Min sambo mår dåligt av hunden

[ii-ssa]

Jag har precis hämtat hem min allra första valp, jag bor själv så gör ju allt själv. Han är 10v o sjövild när han är vaken.
Pirayamode på typ.
Visst de är sjukt jobbigt och just ju vill Han bara sova om han får sova på mig. Vilket gör en rätt låst.
Men jag vet att de tillslut kommer ge med sig och jag kommer uppskatta honom på ett helt annat sätt.
Men ja, jag älskar egentligen sovmorgon men de är ju numer ett minne blott och kliva upp mitt i natten är de nya.
Men trots hur jobbig han kan vara älskar jag ju denna lilla terroristvalp.

 

[Guldaskig]

Jag tror att de av oss som dragit paralleller mellan barn och hund inte riktigt menar på det sättet. Sjävklart kan man vilja ha barn utan att vilja ha hund och vilja ha hund utan att vilja ha barn. Men det är ett likartat åtagande - man åtar sig ansvaret över en annan individ, en individ som dessutom till en början är försvarslös och inte kan ta hand om sig själv utan helt beroende av att man faktiskt TAR sitt ansvar. Och tar man på sig det ansvaret tillsammans med någon annan - medägare eller medförälder - så har man ju ett ansvar mot den personen också, att göra sin del och inte lämpa över allt på den andre om det blir jobbigt. Även om det skulle råka bli jobbigare än man från början trott.

Håller med dig absolut, men skillnaden mellan hund och barn är att man faktiskt kan ångra sig när det gäller hunden. Det går ju att lämna tillbaka en valp eller omplacera den, med ett barn är det en annan femma.

 

[Roheryn]

Håller med dig absolut, men skillnaden mellan hund och barn är att man faktiskt kan ångra sig när det gäller hunden. Det går ju att lämna tillbaka en valp eller omplacera den, med ett barn är det en annan femma.

Visst kan man det. Man kan lämna en sambo också (vilket jag nog hellre hade gjort än lämnat tillbaka valpen).

Min poäng var litegrann att om sambon tvärvänder så när det gäller en valp så hade jag inte litat på att han inte kände likadant och gjorde en liknande tvärvändning gällande barn. Som man som du säger inte kan lämna tillbaka.

 

[Otherside]

Inte läst allt, men jag tror att många inte inser hur mycket jobb det ÄR med en hund, en valp inte minst. Man har en lite romantiserad bild av hur livet med hund ska bli. Sen kommer verkligheten som en chock. Detsamma gäller barn.... Båda behöver få bli en väldigt stor del av ens liv och man måste älska LIVET med hund/barn minst lika mycket som man älskar hunden/barnet. De två går hand i hand. Sambon kanske börjat inse att hunden kommer att ta stor plats i hans liv under många, många år, 12-15 år kanske? Och det är lite av en reality check.

Han verkar inte riktigt vara en hundmänniska, eller hur man nu ska säga. Som älskar LIVET med hund också, med allt vad det innebär.

 

[Lingon]

Visst kan man det. Man kan lämna en sambo också (vilket jag nog hellre hade gjort än lämnat tillbaka valpen).

Min poäng var litegrann att om sambon tvärvänder så när det gäller en valp så hade jag inte litat på att han inte kände likadant och gjorde en liknande tvärvändning gällande barn. Som man som du säger inte kan lämna tillbaka.

Jag skulle inte kalla det en tvärvändning att upptäcka att man inte trivs med något efter att man fått uppleva det. Innan man har upplevt hur det är att ha hund kan det vara svårt att föreställa sig hur det är. Samtidigt kan man inte få reda på hur det faktiskt är innan man provat. Men vill han inte ha hund längre så får han ju säga det.

 

[Roheryn]

Jag skulle inte kalla det en tvärvändning att upptäcka att man inte trivs med något efter att man fått uppleva det. Innan man har upplevt hur det är att ha hund kan det vara svårt att föreställa sig hur det är. Samtidigt kan man inte få reda på hur det faktiskt är innan man provat. Men vill han inte ha hund längre så får han ju säga det.

Om jag tillsammans med en sambo hade planerat för att ha hund, båda var investerade i det och hade planerat hur det skulle bli, vem som skulle ha hand om hunden när osv, så hade jag absolut upplevt det som både tvärvändning och kalldusch om sambon sedan, när vi fått hem valpen, plötsligt deklarerat att hen mådde dåligt av att ens ta hand om den och inte ville ha den längre. Det hade drabbat mig precis lika hårt som om det gällt ett barn och jag hade som sagt övervägt att lämna sambon för en sådan sak (men då är det väldigt viktigt för mig att leva med hund, så sannolikheten är stor att det här hade stötts och blötts många gånger innan jag ens valt att flytta ihop).

 

[vintervila]

Tack för alla kloka svar och åsikter.

Bara för att ge lite info som jag såg debatterades. Sambon har alltså just nu valpis när jag jobbar, cirka 3-4 dagar i veckan. Jag förhandlade till mig mer hemifrån tid för någon månad sedan som ett försök att hjälpa sambon, men det ändrade ingenting. Sambon är ledig och upplägget är en begränsad period, snart är jag ledig och sen var tanken dagis några dagar i veckan när ingen kan jobba hemifrån. Men att det är en begränsad tid verkar inte hjälpa.

Jag har haft hund innan sambon. Valpis är en "normaljobbig" valp av sällskapsras, så ingen F1 variant av hund direkt även om det såklart finns energi och vassa tänder. Valpis har absolut enklare att vara lugn med mig, troligen dels för att jag har lättare att läsa hunden o kan inititera vila innan det går överstyr. Också troligen för att jag "köper" att jag måste anpassa mina dagar efter valpis just nu. Men sambon tycker det är en av de sakerna som är jobbigt. Vi går valpkurs tillsammans, så han har hört det mesta av mina tips där också.

Jag har försökt lyssna o vara förstående så gott jag kunnat, men det har varit svårt att höra att han vantrivs så och inte varit öppen för att hitta konstruktiva lösningar samt tagit ut delar av sina känslor på mig. För mig är det två helt olika saker att ventilera en känsla och att "gå igång på den" och vara på extremt dåligt humör och ta ut det på sin omgivning. Men jag kanske begär för mkt.

Jag har full förståelse att man inte vill leva med hund. Därav gav jag honom möjligheten att backa, av respekt för honom och för att inte hamna här. Men ja, jag har väl svåra beslut att fatta.

 

[yamyam]

Vilken tråkig situation. Jag förstår om man tycker valptiden är tuff, jag tycker själv det är drygt att ha valp och längtar varje gång efter att komma förbi den. Men den varar ju inte för alltid, och jag tycker gott din sambo behöver tänka utöver på sina egna känslor även på dina. Ja, han tycker det är jobbigt just nu (även om jag tycker ”mår dåligt” och ”vantrivs” är att dra på stora växlar med tanke på ert upplägg) men tycker han att det är ok att sätta dig i en situation där du i princip behöver välja mellan honom och valpen? Förstår han inte att det är det han gör? Eller förväntar han sig att valpen är det som ska tas ur ekvationen? Om ja, hur tror han det kommer färga er framtida relation? Tycker han det värt att riskera hur du kommer må i er relation framöver, eller är det värt att stå ut en period med att det är jobbigt med valp men något ni fixar tillsammans?

Jag hade förstått hand känslor om situationen var en väldigt krävande vuxen hund, med tex grav separationsångest, nervositet, aggressivitet eller dylikt, där man vet att det kommer vara mer eller mindre konstant krångel. Men nu handlar det om en VALP. Är sambon verkligen inte villig att göra någon uppoffring? Vad är hans lösning på ”problemet”? Han måste ju ha förslag på hur han kan slippa ”må dåligt” och ”vantrivas”? Det känns som att han lägger över sina känslor på dig utan att kunna ta in dina och komma vidare.

 

[Lavine]

Läser detta och tänker på två personer jag känt som nog var på depressionens rand när hund kom in i deras respektive liv. Båda ville ha hund, i båda fallen var de inte ägare eller huvudansvariga. Men det blev på något sätt, som jag bara kan försöka föreställa mig, för mycket för dem i den situation i livet och måendet som de var, att ha det där ansvaret som gjorde att de i alla lägen var tvungna att sätta sig själva åt sidan. Det var inte lathet eller själviskhet, och hade inte egentligen med hunden att göra utan det psykiska måendet redan innan hunden kom.

Vet ju inte alls om det är så i detta fall, och det är väl ingen hjälp heller, jag ville bara dela med mig av ett perspektiv som jag fått.

 

[hollypolly]

Tack för alla kloka svar och åsikter.

Bara för att ge lite info som jag såg debatterades. Sambon har alltså just nu valpis när jag jobbar, cirka 3-4 dagar i veckan. Jag förhandlade till mig mer hemifrån tid för någon månad sedan som ett försök att hjälpa sambon, men det ändrade ingenting. Sambon är ledig och upplägget är en begränsad period, snart är jag ledig och sen var tanken dagis några dagar i veckan när ingen kan jobba hemifrån. Men att det är en begränsad tid verkar inte hjälpa.

Jag har haft hund innan sambon. Valpis är en "normaljobbig" valp av sällskapsras, så ingen F1 variant av hund direkt även om det såklart finns energi och vassa tänder. Valpis har absolut enklare att vara lugn med mig, troligen dels för att jag har lättare att läsa hunden o kan inititera vila innan det går överstyr. Också troligen för att jag "köper" att jag måste anpassa mina dagar efter valpis just nu. Men sambon tycker det är en av de sakerna som är jobbigt. Vi går valpkurs tillsammans, så han har hört det mesta av mina tips där också.

Jag har försökt lyssna o vara förstående så gott jag kunnat, men det har varit svårt att höra att han vantrivs så och inte varit öppen för att hitta konstruktiva lösningar samt tagit ut delar av sina känslor på mig. För mig är det två helt olika saker att ventilera en känsla och att "gå igång på den" och vara på extremt dåligt humör och ta ut det på sin omgivning. Men jag kanske begär för mkt.

Jag har full förståelse att man inte vill leva med hund. Därav gav jag honom möjligheten att backa, av respekt för honom och för att inte hamna här. Men ja, jag har väl svåra beslut att fatta.

Du kan inte hitta en hundvakt på hans dagar? När valpen är vuxen blir det förmodligen inte alla lika jobbigt, en sällskapshund som den är

 

[Bulldoozer]

Tack för alla kloka svar och åsikter.

Bara för att ge lite info som jag såg debatterades. Sambon har alltså just nu valpis när jag jobbar, cirka 3-4 dagar i veckan. Jag förhandlade till mig mer hemifrån tid för någon månad sedan som ett försök att hjälpa sambon, men det ändrade ingenting. Sambon är ledig och upplägget är en begränsad period, snart är jag ledig och sen var tanken dagis några dagar i veckan när ingen kan jobba hemifrån. Men att det är en begränsad tid verkar inte hjälpa.

Jag har haft hund innan sambon. Valpis är en "normaljobbig" valp av sällskapsras, så ingen F1 variant av hund direkt även om det såklart finns energi och vassa tänder. Valpis har absolut enklare att vara lugn med mig, troligen dels för att jag har lättare att läsa hunden o kan inititera vila innan det går överstyr. Också troligen för att jag "köper" att jag måste anpassa mina dagar efter valpis just nu. Men sambon tycker det är en av de sakerna som är jobbigt. Vi går valpkurs tillsammans, så han har hört det mesta av mina tips där också.

Jag har försökt lyssna o vara förstående så gott jag kunnat, men det har varit svårt att höra att han vantrivs så och inte varit öppen för att hitta konstruktiva lösningar samt tagit ut delar av sina känslor på mig. För mig är det två helt olika saker att ventilera en känsla och att "gå igång på den" och vara på extremt dåligt humör och ta ut det på sin omgivning. Men jag kanske begär för mkt.

Jag har full förståelse att man inte vill leva med hund. Därav gav jag honom möjligheten att backa, av respekt för honom och för att inte hamna här. Men ja, jag har väl svåra beslut att fatta.

Då låter rätt ohållbart för er bägge. Oavsett hur jobbigt det känns så är det inte ok att ta ut sina känslor på dig eller omgivningen.
Personligen skulle jag sätta ner foten där och tala om att han får göra nåt annat av sin frustration oavsett vad orsaken är så ska inte du behöva ta sånt.
Jag hoppas allt löser sig för dig och valpis bästa.

 

[Sel]

Tack för alla kloka svar och åsikter.

Bara för att ge lite info som jag såg debatterades. Sambon har alltså just nu valpis när jag jobbar, cirka 3-4 dagar i veckan. Jag förhandlade till mig mer hemifrån tid för någon månad sedan som ett försök att hjälpa sambon, men det ändrade ingenting. Sambon är ledig och upplägget är en begränsad period, snart är jag ledig och sen var tanken dagis några dagar i veckan när ingen kan jobba hemifrån. Men att det är en begränsad tid verkar inte hjälpa.

Jag har haft hund innan sambon. Valpis är en "normaljobbig" valp av sällskapsras, så ingen F1 variant av hund direkt även om det såklart finns energi och vassa tänder. Valpis har absolut enklare att vara lugn med mig, troligen dels för att jag har lättare att läsa hunden o kan inititera vila innan det går överstyr. Också troligen för att jag "köper" att jag måste anpassa mina dagar efter valpis just nu. Men sambon tycker det är en av de sakerna som är jobbigt. Vi går valpkurs tillsammans, så han har hört det mesta av mina tips där också.

Jag har försökt lyssna o vara förstående så gott jag kunnat, men det har varit svårt att höra att han vantrivs så och inte varit öppen för att hitta konstruktiva lösningar samt tagit ut delar av sina känslor på mig. För mig är det två helt olika saker att ventilera en känsla och att "gå igång på den" och vara på extremt dåligt humör och ta ut det på sin omgivning. Men jag kanske begär för mkt.

Jag har full förståelse att man inte vill leva med hund. Därav gav jag honom möjligheten att backa, av respekt för honom och för att inte hamna här. Men ja, jag har väl svåra beslut att fatta.

Vad, exakt, är jobbigt? Att behöva gå ut ofta? Att mata ofta? Om valpen är väldigt "på" under dagtid är ju valphagar eller barngrind ett utmärkt alternativ - annars sover ju valpar ungefär halva dygnet så jag har svårt att se framför mig vad som är så otroligt påfrestande?
Min andra valp (shiban) var ett absolut monster när hon var vaken, men om någon tagit hand om henne morgon och kväll och jag använt grind större delen av dagen har jag svårt att tro att hon märkts särskilt mycket egentligen.

 

[Lingon]

Tack för alla kloka svar och åsikter.

Bara för att ge lite info som jag såg debatterades. Sambon har alltså just nu valpis när jag jobbar, cirka 3-4 dagar i veckan. Jag förhandlade till mig mer hemifrån tid för någon månad sedan som ett försök att hjälpa sambon, men det ändrade ingenting. Sambon är ledig och upplägget är en begränsad period, snart är jag ledig och sen var tanken dagis några dagar i veckan när ingen kan jobba hemifrån. Men att det är en begränsad tid verkar inte hjälpa.

Jag har haft hund innan sambon. Valpis är en "normaljobbig" valp av sällskapsras, så ingen F1 variant av hund direkt även om det såklart finns energi och vassa tänder. Valpis har absolut enklare att vara lugn med mig, troligen dels för att jag har lättare att läsa hunden o kan inititera vila innan det går överstyr. Också troligen för att jag "köper" att jag måste anpassa mina dagar efter valpis just nu. Men sambon tycker det är en av de sakerna som är jobbigt. Vi går valpkurs tillsammans, så han har hört det mesta av mina tips där också.

Jag har försökt lyssna o vara förstående så gott jag kunnat, men det har varit svårt att höra att han vantrivs så och inte varit öppen för att hitta konstruktiva lösningar samt tagit ut delar av sina känslor på mig. För mig är det två helt olika saker att ventilera en känsla och att "gå igång på den" och vara på extremt dåligt humör och ta ut det på sin omgivning. Men jag kanske begär för mkt.

Jag har full förståelse att man inte vill leva med hund. Därav gav jag honom möjligheten att backa, av respekt för honom och för att inte hamna här. Men ja, jag har väl svåra beslut att fatta.

Vad menar med att sambon är ledig? Arbetslös, lov från studier, sjukskriven, semester?

 

[Lingon]

Vad, exakt, är jobbigt? Att behöva gå ut ofta? Att mata ofta? Om valpen är väldigt "på" under dagtid är ju valphagar eller barngrind ett utmärkt alternativ - annars sover ju valpar ungefär halva dygnet så jag har svårt att se framför mig vad som är så otroligt påfrestande?
Min andra valp (shiban) var ett absolut monster när hon var vaken, men om någon tagit hand om henne morgon och kväll och jag använt grind större delen av dagen har jag svårt att tro att hon märkts särskilt mycket egentligen.

Jag kan tänka mig att en del kan tycka att det är jobbigt att behöva ha koll hela tiden. Inte kunna slappna av

Är han ledig för att han är sjukskriven så finns det hur många sätt som helst som det kam vara jobbigt på.

 

[Asko]

Jag själv hade aldrig haft hund tidigare och när min mamma skaffade hund så tyckte jag att det var spännande och roligt. Numera är valpen en vuxen hund på 7 år och jag vet att en hund är inget för mig på långsiktigt håll
Alltså, jag gillar hundar i allmänhet och det finns även en hund på kontoret när jag jobbar så jag är ganska omgiven av hundar. Men det är annorlunda att bo ihop med en hund, än att träffa hundar. Svårt att beskriva hur eller varför. Vilket kan vara svårt att veta i förväg tyvärr.

Nu har jag tur då det är mammas hund och hennes ansvar, och nyttjar barngrindar för kattens skull - så jag har fått smaka på det livet istället. Men det är inte alla som har den möjligheten, så det är kanske något som man får ha i åtanke när det gäller sambon. Han kanske trodde att han skulle trivas med en hund hemma men har i efterhand upptäckt att det inte är något för honom. Det blir tyvärr svårt att lösa när man väl sitter där med en hund. Jag personligen lever så pass skiljt att det funkar för mig ändå och har inget ansvar i vardagen förutom när hjälp bes om (vilket är inget problem).
Men såklart ska hans humör inte drabbas dig. Kanske ni får dock titta på om hunden redan nu ska gå på hunddagis eller liknande på de dagar du jobbar?
En valp är ju ändå en valp, man får ha lite ögon i nacken vilket kan kanske vara lite jobbigt.

 

[Troll]

Kanske kan du säga till din sambo att du tar över helt ansvaret för valpen men att han behöver hjälpa dig de dagar du jobbar tills han är stor nog att börja på hunddagis?
Kanske lättare för honom att stå ut️

Jag tror verkligen att han kommer börja uppskatta hunden på sikt. Valptiden är så jobbig tycker även jag.
Alla min familj kom att älska vår förstås hund ( de avsade sig ansvaret redan från början ) men när hunden dog 10 år gammal var det total sorgpanik här i huset. Gråt och tandagnissel!

Jag tror det kommer lösa sig! Jag har nu valp igen . Ingen hjälp nu heller men det är ändå värt!!!
Heja dig!!!

 

[Sel]

Jag kan tänka mig att en del kan tycka att det är jobbigt att behöva ha koll hela tiden. Inte kunna slappna av

Är han ledig för att han är sjukskriven så finns det hur många sätt som helst som det kam vara jobbigt på.

Joo... fast nu pratar vi om x antal timmar tre-fyra gånger i veckan och en vuxen människa som fattat ett medvetet beslut att skaffa hund med partnern - väl medveten om upplägget och om att det rör sig om en begränsad period. Jag tycker nog att då får man bita ihop lite. En valp på snart ett halvår är ju inte en liten galen bitmaskin längre heller.

Har man ångrat sig och tycker att hunden var ett dåligt beslut helt och hållet får man säga det rakt ut och ta diskussionen därifrån förstås.

 

[MiaMia]

Joo... fast nu pratar vi om x antal timmar tre-fyra gånger i veckan och en vuxen människa som fattat ett medvetet beslut att skaffa hund med partnern - väl medveten om upplägget och om att det rör sig om en begränsad period. Jag tycker nog att då får man bita ihop lite. En valp på snart ett halvår är ju inte en liten galen bitmaskin längre heller.

Har man ångrat sig och tycker att hunden var ett dåligt beslut helt och hållet får man säga det rakt ut och ta diskussionen därifrån förstås.

Frågan är hur mycket sambon verkligen förstått av vad det innebär?

Jag tycker det låter lite på TS beskrivning som att han inte insett att det handlar om aktiv tillsyn han behöver utföra under den tiden, inte bara "passning" (som i att främst finnas där och emellanåt göra mindre insatser som att gå ut och ge mat). Och att det då innebär en helt annan nivå av krav på honom att ständigt lägga upp "hela sin tillvaro" dessa timmar efter att valpen är där, jämfört med om han tänkt sig att kunna avvara ett antal pauser i sina egna aktiviteter. Det kanske inte är den praktiska sysslan som upplevs betungande, utan att ständigt behöva avvara en del av sin mentala uppmärksamhet?

Om det är så vet bara sambon och TS som har insyn i på vilket sätt det hanterades när de pratade igenom det från början.
Oavsett får man ju, som du säger, hantera situationen där man är och ta diskussionen för att besluta vad som ska göras nu istället för att bara sprida en allmän missnöjesstämning.

 

[hastflicka]

Fast ... en vuxen manniska som gjort ett aktivt val att vara med och skaffa hund, oavsett exact hur TS beskrev det eller hur rosa fargade glasogon personen haft, har ocksa ett ansvar att aktivt ta reda pa exact vad som kravs. Det ar ju inte svart att veta och forsta att en hund under ett par ar ofta ar en odraglig varelse men med helt underbara stunder.

Om Sambon andrat sig sa behover ju sambo ta upp det i en discussion med TS och i min varld behover ocksa sambon kunna foresla vissa losningar pa problemet. For mig later det som om Sambon's "ma daligt av att ha hund" betyder att Sambon vill att TS rattar sig efter sambon, medan sambon inte alls ar beredd att andra sitt liv for TS.

 

[Tantan]

Fast ... en vuxen manniska som gjort ett aktivt val att vara med och skaffa hund, oavsett exact hur TS beskrev det eller hur rosa fargade glasogon personen haft, har ocksa ett ansvar att aktivt ta reda pa exact vad som kravs. Det ar ju inte svart att veta och forsta att en hund under ett par ar ofta ar en odraglig varelse men med helt underbara stunder.

Om Sambon andrat sig sa behover ju sambo ta upp det i en discussion med TS och i min varld behover ocksa sambon kunna foresla vissa losningar pa problemet. For mig later det som om Sambon's "ma daligt av att ha hund" betyder att Sambon vill att TS rattar sig efter sambon, medan sambon inte alls ar beredd att andra sitt liv for TS.

Absolut, men puppy-blues är ju nåt många drabbas av. Valp är det värsta som finns tycker jag. Söta som få, men det är hysteriskt jobbigt också.