andra, att Emil bleknar i jämförelse. Livet är helt galet intensivt och jag undrar ofta när "det värsta ska vara över". Och nästa person som säger små barn, små bekymmer.... kommer jag nog bryta kontakten med