Sv: Stora snacktråden TVÅ
Delvis knapplån igen då
Jag vill först skriva att detta är min egen definition och alltså inget som är någon vedertagen sanning för alla.
Om någon är elak mot mej kan jag bli arg. Om denne någon säger/gör något som träffar en öm punkt kan jag också bli ledsen. Om denne någon är en person jag litat på och som jag älskar så kan jag också bli besviken för att denne gjorde så. En orsak kan alltså utlösa många känslor och ingen är mer viktig än en annan.
Om jag är trött och något går emot mej så kan jag bli arg utan orsak.
Om jag måste göra något mot min vilja (som calas exempel med att gå in på kvällen) så kan jag bli frustrerad för jag vill ju följa min egen vilja. Om jag då slår mej när jag är trött så kan jag bli orimligt ledsen för att jag är just trött men kan skrika som om jag blev arg men behöver ett annat bemötande än om jag blivit just arg.
Hur man bemöter sitt barn vid olika känslor gör ju att barnet lär sig att utkristallisera varför man kände just den känslan. Var det för att man blev arg för att man ramlade? Var det retligt att ramla? Blev man frustrerad för att kroppen inte lydde?
Det viktiga tycker jag är att kunna skilja på ilska och ledsenhet. Att få lov att vara riktigt ledsen i famnen istället för att bli lämnad ifred. När man är arg så vill man slå och skrika och det är ofta mer accepterat än att sjunka ihop i en hög och gråta, särskilt för en kille tyvärr. Många tjejer får istället lära sig att ta till tårarna och visar då sin ilska eller besvikelse genom att gråta och det blir ju också fel. Då blir det ju så att killen i det här exemplet lär sig att reagera på ilska, besvikelse, och sorg genom att skrika och slå medans tjejen lär sig att gråta istället för att stå upp för sig själv och säga ifrån. Enbent jag vet men jag ville bara få fram ett exempel på hur fel det kan bli.
Det viktiga är att man tilllåter barnet (och sig själv) att känna. Att man inte försöker dämpa eller förbjuda vissa känslor. Man ska givetvis lära sig att hantera sina känslor på ett vettigt och ofarligt sätt men det är för mej inte samma sak som att dölja dem utan det är att få fram dem på ett sätt som får en att må bra både då och efteråt.
Det är bra att få skrika ut sin ilska, att få gråta när man är ledsen, tjura när man blivit besviken eller få skratta högt tills man kiknar. Det är inget vi ska försöka dämpa utan vi ska lära oss att hantera känslorna så att vi inte mår dåligt efteråt. Om man i ilskan river sönder något man har kärt eller sparkar på katten eller mamma så mår man ju dåligt för det efteråt. Men om man slår sig svettig på en boxboll så mår man istället bra. Samma sak om man sväljer tårarna hela tiden så gör det till slut så ont i hjärtat att man kan få ångest istället eller att man får ont i kroppen. Om man aldrig får skratta så där riktigt befriande så kan man heller inte bli riktigt glad tillslut. Ett leende frigör inte edorfinerna i kroppen vilket ett riktigt hjärtligt skratt gör och vi behöver endorfinerna för att må bra.
Jag tror att det i många fall är rädslan för känslor som gör att barnen reagerar så starkt för de får inte den responsen de hade behövt få. Min son hade svår separationsångest när han var liten och han grät och grät och det gav mej ångest för jag hade för längesedan slutat gråta för det var inte tillåtet i den familj jag föddes i. När han kände min ångest så grät han ju ändå mer för då var det ju inte bara hans egen ångest han kände utan också min. Det jag borde ha gjort var ju att tagit honom i famnen och tröstat och förklarat och behållt mitt lugn men istället så gick ju min ångest igång och det kan man ju givetvis inte rå för att det blir så ingen är ju någon perfekt supermänniska. Det är ju jobbigt med känslor.
Jag hade tur och träffade en människa som kunde hjälpa mej att sätta ord på vad jag kände och som vuxen fick jag lära mej hur de olika känslorna kändes och att det är okej att reagera på dem. Det skulle jag ju egentligen lärt mej som barn men jag kunde iallafall lära mej det för att i min tur kunna lära mina barn.
Det är väl därför jag tycker att det här med känslor är så viktigt att få lära sig för jag vet hur hemskt det är att aldrig våga eller ens kunna gråta. Inte bli riktigt arg eller kunna skratta högt. Man blir halv, man blir handikappad och man missar så otroligt mycket.
Man kan som förälder lyssna på sitt barn, då har man kommit enormt långt. Att bejaka och svara på vad barnet förmedlar och inte ignorera utan lyssna, stötta och finnas till hands.
