Sv: Trasigt mammahjärta
Jag håller med! Många av dem som ger råd och peppar utgår nog från sina egna föräldra-hjärtan. Om man är vanlig heltidsförälder blir man förstås otroligt upprörd över tanken på att inte se sitt barn på två hela år. Men TS har levt två år utan sitt barn, och blev inte rejält upprörd förrän hon förstod att detta har kunnat hända för att hennes namnteckning antagligen har blivit förfalskad.
Om jag hade varit barn, hade jag nog önskat att båda mina föräldrar hade satt sin längtan efter mig före respekten för byråkratin.
TS, jag tvivlar inte på att du vill ditt barns bästa, och att du nu har förstått att du är viktig. Men jag tror oxå att det vore bra om du tar reda på vad som fått dig att ligga så lågt. Ditt barn kan behöva höra den förklaringen.
Jag håller inte alls med. Jag tror tvärtom att det är otroligt nyttigt för TS att få klart för sig exakt vad det är som har hållit henne tillbaka i två år. Om det är en kombination av dåligt självförtroende, ingen självkänsla, vilja att vara för snäll eller vad det än må ligga bakom - så är det viktigt att åtminstone ha lite koll på detta när man ska gå vidare.
Nu vill TS ta tag i det här och den ivern tycks komma från råd från främmande i en tråd på internet (?). Vad händer om TS inte längre känner sig ha det stödet? Kan hon då fortfarande orka kämpa själv eller faller hon tillbaka i gamla mönster och sviker igen sin son nu när han har fått uppfattningen att mamma faktiskt försöker?
Om man i två år (!) sett 6 mil som ett hinder är det ingenting jag tror att någon kommer över efter lite nätverkade med främlingar i ett par dagar. Min åsikt, och det här står jag för, är att TS själv behöver få rådgivning på det personliga planet eftersom det känns som att risken är stor att TS (återigen) ger upp om motståndet blir för stort.
Sen tycker jag att sonens pappa och hans frus beteende är rent förkastligt så som det beskrivs i tråden...
Jag håller med! Många av dem som ger råd och peppar utgår nog från sina egna föräldra-hjärtan. Om man är vanlig heltidsförälder blir man förstås otroligt upprörd över tanken på att inte se sitt barn på två hela år. Men TS har levt två år utan sitt barn, och blev inte rejält upprörd förrän hon förstod att detta har kunnat hända för att hennes namnteckning antagligen har blivit förfalskad.
Om jag hade varit barn, hade jag nog önskat att båda mina föräldrar hade satt sin längtan efter mig före respekten för byråkratin.
TS, jag tvivlar inte på att du vill ditt barns bästa, och att du nu har förstått att du är viktig. Men jag tror oxå att det vore bra om du tar reda på vad som fått dig att ligga så lågt. Ditt barn kan behöva höra den förklaringen.