Min sambo mår dåligt av hunden

[hastflicka]

Vare sig valpar ar jobbiga eller inte sa pratar man val anda med sin sambo om hur man upplever det? Vad det ar som ar sa jobbigt och, framfor allt, hur man skulle kunna forbattra situationen? Att saga att det ar jobbigt, att man inte orkar, och att man sager (later forsta?) att den andra parten ska ta allt ansvar och helst inte alls ha valpen hemma alls ar inte en losning.

 

[BornAgain]

Och oavsett: en maktlös, levande varelse (tex en valp eller ett barn) som jag släpper in i mitt hus är min familj. Min familj ansvarar jag för.

Man tänker efter före. Efter får man det att fungera.

 

[Migo]

Och oavsett: en maktlös, levande varelse (tex en valp eller ett barn) som jag släpper in i mitt hus är min familj. Min familj ansvarar jag för.

Man tänker efter före. Efter får man det att fungera.

Njae, jag tror att man ska vara försiktig med att "skamma" folk som kommer till den jättetunga insikten att de inte kan vara ett bra hem åt valpen de tagit sig an.

Det är MYCKET bättre att lämna tillbaka valpen och ge den en chans i ett annat hem, än att vara olycklig, frustrerad och ge upp ett år senare när hunden har det svårare att byta miljö.

 

[BornAgain]

Njae, jag tror att man ska vara försiktig med att "skamma" folk som kommer till den jättetunga insikten att de inte kan vara ett bra hem åt valpen de tagit sig an.

Det är MYCKET bättre att lämna tillbaka valpen och ge den en chans i ett annat hem, än att vara olycklig, frustrerad och ge upp ett år senare när hunden har det svårare att byta miljö.

Det är att ta ansvar och få det att fungera. Man kan faktiskt behöva komma till samma insikt även när det gäller ett barn.

Jag menar mer att man är ansvarig att hitta en fungerande lösning, kommunicera och inte gömma sig bakom t,ex. en partner.

Bra att du skrev

 

[Migo]

Det är att ta ansvar och få det att fungera. Man kan faktiskt behöva komma till samma insikt även när det gäller ett barn.

Jag menar mer att man är ansvarig att hitta en fungerande lösning, kommunicera och inte gömma sig bakom t,ex. en partner.

Bra att du skrev

Då är vi eniga

 

[DeCloe]

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

Oj vad jag känner igen mig. Men i mitt fall vad det sambon som främst var pådrivande att skaffa hund men sen jag som burit 99 procent av ansvaret i snart tre år.

Jag tror att om en person inte vuxit upp med djur så kan det vara svårt att sätta sig in i på förväg hur det kommer vara. Jag är uppvuxen med hundar, hästar, katter osv osv och fattade att en hund inte bara kommer innebära mys i soffan och korta promenader. För vissa blir det en chock för de tror att det med en gång ska gå att lämna hunden i x antal timmar, att man inte behöver göra några uppoffringar osv.

Nu står vi i begrepp att skaffa en till och jag är beredd på att jag kommer få ta ansvaret så nu är jag pådrivande istället.

 

[Troll]

De cloe, du har mina fulla sympatier!

Vi är inne på andra hunden och jag är helt ensam om omhändertagandet. Mat, promenader, uppfostran, veterinär mm
Men kan inte leva utan hund, så det är ok.

Men när gamla hunden dog var det katastrof å tandagnissel i hela familjen, trots noll hjälp genom alla 10 åren.

Känner dock starka sympatier för dom som bär hela ansvaret för djuret

 

[AraSlei]

Alltså många är ju hundägare och singelboende.
Det är klart att det är mycket jobb och anpassningar, och underlättar mycket om man är två som kan dela på ansvaret, men det är ju absolut ingen omöjlighet.

Jag är särbo och har fem hundar själv

 

[Sel]

Alltså många är ju hundägare och singelboende.
Det är klart att det är mycket jobb och anpassningar, och underlättar mycket om man är två som kan dela på ansvaret, men det är ju absolut ingen omöjlighet.

Jag är särbo och har fem hundar själv

Problemet uppstår väl mer när man faktiskt ÄR två personer och en av dessa personer inte vill ha hunden i närheten oavsett hur lite ansvar hen måste ta, som jag förstår att det blivit här/kan bli ibland? Det är själva närvaron av hunden i hemmet som är jobbig.

Något jag har mycket svårt att förstå när man som vuxen människa fattat beslutet att skaffa ett djur, men visst... ibland blir det kanske inte riktigt som man tänkt sig.

 

[AraSlei]

Problemet uppstår väl mer när man faktiskt ÄR två personer och en av dessa personer inte vill ha hunden i närheten oavsett hur lite ansvar hen måste ta, som jag förstår att det blivit här/kan bli ibland? Det är själva närvaron av hunden i hemmet som är jobbig.

Något jag har mycket svårt att förstå när man som vuxen människa fattat beslutet att skaffa ett djur, men visst... ibland blir det kanske inte riktigt som man tänkt sig.

Ja, det är helt klart ett problem!
Jag reagerade bara lite på de sista inläggen - det är absolut lite krångligare att ha hund när man bor själv, men det är ju absolut ingen omöjlighet

 

[Sel]

Ja, det är helt klart ett problem!
Jag reagerade bara lite på de sista inläggen - det är absolut lite krångligare att ha hund när man bor själv, men det är ju absolut ingen omöjlighet

Jösses nej, jag har ju också/har haft två.

 

[Hermelin]

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

Vad är sambons förslag till lösning?