Mela99
Trådstartare
Ja, jag har ju skrivit här om min psykiska ohälsa och alkoholproblem etc. Egentligen tar det emot att ens starta den här tråden, men vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig. Folk här på Buke verkar ju ha väldigt vettiga åsikter..
Försökt försvara min sambos agerande och mitt eget och vårt förhållande i ca 1 år nu (innan dess tyckte jag allt var som en dans på rosor), men vette f-n alltså.. Tror på riktigt att det inte fungerar längre, och att jag egentligen bara drar ut på det i hopp om någon slags "återförening/återförälskelse/återsamförstånd", precis som med mitt ex då jag kan se att åtminstone de 2 sista åren kunde vi båda lätt ha varit utan.
Han har från att ha varit världens drömprins gått till att ljuga och gå bakom ryggen på mig, slutat respektera mig och har noll support what so ever angående min alkoholkonsumtion ("du har ett problem inte jag, jag dricker när jag vill, jag går ut när jag vill (vilket är varje helg han inte jobbar och dricker fler dagar än det) vill jag köpa hem sprit så gör jag det - ge fan i den, ska vi köpa hem sprit älskling osv). Vet att han förmodligen har ett problem med alkoholen också, och underlättar ju inte saken. Men stör mig något så enormt att han inte vill erkänna det, och om han nu inte har det att han inte kan stötta mig "jag ska inte behöva sluta dricka bara för att du behöver det".
Jag har aldrig bott ensam. inte heller varit singel sen jag var 15. Det är så himla skrämmande! Vet att jag är så jävla vek, men känner typ att om jag ska behöva leva själv kanske det är bättre t.o.m att stanna i ett förhållande som inte är 100. Sjukt! Fanns en tid då jag hade skinn på näsan och var extremt självständig (i mitt förra förhållande/tonåren), men nu med den här killen/mest min självkänsla känner jag mig så liiiten..
Fattar inte hur jag ska palla.. Samtidigt som jag VILL sätta ner foten och låta meddela att jag tolererar inte det här..
EDIT: GIVETVIS är inte mina alkoholissues eg. hans problem, men tycker ju ändå man kan stötta sin partner.. Kräver inte ens att han ska sluta helt, för det vet jag aldrig kommer hända, men att vi kan kompromissa och han kanske kan dra ner drickandet osv men neeej.. Å så skyller han på min FARSA att han aldrig lärde mig hur man ska dricka, WTF?! Har hans morsa el farsa lärt honom då, kan man tycka, när han dricker som han gör idag, drack VARJE DAG över tre ÅR i sträck när han bodde i sitt hemland och jobbade i bar, rökte på sen han va 14 osv.
Ååh, sorry, men bara GAAH! Önskar jag var starkare i mig själv.
Försökt försvara min sambos agerande och mitt eget och vårt förhållande i ca 1 år nu (innan dess tyckte jag allt var som en dans på rosor), men vette f-n alltså.. Tror på riktigt att det inte fungerar längre, och att jag egentligen bara drar ut på det i hopp om någon slags "återförening/återförälskelse/återsamförstånd", precis som med mitt ex då jag kan se att åtminstone de 2 sista åren kunde vi båda lätt ha varit utan.
Han har från att ha varit världens drömprins gått till att ljuga och gå bakom ryggen på mig, slutat respektera mig och har noll support what so ever angående min alkoholkonsumtion ("du har ett problem inte jag, jag dricker när jag vill, jag går ut när jag vill (vilket är varje helg han inte jobbar och dricker fler dagar än det) vill jag köpa hem sprit så gör jag det - ge fan i den, ska vi köpa hem sprit älskling osv). Vet att han förmodligen har ett problem med alkoholen också, och underlättar ju inte saken. Men stör mig något så enormt att han inte vill erkänna det, och om han nu inte har det att han inte kan stötta mig "jag ska inte behöva sluta dricka bara för att du behöver det".
Jag har aldrig bott ensam. inte heller varit singel sen jag var 15. Det är så himla skrämmande! Vet att jag är så jävla vek, men känner typ att om jag ska behöva leva själv kanske det är bättre t.o.m att stanna i ett förhållande som inte är 100. Sjukt! Fanns en tid då jag hade skinn på näsan och var extremt självständig (i mitt förra förhållande/tonåren), men nu med den här killen/mest min självkänsla känner jag mig så liiiten..
Fattar inte hur jag ska palla.. Samtidigt som jag VILL sätta ner foten och låta meddela att jag tolererar inte det här..
EDIT: GIVETVIS är inte mina alkoholissues eg. hans problem, men tycker ju ändå man kan stötta sin partner.. Kräver inte ens att han ska sluta helt, för det vet jag aldrig kommer hända, men att vi kan kompromissa och han kanske kan dra ner drickandet osv men neeej.. Å så skyller han på min FARSA att han aldrig lärde mig hur man ska dricka, WTF?! Har hans morsa el farsa lärt honom då, kan man tycka, när han dricker som han gör idag, drack VARJE DAG över tre ÅR i sträck när han bodde i sitt hemland och jobbade i bar, rökte på sen han va 14 osv.
Ååh, sorry, men bara GAAH! Önskar jag var starkare i mig själv.
Senast ändrad: