Ottilia
Trådstartare
Tack för allt kära vän.
Mitt ute i Smålands skogar, på en gård med vackra stenrösen och gärdsgårdar, inne i en liten mörk gruppbox, där såg jag dig för första gången. Dina ögon var vaksamma men nyfikenheten tog överhanden när de andra fölen fick klappar och kli på manken. Försiktig fick jag röra vid dig och dina ögon mjuknade lite. Liten svart lurvig med en liten vit månskära i pannan.
Vi tittade på många föl under resan men du satt kvar i mitt hjärta. Jag försökte efterforska och göra ett väl övervägt val. Det var inte utan nervositet jag bestämde mig.. Hur skulle det gå? Skulle vi tycka om varandra?
När vi kom för att hämta hem dig var det kalabalik. Uppfödaren kastade på dig grimman och du blev helt förskräckt. Stegrade och slog huvudet i tacket, jag halkade i den kissiga halmen och trodde att dina hovar skulle landa på mig, men du väjde och jag hann rulla undan.
Jag sade att nu tar vi paus och du och jag stod och pratade med varandra en stund. Kanske var det just där som den startade, vänskapen. Ett litet frö. Du fick mod att gå ut ur stallet men inte längre. En granne som stank sprit ombads hjälpa till och hela situationen var så overklig att jag knappt visste vad jag skulle säga. När du väl var inne kändes det som att jag skulle förlora dig på en gång när du svängde runt och försökte hoppa över lämmen innan den övre luckan hade hunnit stängas. Jag hängde i grimskaftet och min vän som var med viftade med en grimma för att avskräcka dig. TIll slut var du säkert inne i trailern men vi hade inte den bästa starten du och jag.
Till slut kunde vi börja köra hemåt med dig bakom oss i trailern. I snöstorm och dålig sikt. Jag var orolig för dig hela vägen hem, men helt i onödan. Sent på kvällen i norra Stockholm fällde vi ned lämmen och du tittade på oss och gnäggade försiktigt.
Morgonen efter började med att du hoppade ut ur hagen av ren förskräckelse men snart visade du prov på din envishet, mod och okuvliga sinne. En stor unghäst jagade dig i den meterhöga snön för att hålla dig undan flocken, men så snart han vände tillbaka mot de andra travade du efter honom med huvudet högt och svansen i vädret. Som en jojo sprang du fram och tillbaka, än ifrån flocken, än mot den.
Kuusama hette du i pappren, jag funderade länge på vad jag skulle kalla dig till vardags. Tillslut föll det sig naturligt, en liten Räka som du var. Tuffsig i pälsen, liten med en smal hals. Med åren visade det sig att du var en svanunge.
Vi växte ihop du och jag. Jag hade drömmar om att träna och tävla tillsammans och drömmarna fanns kvar. Men någonstans på vägen så blev dem mindre viktiga. Jag visste att oavsett vad som hände så skulle du vara hos mig hela ditt liv oavsett om skador eller annat skulle komma i vägen för drömmarna. Vi byggde vår relation på ömsesidig respekt och tillit och jag har aldrig haft en vän som du.
När du växte och blev större kund jag tillslut få sitta på din rygg. Jag var skakig av lycka och du verkade fundera över varför jag var så exalterad. Du hoppade som en gasell och jag blev alldeles varm i kroppen av att se dig flyga. Vi hann med att ta några språng tillsammans och det var som att hoppa på moln.
När du skulle få ditt egna föl visste du inte riktigt hur du skulle göra. Fyra år ung och det första fölet. Du lade dig inte på sidan så jag fick försiktigt knuffa ned dig och du lät mig visa. Du var så duktig och kämpade, fölungen var stor och tillsammans fick vi ut henne, du krystade och jag drog. Efteråt var du stilla, trött och vilade nosen i halmen. Lilla Kexet var full av liv och hade redan börjat försöka röra sig. Efter en stund vände du på huvudet och gnäggade mjukt. I din röst hördes att du hade nått ett nytt skede i ditt liv.
Du och Kexet fick fem månader och 13 dagar tillsammans. Du var en fantastisk mor och en fantastisk vän. Vi hade precis börjat komma igång och träna igen och du var full av energi. Jag önskar att jag hade vetat vad som skulle hända under natten. Att jag hade varit där hos dig.
Morgonen den 25 oktober vaknar jag av att telefonen ringer. Ser att det är från stallet. Oh shit! Har jag glömt ett fordringsbyte?? Är min första tanke. Halvt sovandes svarar jag.
-Ottilia, du det har hänt en sak..
Har någon av dem gjort sig illa, har de rymt, har någon rullat fast ? Tankar rusar runt i huvudet..
-Vad har hänt? ..... ... Vad är det som har hänt.
Personen på andra sidan luren tar ett djupt andetag.
- Ottilia, ... Räkan är död.
Mina tankar famlar efter något att greppa tag i. Jag drömmer. Det är inte på riktigt. Jag skriker rakt ut. Frågar hysteriskt efter Kexet, Kexet är hon ok?
Kexet var ok, hade jag någon som kunde köra mig hit?, du borde inte köra.. Räkan var död när morgonfodraren kom.. de skulle vara kvar och vänta på mig.
Dagen har spelats som en film om och om igen i mitt huvud. Pappa hämtar mig och min sambo. Resan dit. Räkan är död, Räkan är död, Räkan är död, är de enda tankar som snurrar runt. Allt är lösryckt och suddigt. Bilden av hennes kropp, av hennes halvt öppna mun och hennes öppna oseende ögon är glasklar.
Kexet, hennes fina lilla Kexet, buffade på Räkan och försökte snutta en sista gång, sedan tittade hon ut över boxkanten som om hon var redo att gå vidare. När jag gick med henne till hagen såg hon sig inte om.
Jag ser mig om varje dag. Jag tänker på det som var och det som hade kunnat bli. Jag är bitter över mina krossade drömmar. Jag sörjer min bästa vän.
Jag saknar dig Räkan. Jag saknar dig varje dag.
En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig - såsom havet.
Pär Lagerkvist
Mitt ute i Smålands skogar, på en gård med vackra stenrösen och gärdsgårdar, inne i en liten mörk gruppbox, där såg jag dig för första gången. Dina ögon var vaksamma men nyfikenheten tog överhanden när de andra fölen fick klappar och kli på manken. Försiktig fick jag röra vid dig och dina ögon mjuknade lite. Liten svart lurvig med en liten vit månskära i pannan.
Vi tittade på många föl under resan men du satt kvar i mitt hjärta. Jag försökte efterforska och göra ett väl övervägt val. Det var inte utan nervositet jag bestämde mig.. Hur skulle det gå? Skulle vi tycka om varandra?
När vi kom för att hämta hem dig var det kalabalik. Uppfödaren kastade på dig grimman och du blev helt förskräckt. Stegrade och slog huvudet i tacket, jag halkade i den kissiga halmen och trodde att dina hovar skulle landa på mig, men du väjde och jag hann rulla undan.
Jag sade att nu tar vi paus och du och jag stod och pratade med varandra en stund. Kanske var det just där som den startade, vänskapen. Ett litet frö. Du fick mod att gå ut ur stallet men inte längre. En granne som stank sprit ombads hjälpa till och hela situationen var så overklig att jag knappt visste vad jag skulle säga. När du väl var inne kändes det som att jag skulle förlora dig på en gång när du svängde runt och försökte hoppa över lämmen innan den övre luckan hade hunnit stängas. Jag hängde i grimskaftet och min vän som var med viftade med en grimma för att avskräcka dig. TIll slut var du säkert inne i trailern men vi hade inte den bästa starten du och jag.
Till slut kunde vi börja köra hemåt med dig bakom oss i trailern. I snöstorm och dålig sikt. Jag var orolig för dig hela vägen hem, men helt i onödan. Sent på kvällen i norra Stockholm fällde vi ned lämmen och du tittade på oss och gnäggade försiktigt.
Morgonen efter började med att du hoppade ut ur hagen av ren förskräckelse men snart visade du prov på din envishet, mod och okuvliga sinne. En stor unghäst jagade dig i den meterhöga snön för att hålla dig undan flocken, men så snart han vände tillbaka mot de andra travade du efter honom med huvudet högt och svansen i vädret. Som en jojo sprang du fram och tillbaka, än ifrån flocken, än mot den.
Kuusama hette du i pappren, jag funderade länge på vad jag skulle kalla dig till vardags. Tillslut föll det sig naturligt, en liten Räka som du var. Tuffsig i pälsen, liten med en smal hals. Med åren visade det sig att du var en svanunge.
Vi växte ihop du och jag. Jag hade drömmar om att träna och tävla tillsammans och drömmarna fanns kvar. Men någonstans på vägen så blev dem mindre viktiga. Jag visste att oavsett vad som hände så skulle du vara hos mig hela ditt liv oavsett om skador eller annat skulle komma i vägen för drömmarna. Vi byggde vår relation på ömsesidig respekt och tillit och jag har aldrig haft en vän som du.
När du växte och blev större kund jag tillslut få sitta på din rygg. Jag var skakig av lycka och du verkade fundera över varför jag var så exalterad. Du hoppade som en gasell och jag blev alldeles varm i kroppen av att se dig flyga. Vi hann med att ta några språng tillsammans och det var som att hoppa på moln.
När du skulle få ditt egna föl visste du inte riktigt hur du skulle göra. Fyra år ung och det första fölet. Du lade dig inte på sidan så jag fick försiktigt knuffa ned dig och du lät mig visa. Du var så duktig och kämpade, fölungen var stor och tillsammans fick vi ut henne, du krystade och jag drog. Efteråt var du stilla, trött och vilade nosen i halmen. Lilla Kexet var full av liv och hade redan börjat försöka röra sig. Efter en stund vände du på huvudet och gnäggade mjukt. I din röst hördes att du hade nått ett nytt skede i ditt liv.
Du och Kexet fick fem månader och 13 dagar tillsammans. Du var en fantastisk mor och en fantastisk vän. Vi hade precis börjat komma igång och träna igen och du var full av energi. Jag önskar att jag hade vetat vad som skulle hända under natten. Att jag hade varit där hos dig.
Morgonen den 25 oktober vaknar jag av att telefonen ringer. Ser att det är från stallet. Oh shit! Har jag glömt ett fordringsbyte?? Är min första tanke. Halvt sovandes svarar jag.
-Ottilia, du det har hänt en sak..
Har någon av dem gjort sig illa, har de rymt, har någon rullat fast ? Tankar rusar runt i huvudet..
-Vad har hänt? ..... ... Vad är det som har hänt.
Personen på andra sidan luren tar ett djupt andetag.
- Ottilia, ... Räkan är död.
Mina tankar famlar efter något att greppa tag i. Jag drömmer. Det är inte på riktigt. Jag skriker rakt ut. Frågar hysteriskt efter Kexet, Kexet är hon ok?
Kexet var ok, hade jag någon som kunde köra mig hit?, du borde inte köra.. Räkan var död när morgonfodraren kom.. de skulle vara kvar och vänta på mig.
Dagen har spelats som en film om och om igen i mitt huvud. Pappa hämtar mig och min sambo. Resan dit. Räkan är död, Räkan är död, Räkan är död, är de enda tankar som snurrar runt. Allt är lösryckt och suddigt. Bilden av hennes kropp, av hennes halvt öppna mun och hennes öppna oseende ögon är glasklar.
Kexet, hennes fina lilla Kexet, buffade på Räkan och försökte snutta en sista gång, sedan tittade hon ut över boxkanten som om hon var redo att gå vidare. När jag gick med henne till hagen såg hon sig inte om.
Jag ser mig om varje dag. Jag tänker på det som var och det som hade kunnat bli. Jag är bitter över mina krossade drömmar. Jag sörjer min bästa vän.
Jag saknar dig Räkan. Jag saknar dig varje dag.
En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig - såsom havet.
Pär Lagerkvist
. Tröstkramar
