Ta kort på avlidet djur.

[lady_vip]

Alla sörjer olika och det får vi respektera.

Jag själv skulle exempelvis inte vilja ha bilder på en kista med en anhörig i, men det är otroligt vanligt.

 

[Snurrfian]

Men hur tänkte och kände du när du tog bilderna?

Just där och då var det nog ett desperat försök att få behålla honom, att kunna fånga varje ögonblick, dessutom så saknade jag bilder på min pappa, så jag tror att min älskade häst blev ett slags substitut eller ihop slagen med min sorg över att förlora pappa väldigt hastigt och oförutsett. När jag för 2008 tog bort våran förra hund hade jag inte alls några behov av att ta kort på honom, varken när jag hade bokat tiden eller när han var död.

 

[Viva]

Jag har själv aldrig gjort det men har bekanta som lagt upp bilder på sina avlidna djur. Har faktiskt aldrig tänkt något om det, har alltid sett fridfullt ut och alla har olika sätt att sörja.

 

[Lager]

Nej. Jag vill inte ha bilder på döda djur eller människor.

Får mig att tänka på förra sekelskiftet när de ofta fotade avlidna barn för att ha som minne. För min del känns det väldigt obehagligt, men det är upp till var och en givetvis.

 

[AliceZeta]

Det är så olika hur man känner Människor bearbetar sorg på olika sätt. Inget är fel och inget är rätt i en sådan situation. Bara olika.
En del tycker det är viktigt med en gravsten att gå till. Andra vill låta askan spridas för vinden.

 

[apocalypsen]

På en FB-grupp som jag var med i, var det en som lade upp en bild där hunden låg död på britsen inne hos veterinären. För mig var det väldigt makabert att man dels tar bilden, dels lägger upp den på en öppen grupp på sociala medier. Det var många som reagerade på bilden och berättade det i kommentarsfältet.

Jag tycker väl att man får göra som man vill om man känner ett behov av att minnas den stunden. Personligen har jag massor av helt underbara bilder på mina hundar i fältarbete, på agilitybanan mm. Det är så jag föredrar att minnas dem, lyckliga, friska, starka.

 

[Fibusen]

Jag tog några bilder hemma på gården innan vi åkte in med våran hund. Skulle inte tänka tanken att ta bilder när han är avliden! Den bilden har jag på näthinnan tillräckligt endå..

 

[xfie]

Jag har vissa minnesproblem och otroligt svårt att minnas händelser om jag inte har bilder på dem och fotar således allting. När min första hund var avlivad fick jag en stund ensam med henne och jag tog ett kort på henne med mobilen där hon låg på veterinärsbordet. För mig var hon inget kadaver, utan fortfarande min älskade hund. Den bilden har på något märkligt sätt hjälp mig mycket i mitt sorgearbete eftersom jag kunde få minnas den sista stunden och gråta ut. Hennes glada, levande jag har jag andra bilder på och kan titta på när jag vill minnas de fina stunderna.

Jag tror alla fungerar olika och möter sorg på olika vis och det måste få vara okej.

 

[Illiana]

Jag tog bilder innan jag tog min älskade hund till veterinären för sista gången nu i november. Jag tog även bilder på hans kropp strax efter avlivningen. Det kändes helt fruktansvärt att lämna honom hos veterinären för kremering så jag tror att det var en känsla för mig att jag fick med honom hem direkt på något vis. Jag har fortfarande kvar bilderna, jag ser på dom ibland bara för att påminna mig själv om att han faktiskt är borta för det känns så oerhört otänkbart och otroligt att han är borta för alltid. Jag har inte och tänker aldrig publicera dessa bilder, de är för mitt personliga läkande och inte för någon annans skull.

Om vissa människor tycker att vad jag gjorde är makabert, tycker jag att de kan tänka om och förstå att det finns bakomliggande orsaker till beslutet.

 

[BornAgain]

En bekant tog en bild av sin döda fru och sig själv sittandes vid hennes säng och skickade bilden till mig - jag tror att det var hens sätt att berätta om att hon dog och hur hen blivit lämnad ensam kvar. Jag var en av dem som visste hur mycket de älskade varandra.

Inget jag själv skulle göra, men hen spenderade ett helt liv med att se världen genom en sökare. Jag tror att fotografierna var hens språk och man måste få tala om sin sorg på sitt eget språk och hantera den på sitt eget sätt med sina egna verktyg.

 

[SkorpSmulan]

Jag tog på min förra hund. Det bara blev så för att hon såg så otroligt fridfull ut.
Har inte fotat nån annan än henne dock och vet inte om jag kommer göra det heller.

 

[tanten]

Jag skulle aldrig göra det.
En bekant tog bilder på sitt döda barn och la ut på fb, kändes inte sunt alls.

Samma här. Ett dödfött barn, som till och med ramades in.
Jag tyckte det var makabert och osmakligt. För mig är det döda just ett ..kadaver.

 

[Viva]

För mig var hon inget kadaver, utan fortfarande min älskade hund.

Så känner jag också. Vet att de finns de som kastar sina döda smådjur i soporna, för dem är de väl bara ett "kadaver". Jag tycker inget om det men skulle själv inte klara av det. För mig är det fortfarande mitt husdjur, om än bara skalet.

 

[Migo]

Så känner jag också. Vet att de finns de som kastar sina döda smådjur i soporna, för dem är de väl bara ett "kadaver". Jag tycker inget om det men skulle själv inte klara av det. För mig är det fortfarande mitt husdjur, om än bara skalet.

Jag grävde ner dem i gödselstacken.

 

[athena_arabians]

En allmän fundering: Alla gör som de vill, mår man bättre att ha kvar en bild efter avlivning/dödsfall är ju det bra MEN att publicera bilder på döda djur eller människor på öppna forum är knepigt enligt min mening.

Jag vet att en gjorde det på Gnägg när dennes häst dött men det var varning innan och bilden var smakfull.

 

[Viva]

Jag grävde ner dem i gödselstacken.

Och jag på vår mark. Resultatet är väl detsamma.

 

[AliceZeta]

Jag tycker det är lite konstigt att människor använder ordet makabert när dom beskriver hur andra hanterar sin sorg.

Den dagen jag avlivade min hund vill jag helst glömma, jag vill absolut inte bli påmind om den händelsen, det är det värsta jag har gjort i mitt liv.
Inga foton togs den dagen, det va inte "fint" på något vis, jag ville inte ta askan med mig hem. Jag vill bara glömma och gå vidare. Det är mitt sätt att hantera sorgen.

Andra hantera sorgen på annat vis.
Inget är makabert.
Sluta döma.

 

[YlvaG]

Jag har foton på ett flertal katter samt mormor & morfar. Ingenting jag någonsin skulle publicera, men jag tittar på dom ibland. För mig känns det inte alls makabert. Alla har varit fina. Just mormor och morfars bilder gillar jag för att dom ser så fridfulla ut. Dagarna vi vakade var jobbiga. Efter att ha sett dom i plågor och hört deras ångest och böner om att få slippa mer så var det oerhört skönt att se dom så lugna och fridfulla igen. Självklart har jag massor av bilder ifrån när dom mådde bra, både tillsammans och bara dagarna innan morfar blev dålig (3månader efter att mormor gått bort.). Det är klart att jag tittar mer på dom bilderna, samma med alla djur. Men jag är glad att jag har dom. Dom betyder mycket för mig.

Och återigen- dessa bilder är tagna för min skull. Det är ingenting jag visar för vem som helst. Ytterst få personer har sett dom.

 

[Tora]

Samma här. Ett dödfött barn, som till och med ramades in.
Jag tyckte det var makabert och osmakligt. För mig är det döda just ett ..kadaver.

Hade jag fött ett dödfött barn så hade jag också tagit kort på det och ramat in. Hade hängt på väggen bredvid våra andra barn.

 

[TinyWiny]

Hade jag fött ett dödfött barn så hade jag också tagit kort på det och ramat in. Hade hängt på väggen bredvid våra andra barn.

Det hade jag också gjort. Hen hade ju varit mitt älskade barn lika mycket som mina levande barn.