Är med i en del underhållande hundgrupper på Facebook. De senaste dagarna har jag fascinerats av dessa räddningsaktioner av hundar som är hos mindre lämpliga ägare (åtminstone enligt vad som påstås på fb). Häromdagen var det en amstaff som köptes loss (ägaren verkade iofs direkt instabil i det fallet så det var väl bra att hunden kom där ifrån). Idag är det en grand danois som TS hämtat hos grannen och tänker omplacera för att hen anser att den verkar vara misskött. Båda dessa hundar har beskrivits som "mager" respektive "extremt mager". Alltså amstaffen såg kanske lite omusklad ut men båda hundarna ser ut att vara i bra hull. Jag förstår verkligen inte varför typ halva Sveriges befolkning vill ha tjocka hundar?
Jag upplever stor skillnad (åt det positiva hållet) i energi och smidighet hos Frank nu när han är mer välmusklad och i något lägre hull än när han kom till mig. Och då var han knappast tjock från början utan bara inte vältränad, i det övre spannet av idealvikt typ. De flesta Jack Russells man ser är tyvärr som korvar på ben
. Åtminstone SKK-russells, bland JRTC verkar det bättre då de inte ska ha lika mycket massa utan är slankare i modellen. Vissa har ju en tendens att tolka "massa" som "fett" (läs utställningslabbeägare
). Jag skulle uppskatta att ca 60% av de hundar som passerade mig vid ingången till stockholmsmässan var mer eller mindre överviktiga, vilket känns rätt katastrofalt. I vissa raser är ju nästan 100% av utställningshundarna feta (labbar, DSG, mops, Lancashire heeler, bullmastiff och bullterrier är bara några exempel...). Jag förstår inte riktigt hur det kan ha blivit så i dagens samhälle där många hundägare är upplysta och vill lära sig. Att feta hundar premieras på utställning är säkert en del av problemet men kan knappast ges hela skulden?
(Nu ska jag lugna ner mig lite
)