Min sambo mår dåligt av hunden

[SiZo]

Ja, sitter man med en komplicerad uppgift att lösa kan det ju vara stressande att behöva dela uppmärksamheten mellan uppgiften och valpen. Speciellt om man inte sen innan är van vid att ha hund. Och beroende på ens personlighet såklart!

Absolut. Men därtill att börja bråka om det och ha "sura miner" på nivån att ens partner inte orkar med den biten längre är ett ganska så jättelångt steg.

 

[Rugge]

Han mår alltså dåligt över att behöva vara den som tar ansvar för hunden? I så fall, skaffa aldrig barn med honom! Snacka om ansvar!

Det var min första tanke också. Jisses.

 

[Lingon]

Ja man kan ju se olika på saker och ting.

Som jag skrev så vore det en deal-breaker för mig om en person enbart kunde tänka på sig själv 100 % av tiden, oavsett anledning.

Det handlar inte om att bara kunna tänka på sig själv 100% av tiden. Det handlar om att man har olika personligheter och behov. Jag kan vara väldigt hjälpsam, omtänksam och omhändertagande när energin finns att dela med sig av. Men när min energi knappt räcker till mig själv så mår jag väldigt dåligt över att behöva ge av den till andra. Då kostar det väldigt mycket för mig och så kan jag inte leva i längden.

Jag har för övrigt inte hund för att känna mig behövd eller att någon är beroende av mig. Jag har hund för att jag är INTRESSERAD av hundar och gillar den livsstil som hunderiet för med sig. Men det är givetvis inte för alla.

Nä, det väl så att för en del så kostar det energi att ha hund medan för andra får energi av att ha hund. Det är ju så bra att man kan välja eller välja bort att ha hund.

Och jag skulle definitivt välja bort en man som inte kunde tänka sig att bo med en hund, och som mår dåligt av att dela bostad med en hund.
Har man väldigt olika syn på hur man ska göra så är min uppfattning att det inte är värt att kompromissa ihjäl sig, ibland är det bättre att vara särbos eller göra slut.

Självklart är det lämpligt att en person som vill leva med hund och har hund som sitt intresse väljer bort att skaffa en partner som mår dåligt av att bo med hund! Det är ju helt naturligt att man väljer partner efter vilken typ av person man trivs med. Nä, man ska inte kompromissa ihjäl sig. Min erfarenhet säger att när det gäller hund så gäller det att vara på ungefär samma sida där. Det funkar sällan bra att hunden är till 100% den enas ansvar och den andra ska kunna skita i den. Främst för att jag tycker att hundar förtjänar bättre. De förtjänar att leva i ett hem där alla i hemmet ser dem som familjemedlemmar och uppskattar dem.

 

[Migo]

Min stackars partner tycker om att ha hund typ... i bakgrunden eller som promenadsällskap. Möjligen sova middag ihop. Jag lever för arbetet med hundarna, och mår dåligt av att inte ha dem runt mig mest hela tiden.

Vi har sex, snart sju BCs. Äldsta valpen är nu 3½ månad gammal och har varit svinjobbig sen han kom för sex veckor sen. Han sover fortfarande inte på nätterna, utan går upp och gör ifrån sig samt stökar runt kl 03 på natten. Han skäller ganska mycket, är inte kelig och det tog en månad att få honom att välja oss utan att vi behövde jobba för varenda sekund av uppmärksamhet.

Jag har haft -massor- av valpar genom åren, maken har varit med på de tre senaste. Ingen ha varit i närheten av så jobbig som den vi har nu. Jag som längtat efter Aki i 6 år känner regelbundet för att kasta honom över balkongräcket , kan bara föreställa mig hur jobbigt det är att ha en valp man egentligen inte vill ha! Så jag har faktiskt förståelse för att nån kan uppleva att de mår dåligt av att behöva passa på en valp som äter på saker, bits, kissar på grejer, låter osv.

(Det går åt rätt håll med Aki så det kommer bli bra, men jag är glad över min rutin och många verktyg att ta till för att bygga upp relationen... Han hade kunnat vara FRUKTANSVÄRD hos nån som bara koppelrastade tex)

PS. Jag skulle må svindåligt av att behöva ta ansvar för och ha hand om barn, det har noll och intet att göra med hundar. Kan inte folk sluta göra den jämförelsen?

 

[Lingon]

Absolut. Men därtill att börja bråka om det och ha "sura miner" på nivån att ens partner inte orkar med den biten längre är ett ganska så jättelångt steg.

När man mår dåligt så är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Frågan är hur det började? Om det började med sura miner eller om det började med att han kommunicerade till TS att han inte mådde bra av situationen och inte fick gehör, inget ändrades. Vem som helst kan bli sur i en situation man inte mår bra i men som man inte har nån som helst chans att ändra på.

Jag behöver veta mer om situationen innan jag dömer ut sambon. T.ex.

-När är det hans ansvar att ta hand om valpen? Om han tar valpen på dagtid för att han jobbar hemifrån så kan jag förstå att det kan bli jobbigt. Samma om han tar den dagtid för att han är sjukskriven p.g.a. t.ex. psykisk ohälsa, stress.

-Exakt vad är det som han tycker är jobbigt? VI har bara hört TS version av det.

-Hur mycket tar han hand om den? Hur lång tid i sträck? Kan TS ta den mer?

-Hur känner han för valpen? Är det bara för att den är valp som han tycker att det är jobbigt? Kan det finnas en ljusning när den blivit vuxen? Jag föredrar definitivt vuxna hundar framför valpar om jag ska vara i deras närhet en längre tid. Undantaget riktigt små valpar som leker korta stunder och sover mycket. Men den där mellanåldern då de fortfarande inte går att kommunicera med men är små krokodiler med massor med energi och inte sover lika mycket är jobbig. Den härligaste hunden i min mening är en klok vuxen hund som kan ta det lugnt och som man kan "prata med".

 

[Lingon]

Min stackars partner tycker om att ha hund typ... i bakgrunden eller som promenadsällskap. Möjligen sova middag ihop. Jag lever för arbetet med hundarna, och mår dåligt av att inte ha dem runt mig mest hela tiden.

Vi har sex, snart sju BCs. Äldsta valpen är nu 3½ månad gammal och har varit svinjobbig sen han kom för sex veckor sen. Han sover fortfarande inte på nätterna, utan går upp och gör ifrån sig samt stökar runt kl 03 på natten. Han skäller ganska mycket, är inte kelig och det tog en månad att få honom att välja oss utan att vi behövde jobba för varenda sekund av uppmärksamhet.

Jag har haft -massor- av valpar genom åren, maken har varit med på de tre senaste. Ingen ha varit i närheten av så jobbig som den vi har nu. Jag som längtat efter Aki i 6 år känner regelbundet för att kasta honom över balkongräcket , kan bara föreställa mig hur jobbigt det är att ha en valp man egentligen inte vill ha! Så jag har faktiskt förståelse för att nån kan uppleva att de mår dåligt av att behöva passa på en valp som äter på saker, bits, kissar på grejer, låter osv.

(Det går åt rätt håll med Aki så det kommer bli bra, men jag är glad över min rutin och många verktyg att ta till för att bygga upp relationen... Han hade kunnat vara FRUKTANSVÄRD hos nån som bara koppelrastade tex)

PS. Jag skulle må svindåligt av att behöva ta ansvar för och ha hand om barn, det har noll och intet att göra med hundar. Kan inte folk sluta göra den jämförelsen?

Ja, och tänk då om man inte har nån erfarenhet av valpar sen innan och sen får en liten terrorist (sagt med kärlek) på halsen! Du vet ju att det går över och att det blir vettiga hundar även av små terrorister. Du vet vad du gör så du kan göra de rätta sakerna för att snabba på hans utveckling mot att bli en enklare hund att leva med. Du ser egenskaper i honom som nu är en pain in the ass men som du vet att du kommer ha nytta av sen när du ska jobba med honom. Men en som aldrig gjort det innan, inte vet hur eller har ett mål att ens jobba med hunden och som inte har erfarenhet av något djur kan ju lätt få en chock när valpen passerat bebisstadiet även om det är en helt normal valp! De ska ju vara framåt, nyfikna och fulla av energi!

 

[Amaranthe]

Visserligen inte, men vad säger att han skulle steppa upp och bli den som tar halva ansvaret för ett ev barn när han inte orkar ta hand om en valp de båda var överens om att skaffa? Hur ofta är det inte kvinnan som axlar huvudansvaret för ev avkommor, tar ut större delen av föräldraledigheten, går ner i tid och är den som tar allt VAB?

Nä, jag hade aldrig skaffat familj med en sån typ.

Jag kan bara inte se att TS har nämnt ett enda ord om barn, så för mig är jämförelsen med barn och kommentarerna om att aldrig skaffa barn med en sådan typ (stod det inte till och med något om en mansbebis?) jättemärkliga.

Känner jag då, som kanske också är både en typ och en kvinnlig mansbebis som absolut tycker sambon får ta hand om sina egna hundar då de påverkar mig i för stor utsträckning annars.

 

[SiZo]

När man mår dåligt så är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Frågan är hur det började? Om det började med sura miner eller om det började med att han kommunicerade till TS att han inte mådde bra av situationen och inte fick gehör, inget ändrades. Vem som helst kan bli sur i en situation man inte mår bra i men som man inte har nån som helst chans att ändra på.

Jag behöver veta mer om situationen innan jag dömer ut sambon. T.ex.

-När är det hans ansvar att ta hand om valpen? Om han tar valpen på dagtid för att han jobbar hemifrån så kan jag förstå att det kan bli jobbigt. Samma om han tar den dagtid för att han är sjukskriven p.g.a. t.ex. psykisk ohälsa, stress.

-Exakt vad är det som han tycker är jobbigt? VI har bara hört TS version av det.

-Hur mycket tar han hand om den? Hur lång tid i sträck? Kan TS ta den mer?

-Hur känner han för valpen? Är det bara för att den är valp som han tycker att det är jobbigt? Kan det finnas en ljusning när den blivit vuxen? Jag föredrar definitivt vuxna hundar framför valpar om jag ska vara i deras närhet en längre tid. Undantaget riktigt små valpar som leker korta stunder och sover mycket. Men den där mellanåldern då de fortfarande inte går att kommunicera med men är små krokodiler med massor med energi och inte sover lika mycket är jobbig. Den härligaste hunden i min mening är en klok vuxen hund som kan ta det lugnt och som man kan "prata med".

Har du läst startinlägget? TS tar hunden alla mornar, kvällar och helger och även dagtid vissa dagar. Gissningsvis tar han hunden dagtid de dagar TS inte är hemma, kanske 2-3 dagar/vecka, som brukar vara standard att man får arbeta hemma. Här har vi givetvis inga exakta siffror, utan det var så jag tolkade det. Men det står ganska tydligt att TS tar hunden så fort hon kan ta den. Då kan hon med andra ord inte ta den mer.

Hade han sagt från början att han inte ville vara delaktig så är saken givetvis en annan. Men ska man gå på TS historia så var han med på att skaffa hund.

Sånthär får mig för övrigt att önska ännu mer att jag får jobbet jag var på intervju för förra veckan. Hund på kontoret

 

[Ainon]

Kan ni inte göra någon anpassning så sambon behöver ta mindre del i valpens skötsel?
Jag läser in att det är du som varit drivande och har hundintresset och en valp är ju sjukt jobbig.

Min man hade ex inte velat ha en valp hemma lös i huset på dagarna när han jobbar hemifrån (stressande) men varit ok med en trött valp i valphage några timmar som han rastar på tomten nån gång. Vår vuxna hund har han inga problem att ha hemma hela dagen när han jobbar för hon sköter sig och kräver inte passning på samma sätt

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

 

[Roheryn]

Måste säga att jag inte förstår sambon alls.
Att må dåligt för att man inte kan tänka 100 % på sig själv alla dagar?

Ja det är jobbigt med valp och är man inte hundvan kan det vara mycket att vänja sig vid, men MÅ DÅLIGT?

Vore jag TS hade jag nog funderat både en och två gånger på om inte jag och valpen ska flytta ut och bo för oss själva. (Ursäkta, förstår att detta är en ovälkommen synpunkt). Men en deal-breaker för mig är folk som inte kan visa hänsyn.

Ja, jag hade absolut också haft de funderingarna. För mig är det en dealbreaker att inte kunna tänka sig att ha hund. Jag hade aldrig blivit sambo med någon om samboskapet innebar att jag aldrig fick leva med hund igen. Men det är ju jag - vi vet inte hur det ser ut för TS här i det avseendet, för hen är det kanske ett okej scenario att omplacera valpen (för mig skulle det inte vara det).

 

[Lingon]

Har du läst startinlägget? TS tar hunden alla mornar, kvällar och helger och även dagtid vissa dagar. Gissningsvis tar han hunden dagtid de dagar TS inte är hemma, kanske 2-3 dagar/vecka, som brukar vara standard att man får arbeta hemma. Här har vi givetvis inga exakta siffror, utan det var så jag tolkade det. Men det står ganska tydligt att TS tar hunden så fort hon kan ta den. Då kan hon med andra ord inte ta den mer.

Hade han sagt från början att han inte ville vara delaktig så är saken givetvis en annan. Men ska man gå på TS historia så var han med på att skaffa hund.

Sånthär får mig för övrigt att önska ännu mer att jag får jobbet jag var på intervju för förra veckan. Hund på kontoret

Det kan ju vara så att han sa ja utan att egentligen veta vad han gav sig in i eller hur han skulle uppleva det? En del saker vet man ju inget om innan man provat. Vi vet ju inget om hans (eller TS) tidigare djurerfarenhet eller hur deras kommunikation var när det bestämdes att valp skulle införskaffas.

Jag undrar fortfarande om det är det faktum att det är en valp, med allt vad det innebär även om man har en fullständigt normal valp eller om det beror på att det är hund överhuvudtaget.

 

[Lingon]

Ja, jag hade absolut också haft de funderingarna. För mig är det en dealbreaker att inte kunna tänka sig att ha hund. Jag hade aldrig blivit sambo med någon om samboskapet innebar att jag aldrig fick leva med hund igen. Men det är ju jag - vi vet inte hur det ser ut för TS här i det avseendet, för hen är det kanske ett okej scenario att omplacera valpen (för mig skulle det inte vara det).

Det är ju helt ok! Både att vilja leva med hund och att inte vilja leva med hund är båda helt ok. Ingen ifrågasätter det utom några som verkar tycka att man är självisk och bara tänker på sig själv om man inte vill leva med hund. Trist syn på folk tycker jag.

 

[Roheryn]

Det är ju helt ok! Både att vilja leva med hund och att inte vilja leva med hund är båda helt ok. Ingen ifrågasätter det utom några som verkar tycka att man är självisk och bara tänker på sig själv om man inte vill leva med hund. Trist syn på folk tycker jag.

Ja, båda är okej och båda är personliga val man gör baserat på hur man vill leva sitt liv. Jag tycker dock att det är mindre charmigt att som TS sambo vara helt okej med att skaffa hund och vara delaktig i det men sedan backa och säga att man mår dåligt över att behöva ta hand om hunden när den väl flyttat in. DET kan jag tycka är själviskt. Vi gör alla mindre genomtänkta val ibland och då får man inte sällan (åtminstone om man är vuxen) bita i det sura äpplet och göra sin del utan att lämpa över det på någon annan för att det blev jobbigt. Att ha valp är ju också lite som att ha småbarn - det varar inte för evigt och det är mycket lättsammare (och i mina ögon trevligare) att hantera dem när de är lite äldre!

 

[SiZo]

Det kan ju vara så att han sa ja utan att egentligen veta vad han gav sig in i eller hur han skulle uppleva det? En del saker vet man ju inget om innan man provat. Vi vet ju inget om hans (eller TS) tidigare djurerfarenhet eller hur deras kommunikation var när det bestämdes att valp skulle införskaffas.

Jag undrar fortfarande om det är det faktum att det är en valp, med allt vad det innebär även om man har en fullständigt normal valp eller om det beror på att det är hund överhuvudtaget.

Ja absolut. Så kan det ju vara. Men det är ju lite samma sak med barn, man vet inte vad man får förens man står där. Man kan ju få världens snällaste enklaste barn, eller så börjar resan med månader av kolik och ingen sömn på flera månader. Poängen är lite hur man väljer att hantera detta. För man vet inte innan vad man får, oavsett vilken art vi pratar om här. Är båda oerfarna så kan det ge vissa problem.

Jag som har haft ett gäng valpar vet att det finns risk att man får ge upp soffan, mattan, köksbordet till förmån av valpens tänder om man har oflyt. Oftast inte allt, men oftast kommer åtminstone en möbel eller liknande bli söndertuggad och/eller nerkissad så pass att man helt enkelt inte vill ha kvar den. Har man tur så är det bara ett par skor, strumpor eller liknande. Men något kommer dö valpdöden, så är det bara. Gör inget det så ska man anse sig mycket lycklig.

Men som sagt, hur han hanterar detta säger en hel del, tycker åtminstone jag. Att man någon gång tappar humöret må vara hänt, men det låter allvarligare än så.

 

[monster1]

Det är ju helt ok! Både att vilja leva med hund och att inte vilja leva med hund är båda helt ok. Ingen ifrågasätter det utom några som verkar tycka att man är självisk och bara tänker på sig själv om man inte vill leva med hund. Trist syn på folk tycker jag.

När jag läser startinlägget var de överens om att skaffa hund och hade gått igenom upplägget under valptiden. Nu backar han på sitt ansvar trots att de nu har en valp. En person som går ur ett ansvar på det sättet hade jag inte velat dela ansvar med oavsett vilken typ av ansvar det gällde (barn eller hund). När han backar ur det gemensamma ansvaret står ju hon där med problemet helt själv, han kan inte ens formulera vad det är som stressar honom så de gemensamt kan hitta en lösning.

Jag hade blivit väldigt besviken på min partner troligtvis på en nivå att relationen inte kunnat fortsätta. Hade personen redan från början varit tydlig med att hen inte kunde vara en del av hundägandet eller när problemet uppstått försöka vara en del av lösningen hade det varit en annan sak. Men att bara skyffla över ansvaret på partnern dvs TS är inte ok.

 

[Bulldoozer]

Det bästa vore att ta reda på varför han mår dåligt? Är det stressen över att passa valpis, att sitta fast hemma eller annat?

Sen så är frågan om han mest behöver ventilera att det är jobbigt och gnälla av sig eller om han vill lämna tillbaka valpis omedelbums, vilken nivå rör det sig om?

Sen är det så att jag personligen har inga problem med att ha fyra eller fler hundar hemma och ta ut dom medans husse tycker att det är jobbigt. Att hundarna uppför sig och är oproblematiska med mig betyder inte att de är det med husse, han är lite snäll och de har en tendens att gå på hans nerver. Är jag hemma själv så ligger hundarna mest omkring och märks knappt, när husse är hemma så är det ett ständigt pockande på uppmärksamhet och man måste absolut ut också stup i kvarten (inte alla hundar men vissa). Det blir såklart då mer påfrestande för honom att jobba hammifrån fast jag tycker att "vaddå, de ligger ju bara omkring tills man gör nåt med dem" så är det inte så det ser ut för honom.
Tänker att valpis kanske är helt underbar med dig men hur ser det ut när husse är hemma?

Det tåls att påminna om att valptiden är jobbig men KORT jämförelsevis med att skaffa sig en liten tvåbenting.. Kan en kurs lösa problemet för husse och få ventilera med andra, att få höra tips från nån annan än dig (även om det är samma tips).

 

[Lingon]

När jag läser startinlägget var de överens om att skaffa hund och hade gått igenom upplägget under valptiden. Nu backar han på sitt ansvar trots att de nu har en valp. En person som går ur ett ansvar på det sättet hade jag inte velat dela ansvar med oavsett vilken typ av ansvar det gällde (barn eller hund). När han backar ur det gemensamma ansvaret står ju hon där med problemet helt själv, han kan inte ens formulera vad det är som stressar honom så de gemensamt kan hitta en lösning.

Jag hade blivit väldigt besviken på min partner troligtvis på en nivå att relationen inte kunnat fortsätta. Hade personen redan från början varit tydlig med att hen inte kunde vara en del av hundägandet eller när problemet uppstått försöka vara en del av lösningen hade det varit en annan sak. Men att bara skyffla över ansvaret på partnern dvs TS är inte ok.

Fast vi vet ju inte vad han tycker eller vill. Bara TS sida av saken.

 

[Lingon]

Ja absolut. Så kan det ju vara. Men det är ju lite samma sak med barn, man vet inte vad man får förens man står där. Man kan ju få världens snällaste enklaste barn, eller så börjar resan med månader av kolik och ingen sömn på flera månader. Poängen är lite hur man väljer att hantera detta. För man vet inte innan vad man får, oavsett vilken art vi pratar om här. Är båda oerfarna så kan det ge vissa problem.

Jag som har haft ett gäng valpar vet att det finns risk att man får ge upp soffan, mattan, köksbordet till förmån av valpens tänder om man har oflyt. Oftast inte allt, men oftast kommer åtminstone en möbel eller liknande bli söndertuggad och/eller nerkissad så pass att man helt enkelt inte vill ha kvar den. Har man tur så är det bara ett par skor, strumpor eller liknande. Men något kommer dö valpdöden, så är det bara. Gör inget det så ska man anse sig mycket lycklig.

Men som sagt, hur han hanterar detta säger en hel del, tycker åtminstone jag. Att man någon gång tappar humöret må vara hänt, men det låter allvarligare än så.

Men en person som aldrig haft hund eller haft nån direkt kontakt med djur innan vet ju inte allt det. Han har uppenbarligen upptäckt (alldeles för sent) att han inte alls trivs med att ha valp/hund. Vad ska han göra? Må dåligt i sitt eget hem i 10-15 år för att han gick med på att skaffa hund för att hans sambo ville det?

 

[Lingon]

Det bästa vore att ta reda på varför han mår dåligt? Är det stressen över att passa valpis, att sitta fast hemma eller annat?

Sen så är frågan om han mest behöver ventilera att det är jobbigt och gnälla av sig eller om han vill lämna tillbaka valpis omedelbums, vilken nivå rör det sig om?

Sen är det så att jag personligen har inga problem med att ha fyra eller fler hundar hemma och ta ut dom medans husse tycker att det är jobbigt. Att hundarna uppför sig och är oproblematiska med mig betyder inte att de är det med husse, han är lite snäll och de har en tendens att gå på hans nerver. Är jag hemma själv så ligger hundarna mest omkring och märks knappt, när husse är hemma så är det ett ständigt pockande på uppmärksamhet och man måste absolut ut också stup i kvarten (inte alla hundar men vissa). Det blir såklart då mer påfrestande för honom att jobba hammifrån fast jag tycker att "vaddå, de ligger ju bara omkring tills man gör nåt med dem" så är det inte så det ser ut för honom.
Tänker att valpis kanske är helt underbar med dig men hur ser det ut när husse är hemma?

Det tåls att påminna om att valptiden är jobbig men KORT jämförelsevis med att skaffa sig en liten tvåbenting.. Kan en kurs lösa problemet för husse och få ventilera med andra, att få höra tips från nån annan än dig (även om det är samma tips).

Klokt inlägg!

 

[Migo]

Ja, och tänk då om man inte har nån erfarenhet av valpar sen innan och sen får en liten terrorist (sagt med kärlek) på halsen! Du vet ju att det går över och att det blir vettiga hundar även av små terrorister. Du vet vad du gör så du kan göra de rätta sakerna för att snabba på hans utveckling mot att bli en enklare hund att leva med. Du ser egenskaper i honom som nu är en pain in the ass men som du vet att du kommer ha nytta av sen när du ska jobba med honom. Men en som aldrig gjort det innan, inte vet hur eller har ett mål att ens jobba med hunden och som inte har erfarenhet av något djur kan ju lätt få en chock när valpen passerat bebisstadiet även om det är en helt normal valp! De ska ju vara framåt, nyfikna och fulla av energi!

Exakt så.