Ta kort på avlidet djur.

[Tora]

Det hade jag också gjort. Hen hade ju varit mitt älskade barn lika mycket som mina levande barn.

Precis så känner jag också.

 

[Yrja]

Jag hade gjort det om ngn bad mig som inte kunde vara med vid slutet. Men inte för min skull. Tycker inte att det är makabert eller fel, alla har sitt sätt att gå vidare. Jag tog bilder på vår gamling den dan jag visste skulle bli hans sista, när han fortfarande var i livet och hemma i vårt hus och ute på tomten vår sista morgonrunda hos hönsen och kaninerna.

 

[cirkus]

Jag ska ta bort ena hunden ikväll och min syster frågade om jag kunde ta en änglabild på henne. Alltså efter att hon somnat in.. Vilket jag såklart kommer göra för hennes skull, om jag känner att jag orkar när stunden kommer. Men jag började fundera på om det är vanligt?
Jag själv skulle inte vilja ha en bild på henne när hon är borta. Förstår att det säkert är något slags sorgearbete men det känns främmande för mig.

Har ni tagit "änglabilder" på era djur? Eller känner någon som gjort det?

Nu är det ju historia men jag har just gjort precis det.
jag tog en bild på min älskade gammelkatt när hon sov för alltid. Just för att kunna visa det för de i familjen som inte var hemma och kunde se hur fridfullt det gick till. Kissen blev hastigt sämre och min kusin och tillika veternär kom samma kväll så katten somnade med sin tass i min hand hemma i sängen. Självklart så fick de som inte var hemma välja själva om de ville se bilden eller inte. De ville se och jag tror att det var en del i sorgearbetet

Jag kommer att få hem hennes aska och gräva ner den på den platsen hon själv älskade att ligga. Det må vara makabert enligt vissa i tråden, men för mig är det inte märkligare än att begrava askan av en människa.

 

[athena_arabians]

@cirkus: Fast det är ju skillnad på att visa bilder för de närmaste och att lägga ut dem på ett öppet forum. Jag är som sagt försiktig att vara kategorisk i frågan för det är inte okomplicerat men att lägga ut dem öppet utan varning tycker jag är för mycket.

Jag har förstått att en del gjort det med döda barn på en del ställen och det är enligt min mening groteskt, ok om man vill visa det privat men inte helt offentligt.

 

[cirkus]

Hade jag fött ett dödfött barn så hade jag också tagit kort på det och ramat in. Hade hängt på väggen bredvid våra andra barn.

Jag kanske inte hade gjort det men jag har full förståelse för den som gör det.

Jag tycker det är riktigt läskigt om man skulle se sitt döda barn som ett ... kadaver.

 

[cirkus]

@cirkus: Fast det är ju skillnad på att visa bilder för de närmaste och att lägga ut dem på ett öppet forum. Jag är som sagt försiktig att vara kategorisk i frågan för det är inte okomplicerat men att lägga ut dem öppet utan varning tycker jag är för mycket.

Jag har förstått att en del gjort det med döda barn på en del ställen och det är enligt min mening groteskt, ok om man vill visa det privat men inte helt offentligt.

Det är rn rätt intressant förskjutning i diskussionen, vilket är okej iom att det är just ett diskssionsforum. Men från att ta bilder för eget bruk till att publicera bilder på döda på öppna forum är ganska många steg tycker jag. Likaväl som det är många steg mellan att kalla sitt döda barn för kadaver och att sätta upp en bild på sitt döda barn.

Varför är folk egentligen så rädda för det som är dött? Varför är det å ena sidan bara ett kadaver och å andra sidan makabert?

Jag måste nog tänka på den en stund

 

[tuaphua]

Jag ska ta bort ena hunden ikväll och min syster frågade om jag kunde ta en änglabild på henne. Alltså efter att hon somnat in.. Vilket jag såklart kommer göra för hennes skull, om jag känner att jag orkar när stunden kommer. Men jag började fundera på om det är vanligt?
Jag själv skulle inte vilja ha en bild på henne när hon är borta. Förstår att det säkert är något slags sorgearbete men det känns främmande för mig.

Har ni tagit "änglabilder" på era djur? Eller känner någon som gjort det?

Jag tycker man får acceptera att alla sörjer olika. Det stör inte mig eller djuret om någon fotar det efter avlivning.

Däremot är det inget jag själv riktigt kan relatera till och fullt förstå. Men jag kan acceptera det!
Vet nog faktiskt ingen som fotat sina döda djur dock. Iaf inget någon sagt.

Jag har fotat min häst innan avlivning. Han var dock inte dålig. Han var 30 år och jag ville inte att han skulle behöva bli dålig.
Alltså är han inte i risigt skick på bilderna. Det var vår sista fina stund ihop.
Mina hundar har fått tas bort akut i oförutsedd sjukdom. Då har ingen tid funnits att fota dem då de mått bra just innan.
Och jag har som sagt inget behov av att fota dem efter avlivning.

Jag vill se dem levande.

Jag skulle helst välja att slippa se andras döda djur och ännu mer döda människor.
Sånt tycker jag folk måste få välja om man vill se.
Det finns nog de som tar väldigt mycket mer illa vid sig än mig om de skulle tvingas på såna bilder.

 

[tuaphua]

Det är rn rätt intressant förskjutning i diskussionen, vilket är okej iom att det är just ett diskssionsforum. Men från att ta bilder för eget bruk till att publicera bilder på döda på öppna forum är ganska många steg tycker jag. Likaväl som det är många steg mellan att kalla sitt döda barn för kadaver och att sätta upp en bild på sitt döda barn.

Varför är folk egentligen så rädda för det som är dött? Varför är det å ena sidan bara ett kadaver och å andra sidan makabert?

Jag måste nog tänka på den en stund

Jag kan erkänna att jag är rädd för döden ihop med människor, alltså människans död.
Jag tror det beror på rädsla för det okända och ovana.
Jag har aldrig sett en död människa. Däremot har jag sett många döda djur och varit med och avlivat flera.
Alltså är det mer avdramatiserat för mig.

Däremot har jag och min pappa tex pratat om det här med kroppen/begravning etc. Både han och jag är inte så intresserade av kroppen, någon grav etc.
Vi ser det som att det är själen som vi bryr oss om. Och den är borta när man är död, för oss.
Han har själv i unga år begravt sin far. Men han har aldrig känt att graven är viktig, en länk till sin pappa etc.
Så IOM att jag delar den synen skulle jag inte vilja ha bild på någon jag älskar som avlidit, människa som djur.

Det skulle för mig bli en bild bara på döden. Inte mitt älskade liv.

Jag har däremot tagelarmband till minne av min häst. Men det påminner mig om hans man, inte om att han är död. Vilket bild på hästen död skulle göra.
Jag vill minnas det liv vi delat och de saker vi upplevt. Inte att det tog slut och han är borta. Det vet jag iaf.

 

[Monimaker]

Jag tror inte att jag skulle vilja ha en bild på något djur som jag haft när det har somnat in, det skulle kännas för sorgligt och när jag ser sådana bilder på olika medier gör det mig bara så ledsen. Däremot dömer jag inte de som tar sådana bilder på sina djur, för jag tror att vi alla hanterar sorgen olika och bearbetar den på olika sätt. Om man väljer att lägga upp dem eller inte är en annan fråga.

Jag tog flera bilder på kaninen då vi var inne och avlivade henne förra året väldigt oväntat. Dels för min egen skull för att jag ville ha ett sista minne av henne som levande och för min mors skull som gick ut efter den första sprutan. (Bilden är tagen då.) Bilden visar bara på hur lugnt och fridfullt det gick till och att hon inte visade något lidande över huvud taget. För mig har den hjälpt i sorgen efter henne även om den fortfarande finns där. Jag la upp den bilden - den som ser henne på den skulle inte kunna ana att hon var död några minuter efter utan hon satt där som sitt vanliga jag. Precis som jag önskar att hon fortfarande satt här och tittade på en.

Till TS - Jag beklagar din förlust.

 

[Nikkis]

Jag har faktiskt bilder på alla mina döda djur. Har aldrig riktigt tänkt på det utan har bara tagit bilderna när de somnat in och jag varit redo att lämna.
Men sedan har jag extremt svårt att förstå och acceptera döden och dessa bilder har faktiskt hjälpt mig att kunna bearbeta det.
Sen är det inget jag direkt sitter och tittar på eller delar med mig utav till andra.
Utan det är mina privata bilder som finns där när jag behöver det, behöver förstå slutet på det som varit.

Jag har askan efter min ena hund, som var min självfrände. Den ska jag begravas med har jag bestämt, det är en självklarhet för mig.
Knäppt eller inte, men det är mitt liv, mitt beslut och det känns bra för mig.

 

[Marvin]

Samma här. Ett dödfött barn, som till och med ramades in.
Jag tyckte det var makabert och osmakligt. För mig är det döda just ett ..kadaver.

Har man oturen att förlora ett hett efterlängtat barn redan innan eller strax efter födseln har man ju inga andra minnen. Det är ju ändå ett barn precis som de som lever vidare. Speciellt om det är första barnet kan jag tänka mig att man vill ha nåt som visar att man faktiskt blivit förälder.

Lustigt att jag ramlade in på den här tråden, för bara en liten stund sedan tittade jag på en länk med vackra bilder på just avlidna spädbarn i famnen på sina föräldrar. (dök upp i mitt facebook-flöde)
Inte makabert i mina ögon, bara oändligt sorgligt.

För er som vill finns länken här: http://www.boredpanda.com/remembrance-family-photography-deceased-infants-stillborn/

 

[YlvaG]

Såg också dom bilderna. Oerhört vackra.

 

[Mirasmatte]

Det är väldigt olika hur man hanterar sorg. Men om du inte är bekväm med det så kanske din syster förstår dig? Jag har bilder på min död far när han låg i kistan. Jag tittar inte på dem och har definitivt inte postat på Facebook eller visat folk. Men jag kan inte förklara varför jag känner en trygghet i min sorg att ha de bilderna kvar och varför jag kände ett behov av att ta dem. Kanske för att om jag vill i framtiden, så kan jag se honom en sista gång igen så som jag gjorde när jag tog farväl.

 

[Mirasmatte]

ps. tycker däremot att det är väldigt obehagligt att läsa kadaver i tråden, jag vill inte höra att någon jag älskar är ett kadaver. För mig var det ett vackert skal. Det förklarar kanske skillnaden i hur man tänker inför fotografering ds

 

[Mirasmatte]

Stor bamsekram till dig mina tankar år till dig och din älskade hund