Min sambo mår dåligt av hunden

[monster1]

Fast vi vet ju inte vad han tycker eller vill. Bara TS sida av saken.

Ja och det är ju det vi svarar på vi kan ju inte utgå från information vi inte har.

 

[SiZo]

Men en person som aldrig haft hund eller haft nån direkt kontakt med djur innan vet ju inte allt det. Han har uppenbarligen upptäckt (alldeles för sent) att han inte alls trivs med att ha valp/hund. Vad ska han göra? Må dåligt i sitt eget hem i 10-15 år för att han gick med på att skaffa hund för att hans sambo ville det?

Samma sak som han skulle gjort om det var ett barn det handlade om tänker jag.
Att bara lägga över det på partnern och inte vilja ha vidare diskussion är inte en speciellt bra åtgärd i något av fallen. Valptiden är jobbig, ja. Men den är också kort. Bra mycket kortare än till exempel barns "valptid". Är det hund överlag så får man diskutera det hela och antingen gå isär eller göra sig av med hunden om inte TS kan ha hunden 100% av tiden. Jag vet vad jag skulle välja. Aldrig i mitt liv att jag skulle välja en man över något av mina djur. Med djur har han iaf fördelen att han kan lämna helt, och helt utan konsekvenser. Som jag tolkar det så har han ansvaret för hunden 2-3 arbetsdagar/vecka. All annan tid har TS.

 

[Lingon]

Samma sak som han skulle gjort om det var ett barn det handlade om tänker jag.
Att bara lägga över det på partnern och inte vilja ha vidare diskussion är inte en speciellt bra åtgärd i något av fallen. Valptiden är jobbig, ja. Men den är också kort. Bra mycket kortare än till exempel barns "valptid". Är det hund överlag så får man diskutera det hela och antingen gå isär eller göra sig av med hunden om inte TS kan ha hunden 100% av tiden. Jag vet vad jag skulle välja. Aldrig i mitt liv att jag skulle välja en man över något av mina djur. Med djur har han iaf fördelen att han kan lämna helt, och helt utan konsekvenser. Som jag tolkar det så har han ansvaret för hunden 2-3 arbetsdagar/vecka. All annan tid har TS.

Vi vet inget om sambon försökt ha en diskussion med TS eller inte. Det antas väldigt mycket här som vi inte vet något om. Kom ihåg att vi bara får höra den enas berättelse av händelserna.

 

[SiZo]

Vi vet inget om sambon försökt ha en diskussion med TS eller inte. Det antas väldigt mycket här som vi inte vet något om. Kom ihåg att vi bara får höra den enas berättelse av händelserna.

Att hålla på med sura miner är inte att föra en diskussion så jag tycker att det blir rätt tydligt faktiskt.

 

[Lingon]

Ja och det är ju det vi svarar på vi kan ju inte utgå från information vi inte har.

Det kan ju vara så att sambon (med eller utan TS) skulle må bra av att gå en kurs med valpen? Få lite input från kunnigt hundfolk om hur valpar fungerar, kunna ventilera sina bekymmer och få tips och råd från dem? Då kanske det blir roligt för honom att ha hund.

 

[Lingon]

Att hålla på med sura miner är inte att föra en diskussion så jag tycker att det blir rätt tydligt faktiskt.

Vi vet inte om det började med sura miner eller om det började med försök till kommunikation som inte togs emot väl. Vi vet inget om det.

 

[SiZo]

Vi vet inte om det började med sura miner eller om det började med försök till kommunikation som inte togs emot väl. Vi vet inget om det.

Vi vet att TS har försökt stötta, avlasta och gett tips. Det är alltså ganska så tydligt att TS har uppfattat problemet och försökt hjälpa till.

 

[vilde]

Man kan inte jämföra ett husdjur med egna barn, det är två helt skilda saker. Ett husdjur har en ägare som ansvarar för djuret, förvisso kan man deläga men det leder inte helt sällan till konflikt, själv trivs jag inte alls med att vara delägare utan vill ha antingen eller.

 

[Lingon]

Vi vet att TS har försökt stötta, avlasta och gett tips. Det är alltså ganska så tydligt att TS har uppfattat problemet och försökt hjälpa till.

Vi vet att TS skrivit att hon försökt stötta, avlasta och ge tips. Vi vet inget mer. Vi kan inte anta att TS är superbra på att kommunicera och sambon är usel.

 

[Bulldoozer]

Vi vet att TS har försökt stötta, avlasta och gett tips. Det är alltså ganska så tydligt att TS har uppfattat problemet och försökt hjälpa till.

Fast även om ts upplever att det det hon gjort är frågan hur husse uppfattar det?
Han kanske vill ventilera och bli hörd snarare än få tips?
Jag kan själv i all hjälpsamhet frustrera husse när han mest vill gnälla och bli hörd med att se lösningar, ge tips och släta över då jag går in i problemlösar"mode" men han vill ventilera mest av allt och bli lyssnad på.

 

[monster1]

Vi vet att TS skrivit att hon försökt stötta, avlasta och ge tips. Vi vet inget mer. Vi kan inte anta att TS är superbra på att kommunicera och sambon är usel.

Mer än så kan man väll inte förväntas göra heller oavsett om man är superbra eller inte.

 

[Lingon]

Mer än så kan man väll inte förväntas göra heller oavsett om man är superbra eller inte.

Vi kan ju inte anta att TS kommunicerat på ett sätt som sambon uppfattat på det sätt det var menat att uppfattas. Förmodligen är båda medelbra på att kommunicera d.v.s. de missuppfattar säkert varandra ibland även om intentionerna varit goda.

 

[Grazing]

Men en person som aldrig haft hund eller haft nån direkt kontakt med djur innan vet ju inte allt det. Han har uppenbarligen upptäckt (alldeles för sent) att han inte alls trivs med att ha valp/hund. Vad ska han göra? Må dåligt i sitt eget hem i 10-15 år för att han gick med på att skaffa hund för att hans sambo ville det?

Det mogna och vad jag tycker sunda är att göra förutsatt att inte andra problem ligger i grunden är att vänta tills hunden är äldre och inte bara blint gå på hur det är just nu när valpen är så liten. Att ha en vuxen hund är så långt ifrån att ha en valp.

Man bör inte fatta beslut när valpen är liten, valpar är långt ifrån lätt att ha och går inte att jämföra med när dom är vuxna.

 

[Lingon]

Det mogna och vad jag tycker sunda är att göra förutsatt att inte andra problem ligger i grunden är att vänta tills hunden är äldre och inte bara blint gå på hur det är just nu när valpen är så liten. Att ha en vuxen hund är så långt ifrån att ha en valp.

Man bör inte fatta beslut när valpen är liten, valpar är långt ifrån lätt att ha och går inte att jämföra med när dom är vuxna.

Du har ju så rätt i det. Han kanske bara behöver träffa lite fler hundägare och prata med dem om hur deras valpar var när de var små och hur de är som vuxna nu?

 

[YlvaG]

Jag har en jätteenkel valp (numera 7 månader) och har ändå tyckt att det varit väldigt jobbigt vissa dagar. Nu är jag sjukskriven och mår redan dåligt så min tröskel är ju i princip obefintlig. Hon är en fantastisk liten hund, men jag behöver en del ensamtid då jag inte har en hund eller katt i knät konstant. Nu bor jag själv så har inte så mycket val, men det har hänt att hon fått åkt till "mormor och morfar" en dag eller iaf några timmarnbara så jag kunnat få andas. Pojkvännen bor 80 mil bort men tar med sig henne till jobbet ibland när vi är där, och det är så förbaskat skönt Få sova några timmar extra själv, äta frukost i lugn och ro. Gosa med katten utan att hunden blir avundsjuk. Inte behöva leta efter mina söndertuggade skor utan dom står där jag ställde dom. Alltså, jag älskar den lilla varelsen, hon är inte svår på något sätt. Men satan vad jobbigt jag tyckt att det har varit.

Mitt ex sa i sju års tid att han var okej med hund i framtiden. Sen kom det fram att han skulle må direkt dåligt över att bo med en hund. Förhållandet tog slut några månader senare.

Själv skulle jag absolut inte vilja bo med småbarn i huset. Eller barn öht. Vill absolut inte ha egna. Pojkvännen har en tonåring som inte bor hos honom längre. Skulle hen flytta tillbaka så hade jag helt enkelt behövt skjuta på mina egna planer att flytta dit. Vilket hade varit helt okej det med.

 

[monster1]

Jag känner mig helt knäckt och behöver input, om så bara av främmande människor på nätet...

För att försöka göra en lång historia kort så skaffade jag och sambon hund för 3 månader sen ungefär. Det var jag som ville det mest, men sambon var med på det och upplägget kring valptiden. Hade alla möjligheter att backa ur (sagt rakt ut att jag kan leva ett liv utan hund).

Nu är det katastrof hemma, så fort det är "hans dagar" att ta hand om valpis så mår han dåligt. Jag försöker stötta, avlasta och ge tips om vissa saker han tycker är jobbigt men det biter inte. Tror egentligen största problemet är att han måste ta hänsyn till valpis i första hand och inte sig själv. På senaste tiden har vi bråkat enormt om detta för jag känner att jag inte orkar med sura miner mer. Jag står för mornar, kvällar, vissa veckodagar och helger. Då är sambon fri att göra precis vad han vill. Men det räcker inte.

Jag vill inte omplacera valpis, dels då jag är oerhört fäst vid honom men främst för att vi har tagit på oss ett ansvar att vara valpens familj. Det märks på valpen att den är fäst vid oss båda och även om det givetvis finns en del valpbeteenden som är jobbiga så är det i grunden en fantastisk liten individ vi fått hem.

Det ska sägas att sambon är jättefin med valpen. Det är mest jag som får ta smällen. Annars hade jag såklart agerat för länge sen.

Vad göra? Går det över? Någon med liknande erfarenhet?

Jag hade tagit över hunden själv, skaffat dagmatte/hunddagis och funderat över om jag skulle behålla sambon. Det låter liksom inte som ett hundproblem utan ett samboproblem.

 

[ufot]

Angående diskussionen barn och hund.

Jag älskar min hund. Hela mitt liv är anpassat till henne. Jag vill ha det så. Skaffade hund som ensamstående (med tillgång till hundvakt de dagar jag är på jobbet mer än sex timmar). Jag gör aldrig någonting utan min hund utanför arbetet. Hon är med mig överallt.

Barn däremot … jag verkligen avskyr barn och är varje dag tacksam för att jag steriliserade mig redan som 25 åring. Jag har aldrig velat ha barn, kommer aldrig att skaffa barn och aldrig bli ihop med någon som har barn.

Det är en enorm skillnad mellan barn och hund.

Ett liv utan hund är inget liv. Ett liv med barn är inget liv…

 

[ufot]

Jag hade tagit över hunden själv, skaffat dagmatte/hunddagis och funderat över om jag skulle behålla sambon. Det låter liksom inte som ett hundproblem utan ett samboproblem.

Jag hade gjort precis likadant.

Utan hund kan jag inte leva.
Det går alldeles utmärkt att leva utan sambo…

 

[Roheryn]

Angående diskussionen barn och hund.

Jag älskar min hund. Hela mitt liv är anpassat till henne. Jag vill ha det så. Skaffade hund som ensamstående (med tillgång till hundvakt de dagar jag är på jobbet mer än sex timmar). Jag gör aldrig någonting utan min hund utanför arbetet. Hon är med mig överallt.

Barn däremot … jag verkligen avskyr barn och är varje dag tacksam för att jag steriliserade mig redan som 25 åring. Jag har aldrig velat ha barn, kommer aldrig att skaffa barn och aldrig bli ihop med någon som har barn.

Det är en enorm skillnad mellan barn och hund.

Ett liv utan hund är inget liv. Ett liv med barn är inget liv…

Jag tror att de av oss som dragit paralleller mellan barn och hund inte riktigt menar på det sättet. Sjävklart kan man vilja ha barn utan att vilja ha hund och vilja ha hund utan att vilja ha barn. Men det är ett likartat åtagande - man åtar sig ansvaret över en annan individ, en individ som dessutom till en början är försvarslös och inte kan ta hand om sig själv utan helt beroende av att man faktiskt TAR sitt ansvar. Och tar man på sig det ansvaret tillsammans med någon annan - medägare eller medförälder - så har man ju ett ansvar mot den personen också, att göra sin del och inte lämpa över allt på den andre om det blir jobbigt. Även om det skulle råka bli jobbigare än man från början trott.

 

[SiZo]

Jag hade gjort precis likadant.

Utan hund kan jag inte leva.
Det går alldeles utmärkt att leva utan sambo…

Studier visar dessutom att singelkvinnor är lyckligare är kvinnor med manlig partner