Idag stör jag mig, litet resignerat, på uttalanden kring nedskärningar i vården.
Inte på nedskärningar i sig, de är en annan fråga. Ibland är de ofrånkomliga. Men det som fascinerar mig är att varken neddragningar eller resursbrist någonsin, under några som helst omständigheter, påverkar vårdkvalitet eller patientsäkerhet... enligt verksamhetschefer och uppåt. Det spelar ingen roll om patienter så ligger travade ovanpå varandra i städskrubbar, och vårdas av ångestgråtande uskor på amfetamin, det dyker alltid utan undantag upp en verksamhetschef, vårdområdeschef eller sjukhuschef i media och försäkrar att patientsäkerheten absolut inte riskeras.
Mer verksamhetsnära yrkesgrupper har uppenbarligen alltid en vrångbild av situationen, och saknar kompetens och perspektiv för att avgöra sådant. Vilket förstås borde vara problematiskt i sig, men inte heller det förhållandet kan någonsin innebära patientrisk.
Faktum är att ingenting någonsin innebär patientrisk eller nedsatt vårdkvalitet, enligt chefer. Åtminstone har jag hittills i livet aldrig hört något sådant ens antydas.
) eller känslan av att hela kroppen skriker NEJ när jag stoppar huvudet utanför dörren. Och perioden har ju bara börjat.....
