Ta bort hund

[Lingon]

Jag är är säkert bara överkänslig för att jag har en gammal hund.
Men jag uppfattar vissa inlägg som att de tar bort i förebyggande syfte.

Det är nog väldigt få som avlivar en frisk hund i förebyggande syfte. Däremot en gammal hund som nätt och jämnt har tillräcklig livskvalitet kan man avliva för att förhindra att den ska behöva lida. Om den t.ex. mår sämre på vintern så kan man låta den få en sista fin sommar och sen ta bort den när det börjar bli kallare ute innan den börjar må dåligt av kylan. Eller tvärtom, en hund som vantrivs i sommarvärmen vanligtvis men när den är gammal mår ännu sämre av det. Då kan man låta den somna in innan det blir så varmt så att den lider av det. Ofta kan man förutse saker och då kan man ge hunden privilegiet att slippa lida.

 

[tanten]

Jag är är säkert bara överkänslig för att jag har en gammal hund.
Men jag uppfattar vissa inlägg som att de tar bort i förebyggande syfte.

Kanske är det mitt inlägg du syftar på?
Nej, jag tar inte bort en individ i förebyggande syfte. Som @em-pirre skriver, de har oftast ganska ont innan de visar nåt. Många hundar är bra på att dölja smärta. De visar färst när det blir mycket smärta eller mycket problem.

Ingen förespråkar att en hund som är bra och pigg ska få somna in pga ålder.

 

[Bison]

Det är nog väldigt få som avlivar en frisk hund i förebyggande syfte. Däremot en gammal hund som nätt och jämnt har tillräcklig livskvalitet kan man avliva för att förhindra att den ska behöva lida. Om den t.ex. mår sämre på vintern så kan man låta den få en sista fin sommar och sen ta bort den när det börjar bli kallare ute innan den börjar må dåligt av kylan. Eller tvärtom, en hund som vantrivs i sommarvärmen vanligtvis men när den är gammal mår ännu sämre av det. Då kan man låta den somna in innan det blir så varmt så att den lider av det. Ofta kan man förutse saker och då kan man ge hunden privilegiet att slippa lida.

Absolut!
Jag är som sagt lite överkänslig i den här frågan

 

[em-pirre]

Jag är är säkert bara överkänslig för att jag har en gammal hund.
Men jag uppfattar vissa inlägg som att de tar bort i förebyggande syfte.

Du tolkar nog in nåt som inte skrivs. Jag har också en halvgammal hund som nyss diagnosticerats med pra och knappt ser nåt alls. Vi tänker mycket på hur länge han kommer att vara pigg och glad.

 

[Bison]

Kanske är det mitt inlägg du syftar på?
Nej, jag tar inte bort en individ i förebyggande syfte. Som @em-pirre skriver, de har oftast ganska ont innan de visar nåt. Många hundar är bra på att dölja smärta. De visar färst när det blir mycket smärta eller mycket problem.

Ingen förespråkar att en hund som är bra och pigg ska få somna in pga ålder.

Ja, hade jag haft den typen av hund som jag vet döljer smärta så är det en helt annan sak.
Ruben är en drama queen med allt så just den biten oroar mig inte.

 

[Bison]

Du tolkar nog in nåt som inte skrivs. Jag har också en halvgammal hund som nyss diagnosticerats med pra och knappt ser nåt alls. Vi tänker mycket på hur länge han kommer att vara pigg och glad.

Det tror jag med.
Vi pratar också mycket om det, inte för att det är dags utan för att jag behöver prata om det för min sinnesfrid.
Jagr överkänslig med djuren.

 

[tanten]

Ja, hade jag haft den typen av hund som jag vet döljer smärta så är det en helt annan sak.
Ruben är en drama queen med allt så just den biten oroar mig inte.

Så skönt att ha det så. Det lättar oro betydligt!

 

[Nepenthe]

Det är svårt men vi känner ju våra hundar bäst.
Min dsg blev bara 10 år. Att hon hade svårt att hålla tätt tyckte inte jag var nått större problem då det hände sällan. Hon var även lättstressad men jag och hon bodde ensamma och jag anpassade mig mycket efter henne. När jag senare bröt foten o inte kunde ta hand om henne själv, hon blev mer stressad och olyckor inomhus hände mer frekvent blev det tydligt att jag behövde ta beslutet för hennes skull. Hon hade även dåliga tänder o senaste veterinärbesöket togs flera ut.

Min första hund fick atros tidigt men fungerade bra med smärtstillande men när sen magen inte klarade av dem mer, han gick efter på promenade etc så ville jag inte heller vänta längre.

Att man börjar fundera på det menar jag inte att det är dags imorgon men de finns ju anledningar till att man gör det.
Ingen annan än en själv kan ju ta beslutet och ingen annan ser ju hunden varje dag.

Vi hade en hund i familjen där vi hade tagit beslutet men mamma kom hem med honom igen den dagen. Han fick nån månad till o han var pigg o glad då, så de var vi alla glada över!

 

[WildHorse]

Har inte läst hela tråden men jag hörde ett riktigt bra tips i en hästpodd om just gamla hästar som börjar tackla om man har svårt att avgöra just för att man är så nära och har svårt att ta beslutet.

Och det var att varje dag *ärligt* skriva ner, var det här en bra dag? Över en period på ca 2 veckor.
Samt att göra en lista på just som beteende som är unika för just den individen (tex om jag tar mina egna, min gamling (häst) rullar sig alltid i lera, min ena katt möter mig nästan alltid i dörren när jag kommer hem, skulle dom sluta med det är det troligen nåt på tok) och notera, gör ditt djur det som är unikt för just din vän?

Oftast som sagt känner man när det är dags, men ibland är det svårt, och då kan det bli lättare att se det ner skrivet svart på vitt. Om man tittar där på papperet och ser att dom bra dagarna kanske var färre än man trodde.

Har man någon utomstående som kan se lite mer objektiv på situationen kan dem oxå hjälpa till att se men det kräver ju att man verkligen litar på den personens råd.

 

[pepp]

Har inte läst hela tråden men jag hörde ett riktigt bra tips i en hästpodd om just gamla hästar som börjar tackla om man har svårt att avgöra just för att man är så nära och har svårt att ta beslutet.

Och det var att varje dag *ärligt* skriva ner, var det här en bra dag? Över en period på ca 2 veckor.
Samt att göra en lista på just som beteende som är unika för just den individen (tex om jag tar mina egna, min gamling (häst) rullar sig alltid i lera, min ena katt möter mig nästan alltid i dörren när jag kommer hem, skulle dom sluta med det är det troligen nåt på tok) och notera, gör ditt djur det som är unikt för just din vän?

Oftast som sagt känner man när det är dags, men ibland är det svårt, och då kan det bli lättare att se det ner skrivet svart på vitt. Om man tittar där på papperet och ser att dom bra dagarna kanske var färre än man trodde.

Har man någon utomstående som kan se lite mer objektiv på situationen kan dem oxå hjälpa till att se men det kräver ju att man verkligen litar på den personens råd.

Det var ett bra tips. Jag har honom dock bara på helger och längre ledighet.

Mina föräldrar har honom övrig tid och vi har inte samma hundsyn på något sätt... så dom litar jag inte på. Dom har heller aldrig behövt ta bort någon hund, deras förra dog på operationsbordet

I grund och botten är det min hund och mitt beslut, även om dom har han större delen av tiden.

 

[tuaphua]

Jag tänker också livskvalitet. Jag vill inte att de ska ha ont eller vara rädda/oroliga.

Min som blev äldst blev 18. Pigg, kry, busig och smärtfri IOM liten, lätt och långlivad ras. Blir ju inte samma ledslitage med sån lätt hund. Hon sov mer. Men som vaken var det full rulle.
Hon fick vara kvar så länge hon var tillfreds, i gott hull, trygg och smärtfri. Hon blev lite senil sista året ihop med att hon såg och hörde sämre. Men hon var så trygg att om hon glömde saker var allt en rolig överraskning för henne. Hade hon varit orolig hade jag velat ta bort henne. Detsamma om hon haft ont.

En annan hund mådde fint fysiskt. Men då hennes bästa kompis, trygghet och ledare blev sjuk och togs bort blev hon fort ”gammal”. På bara 2-3 v blev hon helt förändrad. Och jag hoppades väl under de veckorna att det skulle vända. Men det gjorde det inte. Så jag tog bort henne.
Kanske hade det gått att vända sen. Men jag tyckte hon skulle slippa det IOM att det kändes som det skulle vara för min skull att ha henne kvar i livet.

 

[Happimess]

Jag är ju i exakt samma sits vad det gäller min häst och när jag ställde ungefär samma fråga som du här för ett tag sedan fick jag många fina råd men också många som skrev "du känner när det är dags" vilket jag inte alls håller med om. Jag är av den bestämda åsikten att om det blir SÅ uppenbart för en att det är dags, då har det gått för långt och man har låtit djuret lida i onödan.

Min förra hund avlivades i bagaget på parkeringen vid djursjukhuset efter en hjärnblödning. Som vi grämde oss efteråt och vi har många gånger pratat om att det antagligen hade varit bättre både för honom och för hela familjen om vi bara hade tagit beslutet några veckor tidigare. Men problemet är ju att man aldrig vet hur länge det är kvar, om det rör sig om månader eller timmar av duglig livskvalitet.

En vän fick avliva sin hund efter en helg hos hundvakt där hundvakten kanske inte helt hade reagerat på sjukdomstecken. Vännen grämde sig länge och var övertygad om att hunden hade levt några månader till om hon fått behandling i tid. Samtidigt var det uppenbart för alla runt omkring att hunden redan gick på övertid - dement, njursjuk, åldersdöv.

Hellre för tidigt än för sent. Samtidigt är det jättesvårt att avgöra var den gränsen dras. Fler bra dagar än dåliga, har jag också resonerat. Men vad är bra och dåligt?

Svammel, svammel. Jag har i alla fall bestämt mig för att ta bort min häst i januari. Det går upp och det går ner för honom, men snart (oavsett om det är om en vecka eller ett halvår) så kommer det bara gå ner. Och det allra viktigaste argumentet för mig: I samma sekund som jag aktualiserade de här tankarna hos mig så kunde jag inte backa från dem. Jag kommer aldrig kunna komma till stallet en dag utan att utvärdera hans mående, vara upptagen med våndan. Jag kommer aldrig se på honom på samma sätt och även om det mesta handlar om hans mående så handlar en liten bit om att jag måste må bra i det också, och osäkerheten tär något fruktansvärt på mig.

Edit: rådfråga veterinär. Utred demens. En hund med konstaterad demens hade jag tagit bort utan några som helst tveksamheter för det är verkligen oförenligt med god livskvalitet.

 

[Red_Chili]

Jag ser ytterst sällan någon som avlivar sin hund "för tidigt" men jag ser väldigt ofta hundar som borde avlivats för länge sen. Det är förvisso ingen sjukdom att bli gammal men när kroppen sätter stopp för saker som hunden vill göra börjar jag tycka det är dags faktiskt.
När hunden visar "att det är dags" brukar de vara riktigt dåliga - normalt sätt försöker de ju dölja det så länge så möjligt.

Helt enig!

Själv vill jag ta bort mina hundar innan de tappat livsglädjen. Har de tappat den så har det gått för långt. Sedan är det ju som andra varit inne på normalt att en gammal hund behöver längre tid att återhämta sig efter aktivitet osv. Men slutar den vilja sådant som den alltid velat innan, då är något på tok. Med mina hundar så är jag tex säker på att om de inte vill springa en dag när det är fint väder, då är något väldigt illa.

 

[Jeps]

Jag ser ytterst sällan någon som avlivar sin hund "för tidigt" men jag ser väldigt ofta hundar som borde avlivats för länge sen. Det är förvisso ingen sjukdom att bli gammal men när kroppen sätter stopp för saker som hunden vill göra börjar jag tycka det är dags faktiskt.
När hunden visar "att det är dags" brukar de vara riktigt dåliga - normalt sätt försöker de ju dölja det så länge så möjligt.

Det här
Håller med om att det är vanligare att man väntar för länge. Har i jobbet sett det alltför ofta. När folk skryter om hur gamla deras hundar blir ser jag tyvärr ofta en hund som borde fått sluta långt innan.

 

[Malibu_Stacy]

Det här
Håller med om att det är vanligare att man väntar för länge. Har i jobbet sett det alltför ofta. När folk skryter om hur gamla deras hundar blir ser jag tyvärr ofta en hund som borde fått sluta långt innan.

Ja gud hur många gånger har man inte hört från djurägare hur deras förra katt minsann blev 20 år eller förra hund blev 16 år? Min första tanke är alltid - ja men hur bra mådde djuret de sista åren då? (jag vet att det finns djur som faktiskt kan ha bra livskvalitet högt upp i åldern och må bra tills de dör, men det hör tyvärr inte till vanligheterna).

 

[Fjordfrälst]

Ja gud hur många gånger har man inte hört från djurägare hur deras förra katt minsann blev 20 år eller förra hund blev 16 år? Min första tanke är alltid - ja men hur bra mådde djuret de sista åren då? (jag vet att det finns djur som faktiskt kan ha bra livskvalitet högt upp i åldern och må bra tills de dör, men det hör tyvärr inte till vanligheterna).

Jag håller med där; jag har haft den turen samt att min häst blev fantastiska 37; inga åldrar jag förväntar mig att alla mina djur ska uppnå eller håller dem vid liv för att se hur gamla de kan bli, aldrig! Menar inte att jag tog åt mig utan att jag håller med! Hade inte våra djur varit i så pass bra skick att de haft livskvalitet kvar (jag tycker man kan se tydligt i blicken när ett djur är klar med livet på jorden ) och med vetcheck där vetten fortfarande inte velat ta bort än (då ska jag tillägga att detta inte är veterinärer som inte drar gränser i tid) skulle jag aldrig haft dem så länge , så jag håller helt med!

 

[Red_Chili]

Ja gud hur många gånger har man inte hört från djurägare hur deras förra katt minsann blev 20 år eller förra hund blev 16 år? Min första tanke är alltid - ja men hur bra mådde djuret de sista åren då? (jag vet att det finns djur som faktiskt kan ha bra livskvalitet högt upp i åldern och må bra tills de dör, men det hör tyvärr inte till vanligheterna).

Samma här... En tidigare bekant var proffs på just det. Mycket prat om hur gamla de blev. Bekantingen hann med att ha ett helt gäng hundar under tiden vi hade kontakt, och ingen av dem fick veterinärvård när de behövde eller fick avsluta sina liv innan de självdog hemma i hundbädden (långt efter att de egentligen tappat mycket av livskvaliteten). Just det var en starkt bidragande orsak till att jag bestämde mig för att sluta försöka hålla kontakten med personen, och då rann allt ut i sanden.

 

[Gnist]

Jag funderar ju hemskt mycket över detta.

Totte är nu 14 år. Ser hemskt dåligt, är pigg emellanåt, och emellanåt kan han bara stå och tomglo ut i tomma intet (jag tror han börjar vara lite dement)

Ni som tagit bort eran gamla hund innan det gått för långt, hur tog ni beslutet? Jag fattar ju nånstans att det är dags eftersom jag funderar så mycket på det.
Vill inte låta det gå för långt, att det blir akut.

Själv tar jag beslutet när livskvaliteten inte längre har ett stort övertag mot krämpor.

Det är jäkligt tufft, men jag tar hellre bort lite "tidigt" än att vänta tills livskvaliteten är i minoritet, vilket på gamla hundar kan gå fort.

 

[Alexandra_W]

Helst vill jag ta bort den sista bra dagen innan det går utför. Det är ju dock omöjligt veta när den är, och när saker smyger sig på så..

Men jag har några djur där jag ångrar att jag väntade för länge med att ta beslutet. Jag har inget djur där jag ångrat att jag tog bort för tidigt. Inte ens de som faktiskt togs bort tidigt i förloppet.

Men när de dåliga dagarna endera är för dåliga, inverkar för mycket på livskvalitén (även om de är få) eller när de dåliga dagarna ökar och blir fler (dvs man ser det går åt ett håll och vet det bara kommer fortsätta) Då tycker jag det är dags att ta farväl.

 

[Ainon]

Jag funderar ju hemskt mycket över detta.

Totte är nu 14 år. Ser hemskt dåligt, är pigg emellanåt, och emellanåt kan han bara stå och tomglo ut i tomma intet (jag tror han börjar vara lite dement)

Ni som tagit bort eran gamla hund innan det gått för långt, hur tog ni beslutet? Jag fattar ju nånstans att det är dags eftersom jag funderar så mycket på det.
Vill inte låta det gå för långt, att det blir akut.

Jag sätter en tydlig ’mätbar’ gräns då jag är livrädd att låta det gå för långt.

Med min chihuahua var det då han inte längre ville hoppa upp och ner för trapporna (han hade dåliga knäleder). Tre dagar senare fick han somna in.

Med min inte gamla hund men med hon som hade ocd så hade jag en gräns på 1års försök till rehab, kunde hon inte nå acceptabel aktiveringsnivå utan hälta så skulle hon få slippa.