Att det inte bara kan funka bra och rulla på med barnen och deras pappa. Att det tar så mycket energi att försöka lösa problem och vara peppande. Att jag i övrigt trivs så himla bra med mitt liv nu men tänker "gud vad mycket lättare det hade varit att inte vara separerad" (i en parallell verklighet där man hade levt lyckliga tillsammans i alla sina dagar alltså, jag vill INTE byta tillbaka nu). Att mina barn ska växa upp så här.
Och nej, det är ingen misär. Men saker skaver för dem. Det går inte smidigt.
Och nej, det är ingen misär. Men saker skaver för dem. Det går inte smidigt.