Vad gör man..?

[Brandgul]

Det tror jag med.

faktiskt att övervägande majoriteten av förhållanden som lever när folk kommit över 45-50 år åldern är rena förnuft- och trygghetsarrangemang....

Så jag har bara tre år kvar att sätta på min man? Sen blir det bara titta tv...

 

[Lovisaleonora]

Men om det är en vattendelare, låter det väl inte som ett samtalsämne i en redan etablerad relation där man talar om framtiden? Det låter ju mer som nåt man reder ut tidigt.

Sen kan man så klart ändra sig över tid, för all del.

Vi behöver kanske inte begränsa det till ett ämne?

Barndomskamraten hittade pojkvän som blev sambo. Någonstans där började det bli problem. Hon ville ha hästgård senare i livet, han kunde aldrig i livet tänka sig att bo på något ställe som inte hade asfalt direkt utanför dörren. Det tog många år, barn och pengar innan de gick skilda vägar. Det krävde också mycket sorg och smärta.

Det är vist att kanske ta varandras livsåskådning och önskemål på allvar redan tidigt, istället för att se det som ett projekt att bygga om.

 

[Petruska]

Det är vist att kanske ta varandras livsåskådning och önskemål på allvar redan tidigt, istället för att se det som ett projekt att bygga om.

Det håller jag med om. (Eller kanske rentav att ta sina egna önskemål på allvar.)

Men det säger ju så sett inget om de där samtalen om vad man vill med relationen, eller hur det nu formulerades, skulle te sig decennier senare. Om man nu har parat ihop sig med någon som man är hjälpligt kompatibel med.

Jag menar alltså frågan uppriktigt. Jag förstår verkligen inte vad samtal om hurdan vi vill att relationen ska vara om några år, skulle te sig. Jag förstår heller inte nyttan med dem. När de där några åren har hunnit gå, kan man ju mycket väl ha kommit på andra tanker.

 

[Lovisaleonora]

JAG har aldrig pratat om att man ska diskutera relationen och var den är på väg. Tvärtom: jag uttryckte att det väl var viktigare att man pratar om sig själv som en av komponenterna i relationen, och att man vill åt samma håll.

Har du kanske förväxlat mig med annan?

 

[athena_arabians]

En reflektion: Att man blir trygg och hemmastadd i sitt förhållande är väl inte så konstigt. Är den uttalade ambitionen när man blir ihop att man ska fortsätta vara ihop förändras givetvis relationen och är den sund skulle jag vilja påstå att den drar åt det trygga och vana. Det betyder inte att man lever utan passion men den kanske inte kommer lika ofta eller med samma kraft som ibörjan. Det betyder ändå inte att det är något fel på relationen.

Att gå omkring och vara enormt passionerad och superkåt hela tiden låter mest jobbigt tycker jag. Jag har varit i ett stormigt och passionerat förhållande och det är nog det jobbigaste jag varit med om och inget jag saknar. Samtidigt kan jag få som en spark i magen ibland när jag tittar på partnern: "Oj vad jag älskar dig"! Vi har olika mål och kommer nog aldrig att bo på samma ställe men det är vi ok med. Vi har liksom bestämt oss för att vara tillsammans, för att vi vill det.

 

[tanten]

Så jag har bara tre år kvar att sätta på min man? Sen blir det bara titta tv...

Det där var en oerhört märklig slutsats av det jag skrev.

 

[prinsessfeminist]

Fast jag drar inte likhetstecken med att man "nöjer sig". Inte för att det måste vara det du åsyftar.

Det kan ju också handla om att man prioriterar andra saker när man kommer upp i den åldern. Att trygghet och sunt förnuft övertrumfar passion och galenskap.

Någon har nyligen gjort en dokumentär kring thailändska kvinnors giftermål med svenska män. Intressant hur denna typ av pragmatiska relationer väcker känslor medan andra kanske bara accepteras.

 

[Amha]

En reflektion: Att man blir trygg och hemmastadd i sitt förhållande är väl inte så konstigt. Är den uttalade ambitionen när man blir ihop att man ska fortsätta vara ihop förändras givetvis relationen och är den sund skulle jag vilja påstå att den drar åt det trygga och vana. Det betyder inte att man lever utan passion men den kanske inte kommer lika ofta eller med samma kraft som ibörjan. Det betyder ändå inte att det är något fel på relationen.

Att gå omkring och vara enormt passionerad och superkåt hela tiden låter mest jobbigt tycker jag. Jag har varit i ett stormigt och passionerat förhållande och det är nog det jobbigaste jag varit med om och inget jag saknar. Samtidigt kan jag få som en spark i magen ibland när jag tittar på partnern: "Oj vad jag älskar dig"! Vi har olika mål och kommer nog aldrig att bo på samma ställe men det är vi ok med. Vi har liksom bestämt oss för att vara tillsammans, för att vi vill det.

Ett förhållande som varat länge är klart att det kan (bör?) ge trygghet. Samtidigt är det mycket mer än så som krävs för att jag ska vilja ha en sådan relation med någon. Kärlek framför allt då. Jag vill ju att känslorna för den andra personen, åtminstone i mitt förhållande och idag, ska vara större än den där tryggheten och förnuftet att stanna. Det är på många sätt bekvämt att ha en partner och det är ju inget fel i det heller om det inte är som jag först tolkade förnuft och trygghet, dvs att man gärna gått vidare men vågar inte riktigt släppa det man känner till.

 

[athena_arabians]

Ett förhållande som varat länge är klart att det kan (bör?) ge trygghet. Samtidigt är det mycket mer än så som krävs för att jag ska vilja ha en sådan relation med någon. Kärlek framför allt då. Jag vill ju att känslorna för den andra personen, åtminstone i mitt förhållande och idag, ska vara större än den där tryggheten och förnuftet att stanna. Det är på många sätt bekvämt att ha en partner och det är ju inget fel i det heller om det inte är som jag först tolkade förnuft och trygghet, dvs att man gärna gått vidare men vågar inte riktigt släppa det man känner till.

Naturligtvis och som jag sa, jag får fortfarande den där magsusningen lite nu och då när jag träffar partnern och jag utgår ifrån att han känner något liknande (han är ju trots allt ihop med mig fortfarande och verkar vara rätt nöjd ).

Om en del "nöjer" sig och inte har den där oerhörda kärleken/passionen är inget jag lägger mig i, bara de är nöjda. Själv skulle jag aldrig kunna ha det så. Självklart går det upp och ner, ibland tvivlar man på om det är det här man vill ha. Jag har hittills landat i att jo, jag älskar honom och vill ha honom.

 

[Petruska]

JAG har aldrig pratat om att man ska diskutera relationen och var den är på väg. Tvärtom: jag uttryckte att det väl var viktigare att man pratar om sig själv som en av komponenterna i relationen, och att man vill åt samma håll.

Har du kanske förväxlat mig med annan?

Nej. Men jag tolkade dig som att du hakade på det där med att prata om var relationen ska vara om x år.