Det handlar om den där doftkorridoren man skapar, när man lägger sitt spår
Tänk dig att det virvlar en massa molekyler både från dig och marken. Det finns många olika skolor om hur man börjar träna — går man med hunden tämligen direkt efter man själv gått spåret så är doftkorridoren bred, och hunden kan söka lite zickzack i den. Det kan vara enkelt på ett vis för den otränade hunden, men du får nog inte den där ”nosen på linjen”, så ganska snabbt vill du börja öka liggtiden.
För det som händer när man väntar, är du till slut bara har själva spårkärnan kvar, alltså precis där du gått. Som jag lärt mig det så består spåret av vattenlösliga och fettlösliga molekyler, där vattenvarianten dunstar och sprids med vinden medan fettmolekylerna stannar kvar.
Kvar har du ett krispigt och fint spår, precis där du gått
Och det blir snabbt tydligt för hunden när den viker av.