Där har vi helt lika tänk!
Det blir så jäkla trist nu.. Min Aysu blev jagad av en schäfer när hon var liten valp. Sedan fick hon ingen miljöträning eller något alls hos förra ägaren (hon fick knappt komma ut för att bli rastad verkar det som...) och ja, det var ju en hel del att träna på då. När hon kom till mig för 2 år sedan fick hon fullständig panik av att se andra hundar. Det blev ändå bättre, mycket bättre, även om jag hela tiden märkte att just schäfrar var extra jobbigt för henne. I början av den här sommaren kunde hon ändå gå förbi även mötande schäfrar om vi bara kunde ha hyfsat stort avstånd (gå på olika sidor av en mindre bilväg tex gick bra och hon var avslappnad).
Sedan blev hon jagad av en schäfer, igen. Det blev värre, igen. Jag jobbade på och det blev lite bättre, men så mötte vi ännu en jäkla otrevlig schäfer och kort därefter blev hon jagad av en amstaffliknande sak. Plötsligt var alla större hundar läskiga. Så fick vi det bättre och hon fixade att vara på rallylydnadstävling där det också fanns stora hundar. Så idag då möter vi den där otrevliga schäfern som tänkte flyga på oss. Jag orkar inte. Förut gick jag t.o.m. med i en schäfergrupp på facebook och frågade efter snälla schäfrar i sthlms-området att träna hundmöten med, men utan att få napp.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, mer än att (såklart) fortsätta träna. Valpen är i alla fall oberörd, än så länge, men idag tyckte även hon att det var läskigt och försökte gömma sig bakom Aysu med rest ragg
Jag går undan, försöker komma på så långt avstånd att Aysu inte längre försöker fly, låter henne titta och se att det inte händer något och försöker att själv vara så oberörd som det bara går. Om vi är i skog även nästa gång så borde jag kanske släppa henne lös, för hon är mycket mer avslappnad då, jag är bara rädd att hon ska tycka att det är så läskigt med schäfrar att hon faktiskt flyr. Annars går hon ju lös under promenaderna, men vid möten med människor/hundar kopplar jag alltid av respekt för den/de vi möter.