Träningsfilosofi

[Askvind]

Det finns ju lika många åsikter hur man tränar en hund bäst som det finns människor så därför frågar jag er buke, vad har ni för syn på hundträning, vad är er filosofi? Korrigeringar, belöningar, samarbete, ledarskap, flockledare och allt vad som nu kan tänkas finnas där ute. Hur upplever ni att den är allmänt inom era kretsar, på er klubb eller inom er gren? Sticker ni ut eller delar ni samma syn?

 

[MiniLi]

Jag vet inte om jag har en specifik filosofi egentligen.. Jag använder helst belöningar både i vardag och i träning, men jag är inte främmande för att korrigera om jag tycker att det är lämpligt. Sen beror det väldigt mycket på vad vi gör, situation och vilken hund det gäller.
Jag skulle dock aldrig korrigera väldigt grovt.
Vill att mina hundar ska tycka om mig och se mig som en resurs. Flock och ledarskap är inget jag tänker kring utan vi är bästisar jag och mina hundar och tycker om att ha roligt tillsammans helt enkelt

Tränar med folk som tänker ungefär lika som jag. Kan variera åt båda håll såklart men tror inte att jag har någon extrem i min bekantskapskrets. Vi har inga på klubben som håller på med dumheter heller.

 

[Red_Chili]

Jag tänker som så att jag försöker belöna rätt beteende och förebygga så att oönskade beteenden inte dyker upp. Behöver jag korrigera en hund på ett sätt som skapar obehag, då har jag misslyckats som tränare med just det förebyggande arbetet, men självklart ryter jag hellre åt min hund och sliter rejält i kopplet på den före att den springer ut på gatan och blir mosad av en bil. Jag är alltså inte rädd för att säga ifrån rejält till mina hundar om det behövs, men jag använder det i nödsituationer, inte som något steg i inlärningen.

Jag tänker aldrig på ord som "flockledare" eller liknande, istället tänker jag "samarbete" och "kommunikation". Sedan är det ju olika vad olika hundar behöver. Min första hund, hon behövde väldigt mycket frihet för att känna sig trygg, kunna känna att hon hade möjlighet att göra vad som helst i olika situationer osv. Om hon hamnade i en ny, potentiellt läskig och obekant situation så gjorde jag absolut ingenting mer än att släppa efter på kopplet, då blev hon lugnast. Min senaste, Aysu, hon är tvärt om. När jag varit på tex utställningsträning med henne så måste jag ge henne en uppgift, det kan vara tex att stå på kommando, sitta på kommando eller liknande, men först då får hon en känsla av att förstå situationen och blir avslappnad. Om jag inte gör något alls med henne, då kan hon gå upp i stress och till sist uppleva allt som väldigt obehagligt/läskigt.

Ingen av hundarna har visat några som helst tecken på att bli bättre med hjälp av korrigeringar. Tvärt om. Men när jag slutade använda mig av korrigeringar i träningen så har jag blivit mycket(!) bättre på att läsa av hundar, blivit mycket gladare som person, lyckats bättre i träningen och fått ett mycket bättre samspel med hundarna.

De flesta i min bekantskapskrets tänker i princip likadant, fast några är lite väl snabba att korrigera och framförallt korrigera utan att sedan belöna när hunden gör rätt (den typen av beteende avskyr jag hos hundägare). De som har helt annat tänk, de umgås jag inte med, det ger mig ingenting.

 

[Monstermom]

Det finns ju lika många åsikter hur man tränar en hund bäst som det finns människor så därför frågar jag er buke, vad har ni för syn på hundträning, vad är er filosofi? Korrigeringar, belöningar, samarbete, ledarskap, flockledare och allt vad som nu kan tänkas finnas där ute. Hur upplever ni att den är allmänt inom era kretsar, på er klubb eller inom er gren? Sticker ni ut eller delar ni samma syn?

Samarbete är mitt ledord. Korrigeringar, i betydelsen straff (till skillnad mot att tex korrigera position) eller konsekvens eller vad man nu vill kalla det, är inget för mig, annat än att hunden kan förlora privilegier och/eller belöningsmöjligheter vid oönskat beteende. Jag anser att valen är mina och därför är även ansvaret mitt. Ledarskap/flockledare, i den betydelse det oftast har i hundsammanhang (CM etc), kan ta sig i arslet. Belöningar är en total självklarhet för mig.

Jag upplever att det har blivit bättre i mångt och mycket ute på klubbarna, men att det finns mycket kvar som jag helst inte sett förekom. Min klubb har en ganska stor blandning, man ser både de som leker runt sin lilla "tanthund" och de som river igång en schäfer just med avsikten att kunna få plocka ner den... Det sägs en hel del dumt om godisautomater och "konsekvenser", men jag kan inte styra andras tankar. Jag säger ifrån det jag anser är fel när det är vänt till mig, jag förklarar mina träningsval när någon undrar, i övrigt biter jag mig i tungan om jag inte skulle anse att något är så fel att det bryter mot dressyrpolicyn.

Jag känner ett behov av att ha klubben som "träningshem", men jag ser också till att omge mig med hundfolk som helt delar min hundsyn. Annars blir det svårare att orka, tror jag. Jag tror nog att jag är lite ute på ena kanten på klubben (mjukissidan, eller vad det nu ska kallas), men inte tror jag att jag sticker ut så värst mycket att folk ödslar någon energi på mig när jag inte är där.

 

[pernilla_s]

Jag har väl ingen direkt filosofi. Det ska vara kul att lyda matte. Jag kan korrigera med röst och kroppspråk men endast när det är välbehövligt och det händer mkt mkt sällan. Vi har kul och gör om tills det blir rätt. Glad hund och att vi har kul det är det viktigaste. Samspelet mellan mig och hundarna är det viktigaste inte resultaten. Mattegrisar båda två som älskar att träna med matte men lyder bara mig eller tja säger någon annan fot till Buster så springer han bort till mig och sätter sig i fotposition :P

 

[Lejonelle]

Jag vill inte heller gå så långt som att säga att det är en filosofi men visst har jag en tydlig tanke med det jag gör. Jag tycker MYCKET om att träna och allt jag gör med hundarna ser jag som träning. Jag belönar massor och har ett syfte med allt jag belönar. Om det sen är kontakt eller något moment i någon sport eller något jag behöver i vardagslydnaden. För hunden är det ju ingen skillnad, den lär sig fler och fler färdigheter och belönas för det.

Jag korrigerar - bestämt. För vår flock är ingen demokrati, rätt och fel bestämmer jag och ingen annan. Tränga sig ut genom dörren, knycka mat från bordet, dra omkull sin matte - nej du min lilla gubbe/gumma, det ger du sjutton i. Jag kan visst ta tag i hunden speciellt om den t ex inte respekterar ett nej. Använder också gärna vattenspruta för att påminna om att "så gör vi inte här" (kan ju i sammanhanget nämna att jag nu har unga hundar som inte är färdiga i sin vardagslydnad. Med vuxna hundar har man ju i regel kommit förbi det där). Om jag måste korrigera beror det på att jag har missat något i den positiva träningen innan och inte tillräckligt starkt har belönat det jag vill att hunden istället ska välja att göra. Så korrigeringen står inte på egna ben så att säga utan har en fortsättning i träningen.

Jag vill att hunden ska se arbetet ihop med mig som ett privilegium som den vill förtjäna. Nonchalant eller ouppmärksam hund kan få "straffet" att inte få vara med och träna, och istället sitta och sukta medan den andra hunden får allt det roliga.

Min styrka är att jag har bra tajming, belönar och berömmer mycket och vet vad jag är ute efter så jag kan belöna det. Min svaghet är att jag kan ha taskigt tålamod speciellt när jag är trött eller stressad och och då får jag kort stubin vilket inte gynnar träningen.

Flock för mig är samma sak som familj och hundarna och jag är en familj i familjen. I den familjen bestämmer jag, inte för att hunsa någon utan för att jag är den som vet bäst helt enkelt. Hundarna är respekterade och varmt älskade HUNDAR. Vi löser roliga och intressanta uppgifter genom samarbete och vänskap som vi alla tre uppskattar, och alla bidrar med sin kunskap i det arbetet.

Jag kommer ha hund så länge jag lever. Den dag jag inte har hund är det dags att låta mig somna in.

 

[Askvind]

Tack för alla svar!
Jag vet ju av erfarenhet, eller ja lusläsning här på buke att många av er har väldigt sund syn (enligt mig) på samarbetet o kommunikationen med hund (bättre än filosofi kanske) men blev lite fundersam när jag försökte hitta vettiga kurser och uppfödare. Nu ska jag inte ha hund idag eller imorgon men lite efterforskningar skadar inte. Tycker det pratas alldeles för mycket om korrigeringar och ledarskap? Så ville se hur det ligger till i klubbarna, kurserna och på träningsplanerna där ute. Känns faktiskt som de största motståndet att skaffa ny o lära nytt, inte hitta någon tränare/uppfödare/träningskompis som delar min syn.

 

[iNHALE]

Kan inte påstå att jag har någon speciell "filosofi". Sunt förnuft brukar räcka utan att man ska hålla på och säga att man följer en filosofi. Tycker det är självklart att man strävar efter att belöna istället för att bestraffa. Tyvärr märker jag ofta att folk ibland har en tendens att dra ett likhetstecken mellan korrigering och straff och att det på något sätt skulle vara skadligt för hunden att höra ett nej. I min värld är korrigering ett förtydligande, som att säga "gör inte så utan såhär". Ett straff är en direkt respons på ett beteende som hunden upplever som negativt, t.ex. hunden snor en strumpa och husse/matte springer efter och slår till hunden. I den situationen blir det obehagligt för hunden. En korrigering i samma situation hade i min värld varit att man säger nej när man ser hunden ta strumpan, man tar strumpan ifrån hunden, berömmer när den släpper strumpan och ger hunden ett annat föremål som den får lov att leka med. Då säger man "vi leker inte med strumpor, utan med våra leksaker, duktig du var som lämnade strumpan", till skillnad från straffmetoden där hunden lär sig att om jag gör fel så blir det obehagligt, men den lär sig aldrig något alternativ till det oönskade beteendet. Straff-metoden skapar lätt en rysk roulette känsla där hunden inte riktigt vet om ett visst beteende kommer trigga en obehaglig reaktion från föraren. I det läget får man lätt en rädd hund som inte vågar göra något alls till slut av rädsla för att bli straffad.

Det är ett populärt tankesätt att man ska ignorera dåligt beteende och belöna bra beteende, vilket jag håller med om till viss del. Dock är det i min värld väldigt situationsbaserat och ibland går det helt enkelt inte att ignorera ett oönskat beteende utan man måste gå in och bryta och tala om för hunden att detta är inte okej, så gör man inte. Om min hund hoppar upp med framtassarna på matbordet för att han vill ha maten, inte tusan sitter jag där och ignorerar hunden medan han slafsar i sig min middag utan då korrigerar jag beteendet och föser ned hunden på golvet, när han väl är på golvet får han beröm. Nu är detta ett exempel på en, i min värld, ganska självklar situation, andra situationer är betydligt luddigare.

På ämnet "ledare", "flock", "dominans" osv är det så att jag vill att jag och hunden har en avslappnad relation, men där hunden vet om och accepterar att jag måste bestämma och att det jag säger är det som gäller. Jag vill inte ha en relation där hunden tror att han kan välja när han vill lyda och när han inte vill lyda. Säger jag att han ska vänta vid dörren är det inte acceptabelt att han nonchalerar det och springer ut.

Jag tänker ofta att hundar är lite som barn. De måste få frihet att utforska, lära och leva, men måste också få veta när de gör rätt och när de gör fel. Det som är avgörande är hur man förmedlar detta till hunden.

 

[Monstermom]

Tack för alla svar!
Jag vet ju av erfarenhet, eller ja lusläsning här på buke att många av er har väldigt sund syn (enligt mig) på samarbetet o kommunikationen med hund (bättre än filosofi kanske) men blev lite fundersam när jag försökte hitta vettiga kurser och uppfödare. Nu ska jag inte ha hund idag eller imorgon men lite efterforskningar skadar inte. Tycker det pratas alldeles för mycket om korrigeringar och ledarskap? Så ville se hur det ligger till i klubbarna, kurserna och på träningsplanerna där ute. Känns faktiskt som de största motståndet att skaffa ny o lära nytt, inte hitta någon tränare/uppfödare/träningskompis som delar min syn.

Leta bland de privata alternativen. Brukshundklubben (varför försöker firefox "rätta" till brukshundsklubben? ) är jättebra för "vardagsmaten" tycker jag, men för att hitta egna ben att stå på (och orka stå emot en del tryck från gamla rävar på klubben som minsann vet precis vad man borde göra...) kan man behöva stöd från annat håll också. Bland de privata tränarna finns det en mycket större spridning i grundtänket, och man kan hitta den/de man håller med mer eller mindre rakt av. Men varning, den större spridningen betyder också att det finns gott om folk man verkligen inte vill ha att göra med! Så leta noggrant och hör dig för innan du står där på en kurs och känner dig både vilsen och lurad...

Nöj dig inte med tomt svammel, du vill veta konkreta saker om en tränares inställning till hundträning. Det kan gömma sig mycket knepigt i uttryck som "modern hundsyn" och allt vad det kan hittas på.

 

[Monstermom]

Kan inte påstå att jag har någon speciell "filosofi". Sunt förnuft brukar räcka utan att man ska hålla på och säga att man följer en filosofi. Tycker det är självklart att man strävar efter att belöna istället för att bestraffa. Tyvärr märker jag ofta att folk ibland har en tendens att dra ett likhetstecken mellan korrigering och straff och att det på något sätt skulle vara skadligt för hunden att höra ett nej. I min värld är korrigering ett förtydligande, som att säga "gör inte så utan såhär". Ett straff är en direkt respons på ett beteende som hunden upplever som negativt, t.ex. hunden snor en strumpa och husse/matte springer efter och slår till hunden. I den situationen blir det obehagligt för hunden. En korrigering i samma situation hade i min värld varit att man säger nej när man ser hunden ta strumpan, man tar strumpan ifrån hunden, berömmer när den släpper strumpan och ger hunden ett annat föremål som den får lov att leka med. Då säger man "vi leker inte med strumpor, utan med våra leksaker, duktig du var som lämnade strumpan", till skillnad från straffmetoden där hunden lär sig att om jag gör fel så blir det obehagligt, men den lär sig aldrig något alternativ till det oönskade beteendet. Straff-metoden skapar lätt en rysk roulette känsla där hunden inte riktigt vet om ett visst beteende kommer trigga en obehaglig reaktion från föraren. I det läget får man lätt en rädd hund som inte vågar göra något alls till slut av rädsla för att bli straffad.

Det är ett populärt tankesätt att man ska ignorera dåligt beteende och belöna bra beteende, vilket jag håller med om till viss del. Dock är det i min värld väldigt situationsbaserat och ibland går det helt enkelt inte att ignorera ett oönskat beteende utan man måste gå in och bryta och tala om för hunden att detta är inte okej, så gör man inte. Om min hund hoppar upp med framtassarna på matbordet för att han vill ha maten, inte tusan sitter jag där och ignorerar hunden medan han slafsar i sig min middag utan då korrigerar jag beteendet och föser ned hunden på golvet, när han väl är på golvet får han beröm. Nu är detta ett exempel på en, i min värld, ganska självklar situation, andra situationer är betydligt luddigare.

Det där tycker jag är en lite märklig invändning, vem förespråkar egentligen att man ska ignorera självbelönande beteenden? Egentligen, alltså. Jag stöter nämligen inte på det, annat än som en halmgubbe. (Jag säger inte att du bygger en halmgubbe nu, kanske är det något du faktiskt stött på!)

Skillnaden för mig är att jag (och de jag trivs att träna med) inte använder straff/korrigering/kallatvamanvill som en planerad del i inlärning. En hund som står och äter något han inte får ska självklart avbrytas, men inte starkare än vad som krävs för att stoppa beteendet. Alltså inget påfört obehag för att det ska påverka hans val i framtiden, utan om det räcker med att tex lyfta undan skärbrädan så är det bra så. Medan många andra skulle välja att göra klart för hunden att det där var något som gjorde matte missnöjd, på ett eller annat sätt, och sedan presentera ett sätt att göra matte nöjd.

Jag föredrar att hindra felbeteenden och belöna önskade beteenden, det betyder inte att hunden får göra vad han vill tills han råkar göra något jag kan belöna. Jag känner ingen som lever så med sin hund, och jag har svårt att föreställa mig hur det livet skulle funka...

 

[iNHALE]

Det där tycker jag är en lite märklig invändning, vem förespråkar egentligen att man ska ignorera självbelönande beteenden? Egentligen, alltså. Jag stöter nämligen inte på det, annat än som en halmgubbe. (Jag säger inte att du bygger en halmgubbe nu, kanske är det något du faktiskt stött på!)

Skillnaden för mig är att jag (och de jag trivs att träna med) inte använder straff/korrigering/kallatvamanvill som en planerad del i inlärning. En hund som står och äter något han inte får ska självklart avbrytas, men inte starkare än vad som krävs för att stoppa beteendet. Alltså inget påfört obehag för att det ska påverka hans val i framtiden, utan om det räcker med att tex lyfta undan skärbrädan så är det bra så. Medan många andra skulle välja att göra klart för hunden att det där var något som gjorde matte missnöjd, på ett eller annat sätt, och sedan presentera ett sätt att göra matte nöjd.

Jag föredrar att hindra felbeteenden och belöna önskade beteenden, det betyder inte att hunden får göra vad han vill tills han råkar göra något jag kan belöna. Jag känner ingen som lever så med sin hund, och jag har svårt att föreställa mig hur det livet skulle funka...

Det är tyvärr något jag stött på ganska mycket. Har mött många som tycker att all form av korrigering, straff, avbrytande osv osv är rena synden så vida det inte handlar om en situation där hunden är i direkt fara pga sitt beteende. Just som du säger är ju vissa beteenden rejält självbelönande och det får mig att fundera på hur personerna får bukt med dem, om de får det alls vill säga.

 

[Askvind]

(varför försöker firefox "rätta" till brukshundsklubben? )

Haha har faktiskt alltid tänkt att det heter så.. Men det är ju fel ser jag nu.. när jag reflekterar över det.

Annars tack! Många bra tankar. Vet inte om jag oroar mig i onödan heller, men har mött så många ruttna träningstankar att det känns som jag bara kommer bli klappad på huvudet så fort jag öppnar min mun...

 

[linnsan]

Jag anser att alla levande varelser har rätt till att uttrycka känslor och bli lyssnade på. Samt att samarbete och glädje tillsammans med trygghet ska finnas som bas i relationen mellan mig och mina hundar.

Jag gillar att jobba förebyggande med belöningar för att motivera rätt beteende och motbetinga för att ändra känslorna hos hunden. Men är inte helt emot viss typ av korrigering av vissa beteenden. Dock är min främsta tanke med korrigering att man ska "förvåna" hunden lite så man kan få kontakt och lära önskvärt beteende istället. Men helst enbart i situationer som man inte kunde förutse och träna förebyggande.

Jag gör saker med mina hundar som vi tillsammans tycker är roligt. Hanen gillar egentligen allt. Allt ifrån spår och uppletande till lydnad och trick. Tiken använder gärna nosen men har innan varit ganska ointresserad av just trick, som ju lydnad är. Men jag har byggt ganska mycket belöning kring det hela och endast tränat de gånger jag märker att hon vill så nu börjar hon få upp motivationen lite till det också
Jag tycker kort sagt att det är totalt onödigt att träna och lära in vissa saker som andra kanske tycker är självklart men som jag ändå inte har någon nytta av och mina hundar inte tycker är kul.

Filosofi vet jag inte om jag kan kalla det. Men en syn på djur som inte alla har helt klart. Man stöter ju då och då på folk som tycker att hundar som morrar är aggressiva, att hundar ska tryckas ner och acceptera läget. Och det tycker jag är riktigt sorgligt.. Tyvärr är alldeles för många hundar för snälla. Och är de inte det och svarar upp på den hårda hanteringen så är dom dumma i huvudet..

Jag får erkänna att jag har dåliga dagar då jag är lättirriterad. Och ibland fastnar man i någon gammal vana. Men jag letar alltid nya (positiva) lösningar på de problem man får.

 

[linnsan]

Det är tyvärr något jag stött på ganska mycket. Har mött många som tycker att all form av korrigering, straff, avbrytande osv osv är rena synden så vida det inte handlar om en situation där hunden är i direkt fara pga sitt beteende. Just som du säger är ju vissa beteenden rejält självbelönande och det får mig att fundera på hur personerna får bukt med dem, om de får det alls vill säga.

Även att bara ta hunden ur situationen? Har nog aldrig mött någon som faktiskt tycker så. Däremot verkar många som tränar aversivt ofta tro att "mjukisarna" står och kollar på när deras hundar gör något självbelönande. Vilket jag aldrig har stött på. Missuppfattning? Eller kan du ta något exempel?

 

[lady_vip]

Min filosofi är relation. Bra relation helst, helst alltid. Sen belönar jag mycket, använder mestadels godis med klicker som förstärkning ibland. Korrigerar ytterst sällan i träning, jag lägger alltid upp träningen så att jag tror att hunden lyckas, jag vill att hon ska lita på mig. Korrigera gör jag isf mer i vardagen, typ hunden vill käka upp grannens katt, nej hunden, det är uteslutet

Det där med ledarskap tror jag inte ett skit på. Jag har sett hundratals barn träna hund bättre än vuxna, det beror enbart på att barnet är en värdefull resurs för hunden, hunden vet att den är starkare/snabbare whatever. Relationen funkar, relationen vårdas.

 

[Monstermom]

Det är tyvärr något jag stött på ganska mycket. Har mött många som tycker att all form av korrigering, straff, avbrytande osv osv är rena synden så vida det inte handlar om en situation där hunden är i direkt fara pga sitt beteende. Just som du säger är ju vissa beteenden rejält självbelönande och det får mig att fundera på hur personerna får bukt med dem, om de får det alls vill säga.

OK, har du stött på det så får jag ju tro på det, men jag själv har som @linnsan aldrig stött på det annat än som tomt argument mot "mjukisar". Jag har som sagt väldigt svårt att föreställa mig hur man kan få livet att funka med sådan inställning, men kanske finns det de som kan...

För mig är i det i alla fall en extrem outlier, och definitivt inte något representativt för "mjuk" träning.

 

[Monstermom]

Haha har faktiskt alltid tänkt att det heter så.. Men det är ju fel ser jag nu.. när jag reflekterar över det.

Annars tack! Många bra tankar. Vet inte om jag oroar mig i onödan heller, men har mött så många ruttna träningstankar att det känns som jag bara kommer bli klappad på huvudet så fort jag öppnar min mun...

Klappad på huvudet lär du säkert bli. Vad du än tycker finns det någon som anser att du har fel, och du nog måste vara lite bakom som tror så dumt som du gör. Bit i det äpplet redan nu, så blir det mindre bittert sen.

Det finns gott som sånt som är riktigt ruttet i hundvärlden (viktigt att skilja på det och på "saker jag inte håller med om", annars blir det mörkt!), men man kan ju se till att göra sitt eget bästa, stötta andra som försöker göra sitt bästa, och hjälpa till att försöka föra alltihop ett halvt myrsteg längre i den riktning man anser vi bör gå.

Om du inte tänkt skaffa hund på ett tag, börja se dig om redan nu efter bra tränare? Kanske kan du få vara observatör på ett kurstillfälle, så får du ju se om du skulle trivas där? Det bästa är ju att ha en/några tränare man vill gå hos redan innan man skaffat valp, så man inte missar både valp- och unghundskursandet bara för att man inte vet vart man ska ta vägen.

 

[iNHALE]

Även att bara ta hunden ur situationen? Har nog aldrig mött någon som faktiskt tycker så. Däremot verkar många som tränar aversivt ofta tro att "mjukisarna" står och kollar på när deras hundar gör något självbelönande. Vilket jag aldrig har stött på. Missuppfattning? Eller kan du ta något exempel?

Ja, senast för någon vecka-10 dagar sen mötte jag en person när jag var ute med min hund som reagerade på att jag drog min hund med mig för att få honom att lämna någon form av grillat ben någon hade slängt på marken. När hunden ignorerade mitt kommando att lämna benet och slog till dövörat så ansåg jag det befogat att fysiskt avlägsna hunden från benet som hade kunnat vara skadligt om han tuggat i sig det. Personen undrade om jag alltid var sådär brysk och hård varpå jag lite undrande frågade vad hen menade då jag inte ansåg det som bryskt, det hade varit en annan femma om jag slitat tag i hunden så hårt jag kunde. Personen förklarade att hen helt hade slutat korrigera sin hund och att hen enbart använde sk "positiva kommandon". Detta innebar tydligen att om hunden gör något, t.ex. försöker äta något från marken, så ska man, istället för att avbryta hunden genom att ta i halsbandet eller ta bort föremålet, locka hunden iväg från föremålet med diverse glada tillrop om det var ett föremål som kan skada hunden. I annat fall om hunden inte var i fara skulle man ignorera och sen berömma jättemycket så fort hunden slutade med beteendet. Som argument för detta sa personen att en alpha-varg inte går runt och korrigerar sina flockmedlemmar och säger åt dem när de äter olämpliga saker osv. Att en dominant individ visst kan korrigera olämpligt beteende hos en underlägsen flockmedlem verkade ha gått personen förbi helt i det argumentet.

Har mött samma sak för några år sedan när en bekant till familjen blev upprörd när min pappa korrigerade sin hund när hunden hoppade upp i ansiktet på en besökare och nästan välte personen. Tydligen skulle man i ett sånt läge bara be besökaren ignorera hunden och låta den hoppa och härja tills den blev uttråkad. Det hade enligt uppgift funkat jättebra på deras lilla hund vars ras jag inte minns och att deras liv blivit mycket lättare sedan de helt slutat säga åt sin hund och bara belönade utan att korrigera. Visst kan det funka om man har en liten hund som inte räcker över ens knän, men är det en större hund som väger 30-35 kg så får man nog ha en annan approach. Det hela utvecklade sig till en ganska lång diskussion med tanke på svårigheten att ha ett fungerande liv med hunden om man aldrig korrigerar, men personen vidhöll att det inte är bra för hunden att korrigera utan man ska antingen ignorera eller berömma, inget annat.

Det är väl de två exemplen jag kan dra fram från verkliga livet sådär på rak arm. I övrigt har jag sett det förespråkas ett antal gånger i olika FB grupper, på olika forum osv där folk beklagat sig över hundägare som är elaka mot sina hundar genom att säga nej, korrigera och vad det nu kan vara.

Självklart så kan jag inte gå i god för att personerna på riktigt tränar så som de ger sken av att förespråka.

Edit: Kan ju tillägga att det nog kanske inte är helt ovanligt att vissa personer, kanske ffa på internet, vill ge sken av att träna på ett sätt som anses "bäst" av den stora massan, bara för att de ska bli klappade på axeln och få hejjarop även om de egentligen inte tränar så som de förespråkar och uppmundrar andra att träna. Det är ju såklart en möjlighet.

 

[Askvind]

@Monstermom
Många kloka ord igen. Du har så rätt så, måste bli bättre att hantera att man inte kan bli gillad/ha rätt i allas ögon jämt. Vet inte varför jag gör skillnad på det och tex politik där jag inte bryr mig alls.

 

[linnsan]

Ja, senast för någon vecka-10 dagar sen mötte jag en person när jag var ute med min hund som reagerade på att jag drog min hund med mig för att få honom att lämna någon form av grillat ben någon hade slängt på marken. När hunden ignorerade mitt kommando att lämna benet och slog till dövörat så ansåg jag det befogat att fysiskt avlägsna hunden från benet som hade kunnat vara skadligt om han tuggat i sig det. Personen undrade om jag alltid var sådär brysk och hård varpå jag lite undrande frågade vad hen menade då jag inte ansåg det som bryskt, det hade varit en annan femma om jag slitat tag i hunden så hårt jag kunde. Personen förklarade att hen helt hade slutat korrigera sin hund och att hen enbart använde sk "positiva kommandon". Detta innebar tydligen att om hunden gör något, t.ex. försöker äta något från marken, så ska man, istället för att avbryta hunden genom att ta i halsbandet eller ta bort föremålet, locka hunden iväg från föremålet med diverse glada tillrop om det var ett föremål som kan skada hunden. I annat fall om hunden inte var i fara skulle man ignorera och sen berömma jättemycket så fort hunden slutade med beteendet. Som argument för detta sa personen att en alpha-varg inte går runt och korrigerar sina flockmedlemmar och säger åt dem när de äter olämpliga saker osv. Att en dominant individ visst kan korrigera olämpligt beteende hos en underlägsen flockmedlem verkade ha gått personen förbi helt i det argumentet.

Har mött samma sak för några år sedan när en bekant till familjen blev upprörd när min pappa korrigerade sin hund när hunden hoppade upp i ansiktet på en besökare och nästan välte personen. Tydligen skulle man i ett sånt läge bara be besökaren ignorera hunden och låta den hoppa och härja tills den blev uttråkad. Det hade enligt uppgift funkat jättebra på deras lilla hund vars ras jag inte minns och att deras liv blivit mycket lättare sedan de helt slutat säga åt sin hund och bara belönade utan att korrigera. Visst kan det funka om man har en liten hund som inte räcker över ens knän, men är det en större hund som väger 30-35 kg så får man nog ha en annan approach. Det hela utvecklade sig till en ganska lång diskussion med tanke på svårigheten att ha ett fungerande liv med hunden om man aldrig korrigerar, men personen vidhöll att det inte är bra för hunden att korrigera utan man ska antingen ignorera eller berömma, inget annat.

Det är väl de två exemplen jag kan dra fram från verkliga livet sådär på rak arm. I övrigt har jag sett det förespråkas ett antal gånger i olika FB grupper, på olika forum osv där folk beklagat sig över hundägare som är elaka mot sina hundar genom att säga nej, korrigera och vad det nu kan vara.

Självklart så kan jag inte gå i god för att personerna på riktigt tränar så som de ger sken av att förespråka.

Edit: Kan ju tillägga att det nog kanske inte är helt ovanligt att vissa personer, kanske ffa på internet, vill ge sken av att träna på ett sätt som anses "bäst" av den stora massan, bara för att de ska bli klappade på axeln och få hejjarop även om de egentligen inte tränar så som de förespråkar och uppmundrar andra att träna. Det är ju såklart en möjlighet.

Fast. I båda exemplen du tar upp så låter man ju inte hunden bara hålla på.
I första exemplet låter det som att personen gör sig extra rolig och försöker vara roligare än det hunden hittat på backen - hunden lär sig att matte är roligare än det som är på backen. Jag är väldigt säker på att personen skulle släpa hunden därifrån om det faktiskt är något farligt på backen..

Andra exemplet fungerar också väldigt bra på många hundar. Utsläckning kallas det. Hunden hoppar för att få uppmärksamhet men man släcker helt enkelt ut beteendet genom att inte ge hunden uppmärksamhet försen den är lugn/har alla tassarna på backen.

Jag har testat båda exemplen åt båda hållen sas och tycker icke korrigerande funkar bäst, faktiskt.

Första exemplet. Om min tik fastnar på någon fläck och inte kommer direkt så springer jag iväg och ropar glatt, när hon kom så leker vi järnet. Det gjordes framförallt när hon var liten men görs fortfarande ibland. Fått en väldigt bra inkallning som gjort att hon vänder i luften de få gånger hon varit påväg fram till intressanta saker och jag kallar in henne.

Andra exemplet så försökte jag korrigera schäfern vid några tillfällen när jag tappade tålamodet när han blev lite för lycklig/överexalterad vid besök. Resulterade i ännu mer exalterad hund. Det som fungerade bäst var att antingen få en uppgift (ligga) med tät belöning i inlärningsfasen, få ett gott köttben som han kunde ligga och gnaga på i början som dämpade honom eller en boll som han fick bära på samtidigt som han hälsade. Det var också dämpande. Man kan ju lära hunden vad för beteende man VILL ha istället för att straffa oönskat beteende.