Förvånande och förväntansfulla blev vi uppringda på kvällen för igångsättning, efter att ha väntat nervöst halva dagen och promenerat omkring på klipporna halva dagen. Från kl. 22 fick jag Cytotec varann timma hela natten och morgonen, började känna lite värkar efter andra dosen men de försvann och under resten av natten hände absolut ingenting. Jag kände mig besviken och funderade på vilken annan metod de skulle använda nästa dag.
Vid 11-tiden kom det dock igång med lite värkar igen och hoppet steg. Bara början, tänkte jag, men tyckte att det var oerhört lyxigt att få ta dessa värkar på plats på sjukhuset istället för i bilen (har en timma in), plus att de hade sån stenkoll på bebis. Kändes tryggt. Sedan gick det så fort. Värkarna tilltog mer och mer, ganska snart fick jag gå in helt i mig själv och började känna att de var riktigt tuffa. Vi var fortfarande på antanetalavdelningen och jag hanterade värkarna med andning, kalla handdukar i nacke/ansikte, tryckte en kam i handen och mannen fick massera ryggen. Jag tänkte "Man klarar allt i tio sekunder" och räknade ner från tio i varje värk, fick ju börja om och räkna ner från tio flera gånger per värk förstås...
Kl. 13 kom bm in och såg på mig att här hände det grejer, nu skulle vi få ett rum på förlossningen. Var tio tuffa meter att förflytta sig dit. Värkarna kom väldigt tätt och eskalerade snabbt. Blev undersökt i förlossningsrummet, 4 cm öppen. Oj vilken enorm besvikelse! Jag tyckte att det kändes som mycket, mycket längre fram i processen, jämförde med förra förlossningen. Förstod inte alls hur jag skulle klara av detta i flera timmar till och började med lustgas.
Värkarna kom väldigt tätt och eskalerade mycket för varje värk, började känna lite smått panik och skrek i lustgasmasken. Bm frågade om jag ville ha ryggbedövning och jag tvekade i en värk till, ville egentligen inte bromsa ner detta, men sedan sa jag jaaaaaa! Hon kallade på narkosläkare men jag kände ytterligare panik över hur jag skulle fixa detta fram tills dess, vet ju att det kan ta lite tid att få den. Ganska snart kom det enorma trycket neråt. La mig på sidan och bara skrek i värkarna, inte alls vad jag hade tänkt mig men det gick inte att göra annat. Öppen 8 cm, hade nog gått ca en halvtimma sedan jag var öppen 4. Bm sa att det nog får bli en spinal istället för ryggbedövning för det gick visst så himla fort nu. Nästa värk började jag krysta i och vattnet gick. Tre krystvärkar senare var huvudet ute och på sista krystvärken kom finaste lilla lillebror ut. Narkosläkaren kom in och bm sa att hon kunde gå vidare, här blev det bebis istället för bedövning!
Bebis mår prima. Jag blev sydd i över tre timmar efteråt, det var jobbigt men jag mår bra. Känner mig just nu inte så stolt över allt skrikande under krystvärkarna men jag måste också förstå att det var otroligt intensivt att öppna mig från 4 till 10 cm på mindre än en timma, och att jag födde med bara lustgas som smärtlindring, det var verkligen inget jag hade planerat. Men det GICK ju!
vet inte om det bidrog. Var inne på morgonen för inga fosterrörelser. Då sa barnmorska att åk hem och gör vad du vill....
Han gick in i språng tre igår så jag skyller på det.
