Träning och hälsa del 11

[Bexzor]

Längtar efter gymmet och träning som är ett av mina andningshål i livet. Har just nu fryst träningskortet.Men mitt diskbråck och mina nervsmärtor tar jag mig knappt ut ur lägenheten. Har ju stöd av fysioterapeut men undrar om det är någon här som kommit tillbaka från ett längre träningsuppehåll? Tyckte ni det var mentalt tufft? Hur gjorde ni för att komma tillbaka rent mentalt? Har också en galen rädsla för att nånsin göra ett knäböj igen eftersom det var i ett sånt jag skadade mig. Har någon upplevt något liknande?

Inget uppehåll pga skada tyvärr.
Däremot har jag inte riktigt kommit tillbaka till den mängd och intensitet som jag hade innan graviditeten 2021. En tuff graviditet på flera sätt med 'rörelseförbud' sista månaden och sen nervsmärtor från kejsarsnittet i några månader. När allt lugnade sig så började jag jobba heltid parallellt med studier och sen avslutade 2022 med skilsmässa med allt vad det innebär. NU äntligen börjar jag hitta en rutin som funkar i livet, och det är så himla avskalat kring allt. Knäböj utan vikt, vikter på max 6,8 kilo (dvs tom stång) och främst kroppsövningar. Styrkepassen är mellan 10-20 minuter för det är vad jag får in på en vardag ensam med 4 barn. Löpträning på 1-2 kilometer. Som sagt mest fokus på att hitta vardagsrutin med träning.

 

[Flixon]

Sista träningspasset innan julafton. Började med en Black Jack (?) med armhävningar och situps, start på 20 armhävningar och 1 situps och sen minska med 1 armhävning och öka med en situp tills armhävningarna tar slut. Herrejösses så jobbigt det var i början och slutet när det är så många av en och så få av den andra, så ingen "vila". Sen rev vi av två luckor i julkalendern också, hitta maxvikt på skivstångscurl (lite begränsande av att vi bara hade 5kgsvikter samt 2 på 1,25 ) och sen curl to fail med hantlar. Kommer eventuellt inte kunna lyfta sushi pinnarna till munnen ikväll

 

[Islandshästryttare]

Inget uppehåll pga skada tyvärr.
Däremot har jag inte riktigt kommit tillbaka till den mängd och intensitet som jag hade innan graviditeten 2021. En tuff graviditet på flera sätt med 'rörelseförbud' sista månaden och sen nervsmärtor från kejsarsnittet i några månader. När allt lugnade sig så började jag jobba heltid parallellt med studier och sen avslutade 2022 med skilsmässa med allt vad det innebär. NU äntligen börjar jag hitta en rutin som funkar i livet, och det är så himla avskalat kring allt. Knäböj utan vikt, vikter på max 6,8 kilo (dvs tom stång) och främst kroppsövningar. Styrkepassen är mellan 10-20 minuter för det är vad jag får in på en vardag ensam med 4 barn. Löpträning på 1-2 kilometer. Som sagt mest fokus på att hitta vardagsrutin med träning.

Tack för att du delar med dig värdefullt! Knäböj med tom stång kanske kan vara ett första steg för mig att närma mig den övningen. och såklart ta hjälp av min pt när jag ska igång igen. Just nu känns det långt borta tyvärr. Det tråkigaste är att jag verkligen hade hittat en träningsrutin som fungerade bra tre dagar i veckan när jag skadade mig.

 

[_Taggis_]

I onsdags körde jag ett kombinerat pass med spinning och core. Igår tänkte jag ta det lugnt för att idag springa intervaller och imorgon gå på ett gruppass. Men nej. Jag har varit så jäkla trött både igår och idag att jag inte vågade träna idag.... tänkte först att jag kanske höll på att få nån infekton, och ville inte utmana det innan jul om det kunde motas i grinden. Sen insåg jag att det kanske bara är så att jag inte kan träna 5 dagar i veckan? Kanske räcker det inte med 2 vilodagar av 7...

Känner mig rätt så nedslagen av detta. Eftersom det innebär att jag har ännu mindre vettigt att sysselsätta mig med, i mitt redan skittråkiga liv.

 

[ameo]

Det är en anledning till att jag ursprungligen fastnde för löpningen - kräver lite utrustning (lätt att packa ner om man ska bort), jag gör det när det passar mig och det går att göra i princip överallt. Jobbar också skift och har tidvis inte kunnat synka gymtider med jobbet.

Jag kan inte springa med min trasiga kropp. Jag går på gymmet för att det där finns möjlighet att göra övningar som på ett försiktigt sätt kan bygga upp kroppen till något som i bästa fall liknar normal funktion.

 

[_Taggis_]

Jag kan inte springa med min trasiga kropp. Jag går på gymmet för att det där finns möjlighet att göra övningar som på ett försiktigt sätt kan bygga upp kroppen till något som i bästa fall liknar normal funktion.

Ja då är det värre. Löpning är slitsamt. Jag har väl fått inse att springa tre pass i veckan inte funkar, jag får vara glad om jag håller för två, och kan köra ett tredje kondispass på cykel eller crosstrainer... styrketränar också men tyvärr är det ju inte lika tillfredställande som att springa. Tyvärr. För jag skulle nog funka bättre för det rent fysiskt.

 

[Diamonian]

Hoppar in här !

Försöker komma tillbaka till livet efter cancer o cellgifter (sista 3 nov). Fast beslutsam om att jag ska träna mig tillbaka, bättre än någonsin. Nu är mitt ”jobb” att dagligen träna och just nu jobba 25% på jobbet.
Simmar 3 dgr i veckan, ökar längden för varje tillfälle (höll nästan på att drunkna efter 30 längder första tillfället ). Idag simmade jag 70 längder, har aldrig simmat så långt förr, ganska stolt!

Gymmar också 2 ggr i veckan men påhejning av fysioterapeut samt kör nått spinningpass hemma.

Har väl kört detta i 5 v nu och går ner i vikt trots medicin det är svårare med. Många kg kvar men det är peppande, när det faktiskt syns skillnad!

 

[Bulldoozer]

Längtar efter gymmet och träning som är ett av mina andningshål i livet. Har just nu fryst träningskortet.Men mitt diskbråck och mina nervsmärtor tar jag mig knappt ut ur lägenheten. Har ju stöd av fysioterapeut men undrar om det är någon här som kommit tillbaka från ett längre träningsuppehåll? Tyckte ni det var mentalt tufft? Hur gjorde ni för att komma tillbaka rent mentalt? Har också en galen rädsla för att nånsin göra ett knäböj igen eftersom det var i ett sånt jag skadade mig. Har någon upplevt något liknande?

Jag skadade ju menisken för ett år sen och fick lägga gymträningen på hyllan. Hade nog fortsatt gymma om det inte var två trappor upp och hissen var trasig varannan gång man kom. Började simma på simhallen i maj och skaffade nytt gymkort på ett gym som ligger på markplan i juli. Det var vääääldigt segt att komma igång igen men i början var det mer att komma iväg, väl på plats flöt det på. Skulle säga att det tar en-två månader att få in vanan igen och man bara åker utan att behöva övertala sig själv..
Jag kör på mina rehabövningar och efter rekommendationerna från fysio så kör inte ben alls så tung som innan. Kör öht inte så tungt som innan utan mer på glad motionär-nivå vilket är också för att jag inte har så mycket att välja på. Har gymkort på Loop där det bara finns maskiner riktat mot cirkelträning och silverhantlar typ. Fanns det skivstång och rejäla vikter skulle det vara svårt att motstå att köra tunga övningar som jag ska hålla mig borta ifrån .

 

[Islandshästryttare]

Jag skadade ju menisken för ett år sen och fick lägga gymträningen på hyllan. Hade nog fortsatt gymma om det inte var två trappor upp och hissen var trasig varannan gång man kom. Började simma på simhallen i maj och skaffade nytt gymkort på ett gym som ligger på markplan i juli. Det var vääääldigt segt att komma igång igen men i början var det mer att komma iväg, väl på plats flöt det på. Skulle säga att det tar en-två månader att få in vanan igen och man bara åker utan att behöva övertala sig själv..
Jag kör på mina rehabövningar och efter rekommendationerna från fysio så kör inte ben alls så tung som innan. Kör öht inte så tungt som innan utan mer på glad motionär-nivå vilket är också för att jag inte har så mycket att välja på. Har gymkort på Loop där det bara finns maskiner riktat mot cirkelträning och silverhantlar typ. Fanns det skivstång och rejäla vikter skulle det vara svårt att motstå att köra tunga övningar som jag ska hålla mig borta ifrån .

Tack för att du delar med dig väldigt värdefullt. Jag har ju ingen aning om när jag kan börja träna igen det kan lika gärna vara om en månad som om fem månader. Just nu funkar ju inte ens rehabövningar eftersom allt triggar smärtan och jag ska inte trigga smärta. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta en position som är smärtfri oavsett om jag sitter, står, ligger eller går. Men jag får väl när jag får göra något överhuvudtaget taget hitta bra övningar med hjälp av fysioterapeut och sen PT. Hur länge hade du helt uppehåll tills du kunde börja med någon slags rehabövningar?

 

[Saigon]

I onsdags körde jag ett kombinerat pass med spinning och core. Igår tänkte jag ta det lugnt för att idag springa intervaller och imorgon gå på ett gruppass. Men nej. Jag har varit så jäkla trött både igår och idag att jag inte vågade träna idag.... tänkte först att jag kanske höll på att få nån infekton, och ville inte utmana det innan jul om det kunde motas i grinden. Sen insåg jag att det kanske bara är så att jag inte kan träna 5 dagar i veckan? Kanske räcker det inte med 2 vilodagar av 7...

Känner mig rätt så nedslagen av detta. Eftersom det innebär att jag har ännu mindre vettigt att sysselsätta mig med, i mitt redan skittråkiga liv.

Men du, bli inte nedslagen. Det tar tid att vänja sig vid ökad träningsbelastning. När jag började springa med grupp 2 d/v så hade jag sjukt svårt att hinna återhämta mig och klara belastningen. Men genom att vara uppmärksam och göra justeringar när det behövdes osv så kunde jag köra på och vande mig med tiden. Sen har jag successivt kunnat öka belastningen än mer. Det tar tid att bygga upp träningstålighet. Så ta lite extra vila när du känner att det är allt för mkt men våga köra på även när du är så att säga påverkad/trött av träningen. Det ger sig! Så länge du inte blir skadad.

 

[Bulldoozer]

Tack för att du delar med dig väldigt värdefullt. Jag har ju ingen aning om när jag kan börja träna igen det kan lika gärna vara om en månad som om fem månader. Just nu funkar ju inte ens rehabövningar eftersom allt triggar smärtan och jag ska inte trigga smärta. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta en position som är smärtfri oavsett om jag sitter, står, ligger eller går. Men jag får väl när jag får göra något överhuvudtaget taget hitta bra övningar med hjälp av fysioterapeut och sen PT. Hur länge hade du helt uppehåll tills du kunde börja med någon slags rehabövningar?

Jag fick ju vänta i fem (!) månader innan jag ens lyckades få tid hos rehab. När jag väl var där så fick jag rehab övningar men det hände liksom inte så mycket. Jag var i samma läge som du egentligen fast det var knät som spökade, det var svårt att ens hitta en position i stilla läge där jag inte ville gråta av smärta.
Gjorde stor skillnad när jag fick tens-apparaten av rehab iallafall i firm av att jag kunde dra ner på smärtstillande och antalet gånger jag somnade med den på på kvällen var många men att somna var framsteg. Jag sov halvsittande i soffan med kudde under knät från årsskiftet fram till i höstas för jag kunde inte hitta nåt läge i sängen son funkade.

Fick en ny fysio i slutet av sommaren och OJ! vilken skillnad. Han sa i stränga ordalag åt mig att verkligen gå så lite som möjligt, inte ta trapporna utan försöka vila knät så det fick läka. Han sa också att mina rehab övningar inte gett resultat för att de helt enkelt var alldeles för lätta att även om jag inte kunnat träna så var jag fortfarande betydligt starkare än snitt individen och behövde därför lite mer belastning för att de skulle göra nån nytta. Förra fysion och även läkaren sa att jag skulle röra mig så mycket jag orkade (och hag frågade mer än en gång om jag verkligen om jag inte skulle låta bli att belasta) men nej, jag skulle göra så mycket jag orkade och känna efter... Nuvarande fysion sa att -ja, det rådet kan man ge till en normal person men inte till en människa som jag som är van att bita ihop och köra på. Att en person som är van att ta i kan man inte ge det rådet. Jag skaffade stegräknare för att ha koll på stegen och jag tyckte typ att jag knappt rört mig alls men var uppe på över 10.000 steg. Då kunde jag också se att två dagar över 15.000 steg så hade jag fruktansvärt ont, samma en dag över 17.000 steg så var jag helt förstörd. Först försökte jag hålla mig under 10.000 men det var ju nästan omöjligt så det blev en kompromiss att inte mer än 12.000 och så småningom så började jag känna skillnad med att verkligen försöka att inte gå då mycket samt rehab och tens-apparaten. Nu känns knät helt okej även om jag är fortfarande försiktig med att belasta. Har dessutom lyckats få hälsporre på bägge fötter så det meningen att jag ska försöka vila ut det .

Så jag fick egentligen rehab övningar direkt när jag väl kom dit men väldigt väldigt lätta och några stycken som sen ökades på gradvis.

 

[Islandshästryttare]

Jag fick ju vänta i fem (!) månader innan jag ens lyckades få tid hos rehab. När jag väl var där så fick jag rehab övningar men det hände liksom inte så mycket. Jag var i samma läge som du egentligen fast det var knät som spökade, det var svårt att ens hitta en position i stilla läge där jag inte ville gråta av smärta.
Gjorde stor skillnad när jag fick tens-apparaten av rehab iallafall i firm av att jag kunde dra ner på smärtstillande och antalet gånger jag somnade med den på på kvällen var många men att somna var framsteg. Jag sov halvsittande i soffan med kudde under knät från årsskiftet fram till i höstas för jag kunde inte hitta nåt läge i sängen son funkade.

Fick en ny fysio i slutet av sommaren och OJ! vilken skillnad. Han sa i stränga ordalag åt mig att verkligen gå så lite som möjligt, inte ta trapporna utan försöka vila knät så det fick läka. Han sa också att mina rehab övningar inte gett resultat för att de helt enkelt var alldeles för lätta att även om jag inte kunnat träna så var jag fortfarande betydligt starkare än snitt individen och behövde därför lite mer belastning för att de skulle göra nån nytta. Förra fysion och även läkaren sa att jag skulle röra mig så mycket jag orkade (och hag frågade mer än en gång om jag verkligen om jag inte skulle låta bli att belasta) men nej, jag skulle göra så mycket jag orkade och känna efter... Nuvarande fysion sa att -ja, det rådet kan man ge till en normal person men inte till en människa som jag som är van att bita ihop och köra på. Att en person som är van att ta i kan man inte ge det rådet. Jag skaffade stegräknare för att ha koll på stegen och jag tyckte typ att jag knappt rört mig alls men var uppe på över 10.000 steg. Då kunde jag också se att två dagar över 15.000 steg så hade jag fruktansvärt ont, samma en dag över 17.000 steg så var jag helt förstörd. Först försökte jag hålla mig under 10.000 men det var ju nästan omöjligt så det blev en kompromiss att inte mer än 12.000 och så småningom så började jag känna skillnad med att verkligen försöka att inte gå då mycket samt rehab och tens-apparaten. Nu känns knät helt okej även om jag är fortfarande försiktig med att belasta. Har dessutom lyckats få hälsporre på bägge fötter så det meningen att jag ska försöka vila ut det .

Så jag fick egentligen rehab övningar direkt när jag väl kom dit men väldigt väldigt lätta och några stycken som sen ökades på gradvis.

Jag har också fått tensapparat nu jag tycker det hjälper vissa dagar men i går kväll hjälpte det inte alls till exempel. Så gick in till sängen vid 21-tiden och la mig, tog lyrica och inväntade effekten av den. Försökte dra ner på smärtstilland igår men det gick ju inte alls bra, antagligen för jag tog bort en tablett av varje lyrica och citodon mitt på dagen. Men det är uppenbarligen för tidigt.

Vad jobbigt att det blev så fel för dig med rehab först och att det tog så lång tid innan du fick plats på rehab låter helt galet. Glad att jag bor i en storstad där det finns gott om privata att välja på. Jag försöker acceptera att jag inte ska trigga smärtan men det är djäkligt svårt när inget fungerar. Är så tröstlöst, huggsmärta i framsida lår och underbenet på framsidan är absolut värsta smärtan jag upplevt. Nervsmärtor är hemska aldrig varit med om något värre. Tack iallafall för att du delar med dig av din rehabprocess jag uppskattar det mycket, det är ju inte samma problemområde men ändå lite samma process om du förstår hur jag menar.

 

[Linta]

Idag har jag ännu en gång kravlat mig igenom årets mest tränade pass: uppstartspass efter sjukdom Jaja, det är som det är. Jag har sjukt nog satt två riktiga mål för nästa år, bänka 60 kg och marka 150 kg. Kanske böja 100 om böjen magiskt blir kul igen.

 

[_Taggis_]

Men du, bli inte nedslagen. Det tar tid att vänja sig vid ökad träningsbelastning. När jag började springa med grupp 2 d/v så hade jag sjukt svårt att hinna återhämta mig och klara belastningen. Men genom att vara uppmärksam och göra justeringar när det behövdes osv så kunde jag köra på och vande mig med tiden. Sen har jag successivt kunnat öka belastningen än mer. Det tar tid att bygga upp träningstålighet. Så ta lite extra vila när du känner att det är allt för mkt men våga köra på även när du är så att säga påverkad/trött av träningen. Det ger sig! Så länge du inte blir skadad.

Mitt problem är väl att jag inte riktigt vet. Jag är bra på att följa scheman men inte kroppen. Och ibland är det en känsla av att sköldkörteln säger emot och ibland går det bra, galet svårt att hitta ett upplägg som funkar och att sätta upp mål.

 

[Bulldoozer]

@Islandshästryttare jo, det har varit en lång process för mig och det har tagit väldigt lång tid att bli smärtfri. Kan tänka mig att du också kommer få kämpa ett bra tag.
Nu tränar jag nästan varje dag även om jag bytt upplägg från tunga baslyft till lättare motionärs nivå. Sen eftersom jag fortfarande ska låta bli att gå i den utsträckning som är möjligt åker jag till gymmet och kör cykel och crosstrainer för att helt enkelt fylla mitt rörelsebehov. Nu vet jag att många personer är glada om de kommer upp i över 10.000 steg om dagen men jag känner mig väldigt begränsad med att "snåla" in.

För mig är det lyx när jag knappt rört mig och jag känner att jag kan "unna" mig en lite längre promenad med hundarna. Framförallt KAN jag ta en längre promenad med hundarna även om jag inte ska så är det skönt att veta att jag klarar det fysiskt. Länge tog min make alla promenader med hundarna och jag tog ut dom typ 100 meter och sen gick tillbaka när det var nöd och det var knappt att jag klarade det..

Jag hoppas att det löser sig med ryggen och när det väl blivit bättre så är det nig inga problem att hitta tillbaka till gymmet även om den första tiden säkert blir motig.

 

[Islandshästryttare]

Tack @Bulldoozer förstår verkligen att det är tråkigt att behöva dra ner på träningen men ändå skönt att du hittat rutiner som fungerar. Hoppas jag också gör det såsmåningom har värst smärtor i benet just nu.

 

[95johsv]

Snöskottning räknas eller hur?? Jag gjorde det till en ryggträning där jag kastade snön bakom mig och fick då ett riktigt bra ryggpass! Jättestolt att jag höll, tack till min PT och dess pass!

 

[Mineur]

Jag blev sjuk ungefär i samma stund som vi landade i Sverige Blev som tur är frisk lagom till julafton, men de där träningspassen jag hade planerat att hinna med före jul blev det inte mycket av. Jag har med andra ord fortfarande 5 pass kvar att träna i år ifall jag vill klara av min utmaning, men jag tror banne mig att jag skiter i det. Alltså, jag kommer definitivt att träna ett eller två pass innan årets slut, så kommer det liksom att bli av bara farten, men jag orkar inte riktigt pressa mig till de där fem passen bara för en sketen utmaning som ändå bara rör mig Hela anledningen till att jag sätter sådana där mål/utmaningar är ju för att bidra med extra motivation att hålla igång träningen under årets gång, och det har det verkligen gjort! Sedan om jag har tränat 147 eller 150 pass är kanske mindre viktigt. Den envisa perfektionisten och prestationsprinsessan i mig skriker naturligtvis högljutt, men eftersom jag just nu jobbar på att sätta mindre press på mig själv på alla områden i livet kanske det kan vara lite nyttigt för mig att ignorera dem och göra som den vettigare delen av min hjärna föreslår

 

[Islandshästryttare]

Dagens motion blev cirka 20 meter till närmaste busshållplats och sen vila på en bänk och tillbaka hem igen och ta smärtstillande. Så totalt 40 meter med kryckor tur och retur. Enligt google maps är det 74 meter till den busshållplatsen men det stämmer absolut inte.

 

[Pinus]

Det blev en mil idag i backar och slask hos svärföräldrar. Båda helt ovant om man bor i Malmö. Asjobbigt faktiskt.