Tankar om gravididet - dela med dig.

[Orvar]

Det är så mysigt att läsa allas bäbitrådar, bli så sugen själv!

Men hur pass planerat var ert barn? Vet många som har blivit det av "misstag" i ett förhållande som dock vill satsa på. Men just det att de inte hade sagt till varandra att nu ska vi göra barn. Hur tog ni reda på om ni var gravida? Gravtest eller barnmorskan? Hur gamla var ni när ni blev gravida, hur långt hade ni kommit i ert liv då, hur länge hade ni varit tillsammans, utbildning, boende, inkomst etc? Finns det något som ni ångrar, tex att ni skulle ha väntat lite längre med att skaffa barn med tanke på utbildning eller skulle ni ha skaffat barn tidigare? Det är alltså för- och nackdelarna jag är ute efter.

 

[Bebben]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Jag blev gravid när jag var 19 år gammal, i ett ca 1 år gammalt förhållande. Använde mig av p-piller, så det var helt oplanerat. Sebastian föddes kort efter att jag fyllt 20 år, och hans pappa och jag är fortfarande tillsammans. Nu har vi varit ett par i ca 3 år, och vill fortfarande leva ihop i framtiden också.

Jag vaknade upp en morgon och bara spydde, och jag spyr i princip aldrig! Min första tanke var, shit jag kanske är gravid. Min lillasyster fick barn 3 mån innan, också ett p-pillerbarn. Så jag visste ju att det händer rätt så ofta trots allt.. Åkte in och köpte ett test på Apoteket, och det bara skrek positivt när jag kollade direkt efter hemkomsten.

Jag kan ibland känna att vi borde ha väntat med barn egentligen, för att jag skulle ha hunnit komma lite längre i mitt liv först. Pappan var 32 år när Sebastian föddes, så han kände inte så.
Hade jag fått välja när vi skulle skaffa barn, så hade jag velat arbeta mer med mig själv först, och bli lite friskare och må lite bättre psykiskt.

Men nu blev det som det blev, och vi har världens lilla charmtroll till barn. Alla släpper vad dom har för händer när han kommer dit, och vill bara umgås med honom
Jag passar på att pusta ut när han är på förskolan numera, och längtar tills han blir större och mer självständig.

 

[taccotad]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt barn var planerat eftersom vi gjorde ett beslut att min kopparspiral skulle ut.

Körde på ett litet tag och hoppades på det bästa. Under några dagar kände jag som mensvärk hela tiden och fick plötsligt tillbaka mitt hemska humör som hållt sig borta ett bra tag. Lät det gå några dagar till. Kände mig ännu mer konstig. Gjorde ett test nån dag innan jag trodde min mens skulle kommao ch det visade ett svaaagt positivt streck. Gjorde ett till dagen efter. Dagen efter det köpte jag ett "dyrare" test bara för jag ville.

Jag var 23 när jag blev gravid (24 när han föddes). Sambon var 4 år äldre än mig.
Vi har varit tillsammans sen jag var 15. Bott tillsammans sen ajg var 18. Bott i hus på gård sen jag var 19. Han har haft fast jobb i flera år. Inte jag men ändå jobbat timmar.

Jag tycker vi skaffade barn i rätt tidpunkt i våra liv. Visst, jag önskar att jag haft ett "riktigt" jobb men har fått in foten på ett ställe och det verkar lovande. Däremot tycker vi det är jättesvårt att ta steget att försöka skaffa syskon. Vet inte varför.

Jag känner inte att jag har några nackdelar att komma med. Är glad att jag väntade, ville skaffa barn redan när vi flyttade ihop men sambon ville vänta.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Saga var inte planerad.
Jag skulle aldrig ha barn, jag var så nöjd med att passa min systers pojk och mina bekantas barn. Jag är utbildad pedagog och har jobbat med barn så jag var rätt säker på vad som skulle komma om jag mot all förmodan skaffade barn, vilket jag inte ville.

Men, jag blev gravid. Jag hade inget skydd som p-piller eller liknande då jag endast fått problem av det. Jag gjorde fyra test hemma, vägrade tro på det, och gick till en barnmorska och gjorde ytterligare ett test innan jag kunde acceptera att jag var gravid. Både jag och sambon hade några veckor då vi verkligen gick igenom allt och tänkte. Sambon är fastanställd, inte jag. Jag arbetade med hästar när jag blev gravid och sa upp mig direkt när vi bestämde oss för att behålla barnet.

Min graviditet sög, jag avskydde verkligen att vara gravid och känna mig låst, men jag började verkligen gilla tanken på att bli en mamma, att jag och sambon skulle bli föräldrar och starta vår egna lilla familj. Jag är 24 år, sambon 32. Vi flyttade ihop i augusti 06, jag blev gravid januari 07 så det gick rätt fort.

I dagsläget har jag en übersöt liten skrutta på snart fyra veckor, jag ångrar inte för en sekund allt jag gått igenom med graviditet och förlossning. Jag är bara en glad och lycklig mamma..

 

[vansinnet]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Det är så mysigt att läsa allas bäbitrådar, bli så sugen själv!

Men hur pass planerat var ert barn? Vet många som har blivit det av "misstag" i ett förhållande som dock vill satsa på. Men just det att de inte hade sagt till varandra att nu ska vi göra barn. Hur tog ni reda på om ni var gravida? Gravtest eller barnmorskan? Hur gamla var ni när ni blev gravida, hur långt hade ni kommit i ert liv då, hur länge hade ni varit tillsammans, utbildning, boende, inkomst etc? Finns det något som ni ångrar, tex att ni skulle ha väntat lite längre med att skaffa barn med tanke på utbildning eller skulle ni ha skaffat barn tidigare? Det är alltså för- och nackdelarna jag är ute efter.

Vårt barn är planerat. Jag och min sambo blev tillsammans i januari 2006, han skulle fylla 34 och jag 19.
Ganska snart efter vi blivit tillsammans blev jag helt otroligt bäbissugen. (Konstigt, min inställning till barn var ungefär densamma som inställningen till tarmvred eller kackerlackor) Så i maj 2007 så slutade jag med p-pillren och i juni var jag gravid
Trodde inte att det skulle gå så fort, men vi visste naturligtvis att det kunde hända och vi blev överlyckliga!

Enligt mina beräkningar så blev jag gravid den 9 juni, och den 24 juni väntade jag min mens. Gick runt på jobbet och väntade och väntade. Den 28:e hade mensen fortfarande inte kommit, så då gjorde jag ett gravtest hemma på morgonen. Hann knappt hålla stickan i urinet i en sekund ens förrän ett kraftigt, blått plus visade sig. Ingen tvekan om den saken iaf.

Jag var alltså nyss fyllda 20 när jag fick reda på att jag var gravid (fyller år 21 juni) och min sambo 35. Vi väntar vårat barn kring den 3 mars 2008.

Att vara gravid är ungefär som att leva på gränsen till hysteri hela tiden. Jag gråter varje dag i panik över att vi bor i en tvåa på tredje våningen och inte kommer att kunna flytta förrän 1 januari, att jag har dålig a-kassa och att allt kommer att gå åt helvete.
Samtidigt ångrar jag mig inte och vet att jag aldrig skulle göra annorlunda om jag fick chansen.

Vet inte om jag kan säga så mycket om för och- nackdelar. Själv tycker jag att det är asjobbigt att vara gravid eftersom jag haft foglossning sedan v 15. (Är i v 26 nu) Jag kan inte rida, mocka, bädda, dammsuga, gå eller typ något av det jag gör annars dagligen.
Samtidigt är det underbart.
Som en berg och- dalbana ungefär

Tror däremot att jag kommer att gilla att vara en relativit ung mamma eftersom det känns som att jag kommer att ha mycket kraft till att ta hand om barnet och samtidigt göra sånt jag själv är intresserad av. (Hästen då såklart)

Oj, vad långt det blev, mest svammel..

 

[havreflinga]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt föräldraskap är väldigt planerat. Vi hade varit ihop i tre år och hunnit prata ihop oss om det mesta som rör barn innan sonen kom.

Nu väntar vi nästa barn, som oxå är efterlängtat av oss båda.

Både jag och maken var över 30 när vi började försöka få barn. Vi var inte mogna för uppdraget innan. Jag är glad att vi båda hann bli vuxna och trygga innan det var för sent.

 

[Aningsfull]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårat barn var halvplanerat. En "kommer det som kommer det med glädje"-unge.
Jag hade fått byta från p-piller till minipiller och pillrena ville bara inte funka på mig. Jag hade mellanblödningar, fick finnar, mådde psykiskt dåligt (inte bara pillrenas fel) och käkade antidepp. Misstrivdes på jobbet och ville göra nåt annat.
Till sist blev jag bara så leds på min situation och bestämde mig för att göra nåt åt den. Jag slutade med mina mediciner, slutade proppa i mig en massa hormoner. Jag och sambon skaffade oss jobb i Norge, sa upp oss från våra fasta anställningar här hemma och till sist flyttade vi.
Vi visste ju att jag kunde bli gravid men mångas erfarenhet var att det tar ett tag innan man blev gravid efter att man slutat med sina piller så vi tog den risken och sa att skulle jag bli gravid så är det en glad nyhet och räknade väl kallt med att det skulle ta några månader eftersom att vi inte ens försökte.
Vi kom till Norge, veckorna gick och jag började fundera om inte jag borde ha haft min mens. (ja, ni hör hur planerade vi var som inte ens höll koll på en sån sak ). Så jag ringde min kompis som har koll på allt och frågade om hon kanske visste när jag hade mens sist, men hon konstaterade som jag att nae, några veckor sen kanske? Så jag tänkte inte mer på det.
Men så började jag rasa i vikt. Fast mina bröst blev bara större. Lite lustigt men jag tänkte inte så mycket på saken. Jag hade "mensvärk" och tänkte att ja men då kommer väl mensen snart då. Mina bröstvårtor började ömma som tusan och jag kunde knappt röra i mina bröst så jag tänkte att jag säkert förfrusit brösten, det var ju så sabla kallt där i Norge. Jag som aldrig haft nåt direkt sömnbehov började sova 12 timmar varje natt och åt som en häst - men jobbet var ju ganska påfrestande.

Ni hör hur jag höll på.

Till sist slog mig bara tanken, herrejävlar, jag kanske är gravid!! Så efter jobbet sprang jag in på konsum och köpte ett test bara för att försäkra mig om att jag bara svamlade, körde de 4 milen hem men stannade på vägen och köpte cigg. (vaddå inte fatta att du är på smällen). Sambon var iväg och hämtade en ny båt den dagen och skulle inte komma hem förrän sent så jag skulle vara själv ute i huset i många timmar. Drack lite cola för att bli törstig så att jag skulle kunna göra det där sabla testet.
Det tog ungefär en sekund, sen lyste där världens starkaste blå sträck.

Jag höll på att svimma, och börja gråta. Och helt plötsligt fick jag för mig att jag inte alls ville ha barn. Sambon gick inte att nå eftersom att han var ute på havet. Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag rökte en sista cigg med darrande händer innan jag beslutade mig för att nu var jag klar med den biten. Sen öppnade jag en stor påse chips och låg på soffan och vräkte chips, cola och kollade på film tills jag slocknade. Vaklnade några timmar senare av att sambon kom hem glad i hågen. Så jag fick kläcka nyheten att jag var gravid, han blev alldeles vit i ansiktet och var tvungen att sätta sig ner ute på bron och jag höll på att börja gråta. Vi bytte några ord och konstaterade att självklart ska vi behålla barnet, men sen pratade vi knappt om det på flera dagar.
Men när vi smält det hela började allt kännas roligt igen och för varje dag som gick kändes det bara bättre. Nu längtar vi massor!

Vi har varit tillsammans i ca 2,5 år. Jag är 21, sambon 23 och vi kommer båda att fylla år i nära anslutning till när bebis kommer. Vi är hemma i Sverige igen och har båda jobb. Vi bor i våran bostadsrätt, har våran bil och är väldigt stabila ihop. Det känns verkligen toppen!

Enda nackdelen var väl att vi sa upp oss från våra fasta tjänster, men vi har ju ordnat jobb igen så det känns inte som någon större fara. Jag kommer att börja studera om ungefär 1 år om jag kommer in på den linje jag vill.

 

[jerseyko]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Men hur pass planerat var ert barn?
Jag mådde otroligt dåligt av p-piller och allt jag provat innan (mini-piller och p-stav) så vi beslutade oss för att jag slutar med p-piller.
Vi hade allting vi skulle ha innan vi skaffa barn, fast anställning, bra ekonomi, ingen av oss vill resa/plugga något som inte går med ett (litet) barn (tänker då på fylle-resor och plugga på annan ort i flera år), bil som fungerar ect.

Så vi beslutade oss för att jag slutar med p-piller så får vi se om/när det blir en bebis.

Hur tog ni reda på om ni var gravida? Gravtest eller barnmorskan?
Jag köpte ett graviditetstest efter jobbet och testa så fort jag kom hem.

Hur gamla var ni när ni blev gravida,
21 år. Sambon fyllde 22 år 1½ vecka efter förlossningen och jag fyller 1 månad efter honom.

hur långt hade ni kommit i ert liv då, hur länge hade ni varit tillsammans?
Enligt min graviditetsuträcknare på nätet hade jag ägglossning ungefär när vi firade 4 år!
utbildning?
Vi har gått gymnasiet och sambon jobbar som betonglärling.
boende
Hyr en aldelles för stor och dyr villa på 180kvm. Letar eget hus el. gård att köpa.
inkomst
Vi har båda fasta anställningar och taxerar tillsammans strax över 500.000:-/år och sambon kommer få en regäl löneföröjning i vår
Finns det något som ni ångrar, tex att ni skulle ha väntat lite längre med att skaffa barn med tanke på utbildning eller skulle ni ha skaffat barn tidigare?
Absolut inte, det ända jag ångrar idag är att vi inte filmade och tog massvis med kort på förlossningen, eller bad någon göra det åt oss för vi hade inte hunnit med. Sen att vi haft en bättre kamera som tar bättre bilder. Sen skulle jag gjort en gipsavgjutning på magen men det han jag inte med heller!

Varken min sambo eller jag är några pluggisar, så det ligger verkligen längst ner på våra vill göra listor Där emot känner jag efter förlossningen att jag vill bli barnmorska men då måste jag plugga i flera år så jag får se.

Den enda nackdelen är väl att nu när min son är 4 veckor så inser man hur himla fort tiden går, jag verkligen saknar min gravidmage och känner just nu att jag vill bli gravid igen så fort jag får ägglossning!

 

[Sunshine]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vara barn (vantar tvillingar) ar superplanerade
Efter 4 ar och 4 IVF behandlingar sa ar vi nu nastan vid malsnoret
Jag onskar att vi lyckats lite tidigare, hade ett tag svart att vanja mig vid tanken pa att vara en "aldre" mamma men jag kan ocksa kanna att det varit bra for forhallandet att fa utvecklas i lugn och ro och skapa en stabil grund tillsammans

Jag blev alltsa slutligen gravid vid 32 ars alder (vilket inte alls ar sarskilt gammalt, jag vet ), vi gjorde ett hemmatest en vecka efter aterforda embryos - pa makens 37 ars dag , vi hade vid det laget varit ett par i narmare 7 ar och gifta i nastan 5 ar. Vi bor i hus och har mkt stabil ekonomi
Jag har haft en valdigt latt graviditet hittills, inget illamaende, (nastan) inga krampor - det enda "problemet" har varit att forlika sig med tanken pa att det faktiskt verkar som om det kommer att bli barn av det hela i slutanden, efter alla dessa ar
Jag har fortfarande lite svart att tro att det ar sant, att det verkligen hander....

Roll on Christmas!!!!!!!!!!!!!

 

[Jolanta]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt barn var inte direkt planerat, men när jag plussade så var det ingen tvekan om att vi skulle behålla det. Jag använde inget skydd av ren glömska, använde först P-ring, men den bara strulade, och sen glömde jag helt enkelt bort att använda skydd

Jag fick jätte ont i brösten, och mådde svagt illa mest hela tiden, men gick i förnekelse i ca en vecka. Sen började jag fundera på om jag inte skulle haft min mens snart. Till sist köpte jag ett test, och testade mig på jobbet. Det vart ett plus direkt, och där skulle jag gå runt på jobbet en hel dag utan att kunna säga något. Jag gick runt i som en dimma, men intalade mig att det var fel, testet måste visat fel. Jag och sambon åkte iväg efter jobbet och skulle käka pizza, och vi svängde förbi APO, för jag sa att jag skulle köpa tamponger. Jag köpte ett nytt grav test istället, och testade mig än en gång, fast nu på Pizzerians toalett. Plus igen.

Ute i bilen efter att vi ätit så gav jag sambon testet, han satt och tittade på det i säkert fem minuter, till sist säger han, du är ju med barn, och blir jätte glad. Jag vågade fortfarande inte tro på det, så två dagar senare så åker jag till BM och testar mig igen. Jag testade mig sammanlagt 8 gånger, för jag vägrade tro att det var sant.

Jag var 20 år när jag vart gravid, och är det fortfarande, nu när Arvid har kommit, sambon 25 år. Vi har varit tillsammans i 2 år nu, så när jag vart gravid så hade vi varit tillsammans i lite över ett år. Båda två jobbar, han har fast jobb med väldigt bra inkomst och jag hade ett vikarieat. Tillsammans hade vi ca 33 000 att leva på efter skatt. Vi bor i en stor 3:a på bottenplan.

Jag ångrar ingenting, men det hade ju varit bra om jag också hade haft fast jobb.

 

[ÅDI]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt barn var planerat men det gick betydligt fortare än väntat, Jag hade ätit p-piller i ca 12 år och slutade med dom i maj i tron att det skulle ta ett tag för kroppen att ställa om sig men redan i juni blev jag gravid.
När bäbisen dyker upp i mars har vi varit tillsammans i 6 år, vi har fasta heltidsjobb båda två och bor i en villa på 180 kvadrat sen 4 år tillbaka som nu börjar bli färdigrenoverad så det känns som en skaplig grund att stå på.
Jag är 26 och min sambo 27. Det känns jättebra att skaffa barn nu eftersom vi båda har jobbat några år och har stadiga inkomster och har hunnit med att festa och resa lite grann men vi är förhoppningsvis unga nog att orka med dom närmsta åren ändå.
Fast just nu vill jag bara vara gravid Jag mår hur bra som helst och älskar att känna sprattlet i magen. Jag mådde iof kroniskt illa i ca12 veckor men det är redan glömt.

 

[Björk]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt barn är "jätteplanerat". Eftersom jag ville ha barn, men inte visste hur sambon ville just då så var det rätt självklart att ta upp det till diskussion. Jag skulle aldrig "råka" bli gravid medvetet utan ville absolut ha med honom i beslutet. Det tog ett tag för honom att bestämma sig (nästan ett år). Jag är dessutom 7 år äldre än honom så för mig var det lite brådis och han hade ju kunnat vänta längre. Nu ska vårt barn förlösas med kejsarsnitt imorgon. Jag är 38 år och sambon fyller 31 på måndag.

Vi gjorde ett gravtest hemma när min mens uteblev.

Vi har snart varit tillsammans i 4 år, har båda tillsvidareanställningar och hyfsat betalda jobb. Bor i lägenhet på mindre ort i mellansverige. Jag längtar efter hus, men samtidigt känns det rätt skönt att ha lgh nu; det gör att vi både har mer tid och mer pengar över nu när vi ska vara föräldralediga framöver.

Jag har väntat på att jag någon gång under graviditeten ska känna någon slags "tveksamhet" över om detta var rätt val eller ej. Det är ju väldigt vanligt att känna så. Men jag har inte känt så en enda gång. Jag tror det har med min ålder att göra. Vad fanns det liksom för alternativ? Om jag nu ville ha barn så var det litegrann "sista chansen" nu. Att vänta 2-3 år till hade inte gjort någon större skillnad, mer än att jag varit ännu mer orolig att jag inte skulle kunnat bli gravid. Visst kan jag dock känna lite nervositet inför att vi imorgon ska stå där med ansvaret för en bebis på armen. Men jag är så övertygad om att vi båda grejar det så det känns liksom mest spännande.

Min sambo hade säkert kunnat vänta i ytterligare 5-10 år med barn. Men nu har han valt mig att leva med och då fanns liksom inte det alternativet riktigt kvar. Han har generellt varit mer oroad under graviditeten (över barnet) och har nog haft svårt att glädja sig fullt ut ännu.... jag tror att det är mer obegripligt också för honom på sitt sätt. Men samtidigt så är han själv och jag övertygade om att han kommer bli världens bästa pappa och förstås älska sitt barn över allt annat.

Jag är inte typen som någonsin ångrar saker i livet. Det blir liksom som det blir. Jag har alltid vetat att jag någon gång vill ha barn, men det där "någon gång" sköts upp och sköts upp år efter år. När jag fyllde 36 kände jag litegrann att "HJÄLP! Snart är det försent?!". Jag kan inte säga att jag ångrar att jag väntade; det handlar ju om så mycket mer än bara mig själv: man vill finna rätt man som pappa, ha en bra relation, ha livet "ordnat" för övrigt. Jag har dessutom haft turen att bli gravid snabbt och enkelt trots min ålder. När vi väl bestämde oss.
På något sätt kan jag ändå säga att OM någon rådfrågar mig så kommer jag inte råda dem att vänta tills de är över 35. Inte för att man inte klarar det, inte orkar, känner sig gammal eller något sånt; det gör jag inte alls. Men.... är man i en bra relation, har det hyfsat ordnat i livet för övrigt och VILL ha barn så finns liksom ingen anledning att vänta.....

En ung tonåring eller 20åring skulle jag kunna råda att vänta lite om de själv är tveksamma/ber om råd. Då har man ju faktiskt tiden på sig. Men har man blivit över 25 och känner att man vill ha barn (att BÅDA vill) så finns inga skäl att vänta bara för "sakens skull" så att säga.

Om jag däremot träffar någon som är kring 30 eller däröver, singel och är "desperat" så skulle jag nog känna att "lugna ned dig nu, du hinner!" och ta mig själv som referens. Det är faktiskt heller inte livsnödvändigt att till varje pris ha barn. Det är upp till var och en att bestämma vad man känner är rätt.

 

[Mammadutt]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

jag var 24 när jag blev gravid, sambon 28. Dottern var planerad men blev till bara 2 veckor efter vi bestämt oss så det gick undan sambon har bra jobb o utbildning, jag ska utbilda mig.... nu är vi 27 och 31 år

 

[Naggur]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Nova var planerad. jag hade slutat med p-piller ca 6 månader innan jag blev gravid, men av den anledningen att jag inte kunde gå ner i vikt pga pillrena och mitt dåliga hummör=)
Först några månader senare ville jag skaffa barn, men inte sambon... Yttligare några månader senare hade sambon ändrat sig. och vi började "baka"=)
Hade noll koll på ägglossningen eftersom min mens är väldigt oregelbunden. just denna månad va ägglossningen 2 veckor efter beräkningen och det tog sig på en gång=)
Jag köpte ett test på apoteket och testade samma dag.
Jag hade precis fyllt 21 när jag blev gravid.
Sambon och jag hade varit tillsammans i 2 år, men vi hade känt varandra halva livet.
Jag har en dålig utbildning med ännu sämre betyg, vi bodde i lägenhet, en trea (bor fortfarande där).
Jag var arbetslös, men sambon har ett bra betalt jobb.

Jag ångrar inte att jag skaffade barn, det är nog det bästa jag gjort.
Visst hade det underlättat att ha jobb innan... Det är inte överdrivet roligt att inte kunna impulsköpa kläder till nova och så...

 

[Naggur]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Lycka till i morgon!!!!

 

[Björk]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

tack så mycket!

 

[Beppe]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Lycka till i morgon!

 

[Beppe]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Vårt barn, är svårt att säga för jag har inte insett att jag är gravid fortfarande :smirk:, var planerat men som så många andra trodde jag att det skulle ta ett tag att bli gravid, men för mig tog det ca 1 & ½ månad.

Min mens uteblev & efter ca en vecka gjorde jag ett gravtest på jobbet, vilket visade pluss. Eftersom jag har varit mer eller mindre övertygad om att jag inte skulle/kunde bli med barn blev jag ganska chockad & gjorde sedan ett test till när jag kom hem... Det var oxå positivt...

Jag och min sambo har bara varit tillsammans ett år men har flyttat ihop i hans radhus, vilket är under renovering som ska vara färdig till jul. Vi planerade för bröllop i augusti men det får vi flytta lite på nu.... Min sambo har fast anställning inom chaufförsyrket & jag själv arbetar i chefsposition inom familjeföretaget & har ekonomin tryggad för framtiden.

Jag är 28 år & detta blir mitt första barn.
Min sambo är 32 år & har två barn sedan tidigare som är 8 & 12 år gamla.

 

[Elwira]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Varken min sambo eller jag är några pluggisar, så det ligger verkligen längst ner på våra vill göra listor Där emot känner jag efter förlossningen att jag vill bli barnmorska men då måste jag plugga i flera år så jag får se.

Antar att du redan kollat upp hur man går till väga för att bli barnmorska.. Men tänkte berätta ifall nån annan undrar. ( Funderar nämligen själv på det)

1) måste ha gymnasium betyg
2) matte B Naturkunskap B alt. Kemi/Fysik A ( Plugga på Komvux)
3) Sjuksköterskepogramet 3 årig
4) Barnmoskepogramet 1 ½ årigt

Ska själv plugga upp MaB o NkB nu Jan-Maj -08 sen så blir det nog ett uppbehåll med pluggandet... iaf nått år elr så. Kram My

 

[Sara-Ida]

Sv: Tankar om gravididet - dela med dig.

Det är så mysigt att läsa allas bäbitrådar, bli så sugen själv!

Men hur pass planerat var ert barn? Vet många som har blivit det av "misstag" i ett förhållande som dock vill satsa på. Men just det att de inte hade sagt till varandra att nu ska vi göra barn. Hur tog ni reda på om ni var gravida? Gravtest eller barnmorskan? Hur gamla var ni när ni blev gravida, hur långt hade ni kommit i ert liv då, hur länge hade ni varit tillsammans, utbildning, boende, inkomst etc? Finns det något som ni ångrar, tex att ni skulle ha väntat lite längre med att skaffa barn med tanke på utbildning eller skulle ni ha skaffat barn tidigare? Det är alltså för- och nackdelarna jag är ute efter.

Förstår dina frågor. Själv känner jag att metoden "nu jäklar ska vi avla barn" är lite oromantiskt - är det bara jag som har den sentimentala föreställningen att barn bara ska komma utan att man riktigt förstår hur det gick till, made-of-love-typ? Men å andra sidan, då får man i alla fall barn när det "passar" för jobb och annat.