Mötte idag en annan hundägare när vi var ute på morgonrastning. Vi har pratat lite ibland, och så även idag. Hon blev såklart nyfiken på att jag nu traskade runt med tre hundar istället för två och frågade lite om det. När hon fick veta att Ebrah löper och "nya" hunden är hane så tog hon för givet att han är kastrerad. När jag sa nej så blev hennes spontana reaktion "MEN STACKARS HONOM!" typ. För stackars, stackars hane som tvingas vara i närheten av löptik. Jag förklarade att han bott med tikar hela livet, är avslappnad, att det är lugnt hemma och att jag bara behöver påminna honom ibland om att han inte ska ragga på henne. Men nä, det var ändå synd om honom
Alltså, jag förstår såklart att om man har en stressad, tik-fixerad hane att det blir stressigt och stökigt hemma om man också har löptik hemma. Men att utgå från att det måste vara ett jätteproblem och synd om hundarna... Varför?
Salukipojken fattar i alla fall inte att det är synd om honom. Han går runt och är så glad åt att ha två tjejer i sin flock, glad åt att få leka i rastgård nästan dagligen, glad åt att få använda mig som huvudkudde när han ligger i soffan, glad åt att då och då få skogspromenader och andra äventyr... Han är bara glad, hela tiden