Om vi tar detta med anpassning och miljö så är det som du säger att hoven är anpassningsbar. En häst som lever i torr,stenig,hård miljö får hårda små hovar medans en häst som lever i en mer mjuk,blöt miljö får en större mera mjuk hov.
Alla har vi väl här i Sverige sett hur hoven ändrar sig beroende på årstid och nederbörd. Här på bukefalos skriker man om hjälp utifrån torra spruckna hovar under den långa torra årstiden. Under den tiden med hög långvarig nederbörd så ber man om hjälp med hur man ska göra med mjuka hovar.
Kort sagt, den yttre hornkappseln är mkt känslig för miljöförändringar och ändrar hela tiden sin struktur och elastisitet beroende på miljön.
Vägghornet ändrar oxå sin struktur beroende på hur den belastas och den mest utflutna sidan får då naturligt det största motståndet i själva överrullnings fasen. Ingen vildhäst lider av detta då dom endast behöver ta upp sitt eget exteriöra belastningförhållande och när den utflutna sidan flutit ut så mkt att vägghornets kappilärer inte klarar av belastningen bryts helt enkelt den delen av vägghornet av och belastningen åter går mer centrerat i själva hoven.
Den avgörande leden för fysiologisk balans i hoven är just själva hovleden, därför gäller det att symetrisk bearbeta det yttre vägghornet i balans med helst samma avstånd till lammellederhuden/vita linjen runt hela hoven för en fri optimal överrullning så centrerat över själva hovleden som möjligt.
En utfluten hovsida/del tyder på obalans och överbelastning.
