Sv: Tuggummi på läderjacka?
Och måndagmorgon och dottern orkar inte gå. Det känns som om hon ska kvävas så fort hon går in på skolgården. Panikångest tycker jag det låter som. Så nu satt vi där igen. Gråtande, förtvivlad och absolut inte en chans att hon ska klara av att gå idag. Så jag ringde rektorn igen. Med gråten i halsen (som vanligt numera) hulkade jag fram att hon inte orkar.
Så här blir det: Dottern har fått en speciell lärare som tar hand om henne då hon är i skolan. Hon kan alltså sitta i ett rum med denna läraren och ha sitt eget race. Vill hon gå ut på en rast så gör hon det, vill hon vara med på någon lektion så är hon det, vill hon gå hem så gör hon det. Stannar hon hemma så är det ok.
Rektorn har kollat med samtliga lärare och dottern ligger inte så hon kan bli sänkt i något ämne, däremot vill hon ju höja en del, vilket hon kan om hon jobbar med speciella uppgifter. Hon är alltså befriad från skolplikten resten av läsåret (vilket jag ska ner och skriva på papper om att jag godkänner). Enstaka lektioner kombinerat med hemuppgifter i stället.
Dottern ska träffa skolpsykologen snarast.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker ännu, men det låter som en öppning tror jag.
Jag lider verkligen med er, det blir så nära när jag läser vad hon utsätts för
Jag skulle precis föreslå att hon skippar skolan...
Min son blev mycket mobbad och var hemma nästan hela femman och det mesta av sjuan, jag vägrade släppa iväg honom när skolan inte kunde garantera hans säkerhet och han själv vägrade ju också gå dit.
I femman fick han några stödlektioner, hans mjuka attityd försvann och ersattes av ilska
det var fruktansvärt att inte kunna göra något alls, att stånga sig blodig varenda dag mot lärare och rektorer som mest tyckte att jag var en hysterisk mamma och när hans pappa fick veta att han inte varit i skolan på så länge (en lärare som sonen inte ens hade berättade för pappans fru
) menade han att han skulle se till att polisen hämtade honom eller att han skulle tvingas flytta hem till dem eftersom "skolan måste man ju gå till" hur hans son mådde brydde han sig inte om
Det var första och enda gången jag sa till hans pappa att han kunde dra åt helvete, istället för att stötta så kom han med hot
I sjuan hade sonen byggt upp så mycket att han blev sjuk, han fick magsår och rasade i vikt så han fick vara hemma istället.
Det enda man kunde glädja sig åt var att han har lätt för sig, att han fixade skolan enkelt på egen hand utan skolans inblandning.
I nian, när den preliminära intagningen var klar och han visste att han skulle komma in på linjen han ville gå även om han sänkte sig till G i alla ämnen så slutade han nästan gå dit, han var så trött och det fanns så mycket jobbigt med skolan att han inte orkade längre.
Magkatarren förföljde honom och han mådde verkligen dåligt, jag ansåg att det viktigaste var att han mådde bra, skolan har gjort honom så illa att jag struntade i att vissa kalllade det skolk när han inte ville gå dit på "jippo dagar" typ idrottsdagar, filmdagar, osv.
Han gick när det var prov eller andra viktiga saker, annars var han hemma.
Jag vet idag att jag valde rätt som lät honom gå när han ville, jag är rädd att hans ilska till slut hade riktats utåt mot plågarna och att han istället hade åkt dit för misshandel.
Han hade med sin storlek lätt kunnat slagit ner dem allihop...men han har alltid varit så snäll och svalt och svalt allt.
När han slutade nian hade han sänkt sig i ett ämne, två g och resten mvg eller vg, jag var så stolt över honom att han kunde ta sig igenom det helvete som skolan innebar och ändå lyckas få så bra betyg.
På sommaren mellan nian och gymnasiet fick jag honom äntligen att förstå att han måste få hjälp, han fick träffa en helt suverän människa som måste ha fått ur honom allt som behövdes.
Helt plötsligt vände allt och han blev den killen jag kände igen, han vågade visa känslor igen hemma, även om andra såg och han blev så mycket gladare.
Om några månader tar han studenten, det är långt mellan den killen som var hemma eller med mej på jobbet i stallet när han gick i femman.
Han vet sitt egen värde nu, han vet att ingen har rätt att sätta sig på honom, han vet att han duger alldeles utmärkt som han är.
Han som alltid har varit så oerhört lojal vågar ifrågasätta, han vågar fråga varför jag gjorde si eller så i olika situationer, han vågar se att andra har fel och brister, han vågar bli arg på mej, jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli glad för en sådan sak
men det visar att han vågar och att han är en stark människa nu.
Han har kommit så långt och jag hoppas av hela mitt hjärta att din flicka får känna samma sak som han gör nu.
Många många kramar till er båda.