Somnar alltid vid bröstet - hur gör man sen?!

[Amha]

Ta det som det kommer det löser sig tids nog. Min äldsta somnade vid bröstet tills hon var 11.5 mån. Sen fick välling och vi låg bredvid varandra och kramades. Minstingen är betydligt tuffare så när jag slutade amma för ett par veckor sedan (snart 9 mån bebis) pga mediciner som inte är riktigt bra med amning passade vi även på att flytta över till egen säng då hon sparkas väldigt. Jag kan lägga henne ibland men maken är betydligt bättre på det så jag håller mig undan, typ drar ut och tränar eller nåt, medan han lägger henne. Brukar försöka ge välling för att hon ska vara mätt och nyäten när hon somnar.

Maken lägger ena handen över hennes bröst och smeker över huvudet med den andra. På huvudet sitter lite akupunktur-punkter som verkar lugnande och jag tror att det är sånt man märker på henne för hon blir riktigt lugn. Vaknar hon till räcker det om man hyssjar lite och kanske pratar försiktigt så hon hör att vi är nära. Natta om efter en sån grej brukar även jag klara utan större kriser.

 

[superstar]

Jag har liknande erfarenhet som @TinyWiny. Bebisen lär sig, enligt min erfarenhet, att skilja på den ammande mammans och den andra förälderns rutiner. Men det gäller att pappan (i det här fallet) är tålmodig och inte blir orolig/rädd/arg/ ger upp i början när bebisen skriker och ålar bort. Det är förstås också viktigt att bebisen är mätt och otörstig när läggningen inleds.

Min man har "vaggat rumpan" på våra fyra barn och i början (gall)skriker de ju och "snyftsomnar". Om de ålar iväg har han bara lyft tillbaka dem helt lugnt och fortsatt. Om de rest sig har han lika lugnt lagt ner dem igen och fortsatt. Det är annorlunda mot att somna vid bröstet, men tryggt ändå med föräldern bredvid. Rätt snart somnar de relativt fort och framförallt tryggt. Vår äldste var svårsövd, det kunde ta uppemot en timme (likadant för mig när jag slutat att amma). Han var en sådan sort. Aktiv som bara den. Och att sova var onödigt. Han kunde ju missa något roligt . Men då får en ha tålamod helt enkelt. Det är liksom nyckelordet framför alla när det gäller föräldraskap för mig. Jag är allergisk mot snabblösningar. Barn måste få ta tid...

Jag tycker inte heller att ni ska lyssna på oroskorpar (jag blir galen på sådana). Barn behöver inte vänja sig på det sättet, anser jag. Det brukar gå bra att införa en ny rutin när det väl behövs. Men det krävs såklart tålamod. Det är däremot inget du kan lära bebisen, tror jag. Utan det är pappan och bebisen som måste hitta sin rutin tillsammans. Om du vill underlätta för den andra föräldern och ha en rutin klar för honom att ta över, tror jag att du är lite fel ute (men det kanske inte alls var så du menade). Du måste nog släppa och låta honom ta bebisen själv, så de får hitta sin lösning tillsammans. Det är ju lättare sagt än gjort, det är jag medveten om. Då kan det underlätta om du inte är hemma. Det var svårare med de två första barnen då vi hade hästarna hemma. Då ropade maken in mig om det blev för jobbigt/långdraget och jag var i stallet. Men när jag jobbade extra natt gick det bra, då var han ju tvungen . Nu har både han och jag lärt oss. Jag att ignorera skriken och han att inte ge upp. Jag har varit i stallet nästan varje kväll sedan vår minsta var tre månader. Och så skönt det är att få den välbehövliga energiboosten!
Så ta det luuugnt och amma på du. Det löser sig säkert!

Tack för ett mycket bra inlägg (flera bra råd i tråden som jag tar åt mig, men det hör gick rakt in i hjärtat )

 

[Tualma]

Tack för ett mycket bra inlägg (flera bra råd i tråden som jag tar åt mig, men det hör gick rakt in i hjärtat )

Men å, TACK! Vad glad jag blir.

 

[Badger]

Skönt att höra
Jag tycker det är mysigt att ligga hos honom när han somnar men jag vill ju såklart att hans pappa ska kunna lägga honom också. Och att han kan somna utan bröstet när jag börjar jobba.
Får prova vagga och sjunga samt att pappan får ta honom i sele så får jag gömma mig

Jag minns faktiskt inte exakt hur det blev, men vi kunde båda lägga honom varannan kväll när han var ett eller så. Bara man inte räknar med att det ska gå på tio minuter direkt utan tar med en bra bok...

Sedan försökte jag tänka på, även om han faktiskt inte gallskrek i situationer direkt, att inte hoppa in och "rädda" pappan eller ibland till och med tex dedikerade barnvakter (mormor, farmor) omedelbart vid skrik eftersom jag kände att det skulle ge signalen att -den personen är inte trygg och pålitlig, den personen kan inte trösta, bara mamma kan. (samma sak när han var tre eller så och försökte spela ut oss mot varandra genom att föredra den ena eller den andre en period. Nej nu är det pappas tur, nej det är mammas tur idag, varannan dag alltid ändå.)

Men sedan kunde ju även min man ge ersättning om jag var borta länge, tre timmar eller så, även när han var väldigt liten utan att det var något som helst problem med flaskvägran, någon gång i veckan eller så. Kanske för att han fick mat första gången ur en kopp av pappa och mormor, vem vet. I övrigt var han helammad.

 

[Lo_]

Jag ammar fortfarande till sömns, hon är 13,5 månad. Hennes pappa har skapat egna rutiner och kan söva henne genom sång och vaggning. Jag är grymt avis, men inte tillräckligt för att ta kampen. Än. Ibland bryter hon rutinen och somnar i min famn utan amning, men det är ytterst ovanligt.

Jag har lämnat hemmet från dag två och dagligen sedan dess och de har skapat sina egna rutiner, det tror jag är en bra lösning. Förstår dock om man inte vill lämna om det inte fungerar, men jag skulle inte oroa mig så mycket än om jag vore du.

Just det, ska väl tillägga att ute somnar hon ofta på min rygg, i vagnen och bilen. Måste inte alltid amma .

 

[Tualma]

det är just gallskriket jag fasar över
Men det behöver ju såklart inte bli det, det kanske går jättebra. När jag är ute och rider så brukar han (oftast) somna som en stock i selen hos sin pappa.
Jag hoppas ju på att han själv kommer vilja sluta amma tillslut, men det vet man ju inte.
Amningsstunderna som är nu, när han är pigg, är sjukt stökiga så vi får väl se hur länge dom varar

Fast skriket är ju ibland ofrånkomligt och inget att vara rädd för, faktiskt. Det är ju inte alls konstigt i och med att det innebär en ny situation för barnet, men även i andra situationer händer det att barnet skriker/gråter. Min lilla 11 månaders skriker ibland när jag lägger henne för att sova på dagen också. Hon är så trött att hon gråter hejdlöst för att hon inte förstår att det är sova hon behöver när det känns jobbigt. Då ligger jag bredvid och vaggar eller stryker håret tills hon lugnar sig och somnar. Ibland duger inte ens bröstet i de lägena. Sedan vaknar hon glad och utsövd. Nyckeln för den lilla är ju trygghet. Att föräldern inte kommer när barnet skriker eller om föräldern själv blir orolig och försöker då barnet tyst och nöjd på tiotusen olika sätt, DET skapar otrygghet. Men att lugnt och metodiskt söva barnet och hela tiden finnas där, DET skapar trygghet. Sedan får en ju testa lite vad just det barnet tycker om. Mina har alltid gillat att bli killade i håret, mitt syskonbarn tycket att det är obehagligt och kryper nästan ur skinnet om en försöker... Men vagga och vyssja brukar fungera på de flesta. Kanske en speldosa som barnet så småningom om kopplar till att varva ner. Det finns mjuka varianter som kan följa med till sängen så att de kan dras upp igen och igen och....

Jag skulle inte räkna med att han vänjer sig av vid bröstet själv. Långt ifrån alla barn gör det. Du får nog bereda dig på att bestämma när du tycker att det räcker och vänja av då. Jag har ammat mina tills pappan tagit över föräldraledigheten, när de varit runt året. Jag försökte fortsätta med ettan, hade tänkt amma tills han var i tvåårsåldern, men det tog fokus från anknytningen till pappan så det slopade vi. Det funkar för en del men inte för mina supersnuttare. Dessutom var det rätt skönt att slippa ömma rinnande bröst på jobbet.

 

[Melisen]

Söver pappan henne i selen jämt?
När min man försöker göra det inne funkar det aldrig, men då är jag å andra sidan hemma också. Kanske därför det inte funkar då?

Om hon vill så gör han det men ofta kan han söva henne genom att bara hålla handen och gosa lite också och ibland vill hon hellre ligga på hans bröst. Men det förutsätter ju att jag inte är här.

Jag kom precis hem nu efter att ha umgåtts med kompisar och hon hade somnat på soffan utan problem hos pappan och hon har ännu inte vaknat av att jag kommit hem så det här är första dagen utan amning och det gick bevisligen hur bra som helst, trodde faktiskt att det skulle krångla lite... hon har dessutom vart med barnvakt (mormor och morfar) från 16-20 idag vilket är första gången så länge. Har varit en jättenöjd och glad tjej hela tiden. Så även fast hon är supermammig så fort jag är i närheten och kan bryta ihop om jag vill gå på toa i fred så kan det funka utmärkt utan mig med

 

[Mabuse]

jag startade en sömntråd här för ett tag sedan men känner att just denna fråga tänker jag på dagligen så var tvungen att lyfta ämnet igen, vet inte om jag hade med just denna fråga då iof.
Åter till ämnet.
Min son är 8 månader och har, sedan jan föddes, somnat vid bröstet. Alla sovpass i princip, då han inte somnar i vagnen (har hänt kanske max 5 ggr sen han föddes) och han tar inte napp heller.
Han brukar somna när han sitter i selen hos sin pappa när dom går i skogen, oftast.

Just nu är det ingen fara men hur gör jag sen? Hur sjutton ska jag få honom att somna utan bröstet?
Jag menar, han ska ju inte behöva skrika sig till sömns när jag börjat jobba och min man kan ju inte bära honom i sele när han är 1,5 år (han väger 11 kg nu)medan han sover, framförallt inte på nätterna.

Jag är jättestressad över detta, får kommentarer från andra i stil med "det är då han skulle tagit nappen" eller "det är ju dumt att han inte gillar vagnen" JOTACK, jag vet. Men vad ska jag göra åt det?

Finns det någon som har haft samma "problem"?

Båda mina barn har gärna somnat vid bröstet medan jag ammade. Det har inte varit något problem, om inte annat så senast när min man var pappaledig så hittade de sätt att somna som funkade även utan amning. Det är en av många fördelar med att båda är föräldralediga, man hittar sätt som funkar för båda föräldrar, inte bara den ena.

Men jag skulle inte oroa mig, det är väl jättebra att ni har ett sätt som funkar nu, och så kommer ni hitta ett annat sätt framöver. Barn ändras hela tiden ändå, det räcker att något funkar nu, vad som kommer funka sen är oavsett vilket svårt att sia om, barnet kommer ha vuxit och förändrats.

 

[Mabuse]

Fast skriket är ju ibland ofrånkomligt och inget att vara rädd för, faktiskt. Det är ju inte alls konstigt i och med att det innebär en ny situation för barnet, men även i andra situationer händer det att barnet skriker/gråter. Min lilla 11 månaders skriker ibland när jag lägger henne för att sova på dagen också. Hon är så trött att hon gråter hejdlöst för att hon inte förstår att det är sova hon behöver när det känns jobbigt. Då ligger jag bredvid och vaggar eller stryker håret tills hon lugnar sig och somnar. Ibland duger inte ens bröstet i de lägena. Sedan vaknar hon glad och utsövd. Nyckeln för den lilla är ju trygghet. Att föräldern inte kommer när barnet skriker eller om föräldern själv blir orolig och försöker då barnet tyst och nöjd på tiotusen olika sätt, DET skapar otrygghet. Men att lugnt och metodiskt söva barnet och hela tiden finnas där, DET skapar trygghet. Sedan får en ju testa lite vad just det barnet tycker om. Mina har alltid gillat att bli killade i håret, mitt syskonbarn tycket att det är obehagligt och kryper nästan ur skinnet om en försöker... Men vagga och vyssja brukar fungera på de flesta. Kanske en speldosa som barnet så småningom om kopplar till att varva ner. Det finns mjuka varianter som kan följa med till sängen så att de kan dras upp igen och igen och....

Jag skulle inte räkna med att han vänjer sig av vid bröstet själv. Långt ifrån alla barn gör det. Du får nog bereda dig på att bestämma när du tycker att det räcker och vänja av då. Jag har ammat mina tills pappan tagit över föräldraledigheten, när de varit runt året. Jag försökte fortsätta med ettan, hade tänkt amma tills han var i tvåårsåldern, men det tog fokus från anknytningen till pappan så det slopade vi. Det funkar för en del men inte för mina supersnuttare. Dessutom var det rätt skönt att slippa ömma rinnande bröst på jobbet.

Fast nä, inte är helt ok att barnen skriker? Såklart det händer, men jag har alltid gjort mitt absolut bästa för att de inte ska vara ledsna som bebisar. Rädd för skriket är väl att ta i, men absolut inte att jag tyckt det känns naturligt och helt ok att barnen gråter. Jag tror faktiskt inte att de blir otrygga av att man försöker undvika skrik, det betyder ju inte att man blir helt hysterisk, men jag skulle absolut göra mitt bästa för att barnet inte skulle behöva skrika. Ta upp en ledsen bebis som inte kan somna, t ex. Eller amma. Mina har iofs aldrig varit så ledsna att de inte velat ha bröstet, och om man vet att det finns ett sätt att trösta dem i alla lägen, så har åtminstone jag använt mig av det, inte låtit dem skrika för att det hör till, så att säga.

 

[ako]

Nej, det är såklart inget problem just nu. Men vill ju att han ska kunna somna utan mig förr eller senare.

Det kommer han att kunna - jag lovar! Var sak har sin tid. När jag är hemma på kvällen ammas fortfarande vår snart tvååring till sömns men när jag inte är det gosar han med sin pappa. De två större barnen ammades till 2,5 resp 2 års ålder oxå och slutade sedan helt odramatiskt.

 

[ako]

Fast nä, inte är helt ok att barnen skriker? Såklart det händer, men jag har alltid gjort mitt absolut bästa för att de inte ska vara ledsna som bebisar. Rädd för skriket är väl att ta i, men absolut inte att jag tyckt det känns naturligt och helt ok att barnen gråter. Jag tror faktiskt inte att de blir otrygga av att man försöker undvika skrik, det betyder ju inte att man blir helt hysterisk, men jag skulle absolut göra mitt bästa för att barnet inte skulle behöva skrika. Ta upp en ledsen bebis som inte kan somna, t ex. Eller amma. Mina har iofs aldrig varit så ledsna att de inte velat ha bröstet, och om man vet att det finns ett sätt att trösta dem i alla lägen, så har åtminstone jag använt mig av det, inte låtit dem skrika för att det hör till, så att säga.

Jag håller med dig, för att lämna gråtande barn tycker jag inte är ok någonstans, t ex läskiga 5- min- metoden etc. Huu!
Däremot tycker jag inte man ska vara "rädd för skrik" så till den grad att man tex inte vill att pappan ska trösta/ ta hand om bäbis, som kanske faktiskt blir ledsen första gången mamma och bröstet inte finns när hen ska sova. Pappa är ju ändå en trygg och känd person som får hitta sitt eget sätt att trösta tänker jag, och särskilt med en lite äldre bäbis som även äter annat än mammamjölk.

 

[Amha]

Kom på nu, när vår äldsta började sova i egen säng, eller ja, först var det ju hängmatta, vid dryga året köpte vi en vetenalle. En vetekudde fast i form av en nalle. Den gav lite värme som hon tidigare fick från oss. Den är hon mycket glad för fortfarande 2 år senare och det var i början väldigt spännande. Extremt varma kvällar hamnar den i frysen i stället några minuter innan sängdags. Kanske kan det också vara en hjälp när man slutar med amning vid sängdags?

 

[Amha]

Jag håller med dig, för att lämna gråtande barn tycker jag inte är ok någonstans, t ex läskiga 5- min- metoden etc. Huu!
Däremot tycker jag inte man ska vara "rädd för skrik" så till den grad att man tex inte vill att pappan ska trösta/ ta hand om bäbis, som kanske faktiskt blir ledsen första gången mamma och bröstet inte finns när hen ska sova. Pappa är ju ändå en trygg och känd person som får hitta sitt eget sätt att trösta tänker jag, och särskilt med en lite äldre bäbis som även äter annat än mammamjölk.

Håller helt med. Det tog inte ens en vecka innan vår bebis somnade i princip helt själv när pappan nattade. Bakslag ibland, det är ju bara ca 2 veckor sedan vi tog bort amning, men det är som regel direkt kopplat till att barnet är för trött. Och ibland är hon inte så trött som vi tror, då får hon vara uppe en stund till och vi provar igen med bättre resultat. Jag kan inte se att barnet är otryggt på något sätt i dagsläget trots vissa kvällar med lite gråt. Snarare är det betydligt (!!!) lättare för pappan och även för mig att söva barnet nu när amningen är borta och rutinen är mer jämn.

 

[Tualma]

Fast nä, inte är helt ok att barnen skriker? Såklart det händer, men jag har alltid gjort mitt absolut bästa för att de inte ska vara ledsna som bebisar. Rädd för skriket är väl att ta i, men absolut inte att jag tyckt det känns naturligt och helt ok att barnen gråter. Jag tror faktiskt inte att de blir otrygga av att man försöker undvika skrik, det betyder ju inte att man blir helt hysterisk, men jag skulle absolut göra mitt bästa för att barnet inte skulle behöva skrika. Ta upp en ledsen bebis som inte kan somna, t ex. Eller amma. Mina har iofs aldrig varit så ledsna att de inte velat ha bröstet, och om man vet att det finns ett sätt att trösta dem i alla lägen, så har åtminstone jag använt mig av det, inte låtit dem skrika för att det hör till, så att säga.

Nej, jag håller ju så klart med. Inte har mina barn fått skrika bara för att, heller. Men det jag menar är att ibland kan det vara ifrånkomligt med gråt. Inlägget handlar i första hand när pappan har barnet och bröstet inte är tillgängligt. Och då behöver en inte försöka att undvika skrik till varje pris och känna sig otillräcklig när barnet gråter. Det gör en ju lätt, särskilt som förstagångsförälder. Jag tycker att alla våra barn är väldigt trygga, men just när det gäller övergången från somna vid bröstet till pappaläggning märker jag ju skillnad med barn nummer ett jämfört med de som kom efter; med första barnet tog det längre tid att få in en bra rutin än när vi var lite mer vana och konsekventa.

 

[majola]

Jag har har upplevt att när de blir lite äldre så somnar de ändå inte lika pålitligt vid amning/flaska. Småbebisar verkar ju nästan programmerade att somna när de äter, men större barn (i alla fall mina och de flesta jag känner) somnar inte lika nödvändigtvis (men barn är självklart olika). Däremot ser jag presonligen inget värde i att "lära" dem somna utan bröst eller flaska "i förskott" så att säga. Barnens behov ändras ändå och bara för att de inte äter sig till sömn betyder det inte att de har en annan rutin till de går ut gymnasiet eller så. Vi har burit i sele, kört i vagn, suttit i soffan, legat i vår säng, legat i barnets säng osv osv. Vi kör på minsta motståndets lag och det funkar bäst i vår familj.

 

[Saile]

Tack för alla svar. Känns lite bättre nu
Vet inte vad jag sysslade med inatt, måste fått inspiration från tråden för i sömnen, antar jag, har jag märkt att sonen vaknat så när jag väl vaknar till så sitter jag och klappar honom på huvudet. "Herregud, han vill ju ha mat" tänkte jag när det gick upp för mig vad jag gjorde

Jag tror att när han börjar krypa och röra sig mer så kommer han säkert bli tröttare och få lättare för att somna. Nu sitter han mest och pillar med sina leksaker eller ålar runt lite på golvet och han tycker att sova är sååå överskattat