Jag har aldrig haft en egen havanais men passade min väninnas hund många gånger och herregud vad snäll och lätt den var. Den gick gärna långpromenad men satt precis lika gärna på en bänk vid torget och tittade på folk. Min väninna hade en förfärlig sjukdom som tonåring och var sängliggande i ett helt år. Den underbara hunden - då bara två år gammal - höll henne självmant sällskap i sovrummet dag ut och dag in: gick på promenader med systern men tassade sedan uppför trappan och smet in i sovrummet.
Jag har många gånger tänkt att den hunden var unik, men sedan har jag träffat andra individer av samma ras och de är lika vänliga och anpassningsbara.
Varför köpte jag egentligen en schnauzer?