Jag har inte nämnt min graviditet till någon ännu så har inte riktigt någon att prata med.. jag upplever att det är jättejobbigt, samtidigt skäms jag över att jag tycker det är jobbigt.
Hela processen med att kroppen förändras, är i vecka tio och gått upp fem kilo (har alltid varit väldigt liten) mestadels i vätska säkert men känner inte igen mig själv och har ett hemskt humör, är väldigt tålmodig och rationell i vanliga fall men nu gråter jag tio ggr om dagen, kan inte koncentrera mig på jobbet, blir förbannad för minsta lilla och är konstant stressad över framtiden..
Min partner tycker det är jättejobbigt men är ödmjuk samtidigt som han försöker vända mig att jag måste försöka tänka positivt det här är ju kul, vilket han har rätt i alla dagar i veckan men svårt när man ligger och kräks upp sin middag samtidigt som man gråter över att skorna gör ont för fötterna är så svullna och har stresspåslag för vad kubtestet ska visa eller att den inte lever men också samtidigt försöker lösa problem som var hunden ska vara den dagen ungen kommer vilket inte ens är ett problem..
ja ni hör ju själva, jag vill ju det här så kommer genomlida det men är otroligt dränerande. kommer humöret att bli stabilare senare? Eller kan man få stöd på något sätt?