Jag brukar ibland tänka det omvända. Att bo i stan, nära till allt, slippa tjorva med växtlighet som tar över, slippa få extrema elräkningar, klara sig utan svindyr bil och kunna gå ut och äta och gå på teater/bio utan att kräva så mycket planering att det sällan blir av. Det låter himla bra i teorin.
Men sen räcker det med någon/några hotellnatt i en stad, det är sjukt mycket folk överallt, går man ut så är det alltid nån där, och när man gått ut ser man knappt stjärnorna för allt jäkla ljus som kommer från alla håll och kanter - både fasta och rörliga ljuskällor.Ljud från sirener och annan mänsklig aktivitet stör alla tankar och sömnen.
Och då vill man tillbaka till sitt fågelkvitter, kaffet på verandan, mörkret, tystnaden, projekten som ingen behöver tycka till om och att sannolikheten för att se eller träffa en människa är infinitesmal jämfört med sannolikheten att se eller träffa ett rådjur, vildsvin eller fina fåglar när man går ut.
Men de där vita vintrarna istället för lera låter numer som mer av en dröm än något som är
mer än att passera på några få dagar.