Jag håller med
@Mirtai om att vi alla nog har ologiska grejer vi fastnar på i nervositet på tävlingar.
Att man tvingas starta först, som stackars Patrik som förlorade sin medalj på det
eller starta efter klassens bästa häst, eller att domaren inte gillar alla raser, eller att tidsprogrammet inte håller så man fick gå in på banan FYRA minuter efter planerad starttid (ja… orkar inte hästen rida fram fyra minuter extra så har man nog andra problem än just exakt när man fick starta
) eller att domaren blåste in en innan man hunnit runt det farliga hörnet eller… eller.. eller…
Det är såklart VÅRA nerver som är problemet, och att man pga nerverna fastnar för vad som kan gå fel.
Hästar blir rädda, och de allra flesta av oss kan rida det mesta av programmet med en hel del tittande och spänning. För andra här verkar det vara så att man har hästen så tränad att den inte alls blir spänd men nån sån häst har jag aldrig haft.
Nu var det inte ens en tävlande som hade ifrågasatt det och det blev inga protester eller liv om hunden. Och Sixten lär följa med på fler tävlingar utan att störa någon som rider, på varenda tävling jag varit på i år har det då varit frigående katter utan att någon protesterat över det orättvisa i det
så tror det är alldeles lugnt (och jag tycker nog att det är väldigt lite sånt här tjafs i vårt distrikt. En gång har jag varit med om en ryttares förälder som var helt hysterisk över hur en traktor startades och började med något jobb under dotterns ritt
men där var det nog mer rädsla för att något skulle hända än att det var tävlingsresultatet. Jag minns än idag, måååånga år senare, kommentaren ”men vem jobbar med en traktor på EN SÖNDAG
”
j