Idag ska lillknodd göra sin första lite längre utflykt. Jag har varit sjukt restriktiv med folk och besök på grund av hans infektion, "karantän" släpper jag inte förrän tidigast nästa helg när vi ser så att antibiotikan gått ur (sista dosen imorgon) och han inte får återfall, tills dess är han 2,5 vecka. Då kommer mina svärisar ner för att hälsa på, jag längtar ihjäl mig över att få visa upp honom.
Han har fått bli "tittad på" av svärfar, stallägaren och två kompisar utomhus på behörigt avstånd när han ligger i vagnen, se men inte röra har varit den stränga förhållningsordern. Nojjig mamma 2.0...
Unghingsten hade ett rätt rejält skärsår på ett bakben igår kväll så min kompis som äger honom får komma ner idag och så får vi lasta och köra hem honom. Det blir det första "riktiga" mötet mellan knodd och nån utomstående som inte är vårdpersonal.
Det går rasande fort i utvecklingen här hemma, han är 11 dagar idag och igår hade han flera vakna perioder på minst en timme, en period var han vaken 2,5 timme i sträck. Han har börjat fästa blicken och ler ofta och mycket (efterhärmningar, enligt Google, men likväl leenden), han _älskar_ sitt fårskinn där han får ligga och "gympa", sprattla runt, vända sig med hjälp och öva på att lyfta huvudet, det är bättre än vilket babygym som helst.
Han är nog rätt bortskämd redan för hans mamma har upptäckt tjusningen med riktigt bra yllefiltar. Köpte en babyfilt i riktigt fin fårull och vi _lever_ i den, han har den jämt om sig så det fick bli att köpa en till att ha ute i bilen, plus en vanlig stor filt som han kan ha när han blir större.
Han har kopplat ihop det där med morsan = käk, och sitter fastklistrad vid tutten vid vissa tider på dygnet (en gnällperiod sen natt/tidig morgon och en på kvällen). Han är sjukt charmig för han kan gallskrika hos pappa, otröstlig, sen så fort han märker att han får komma till mig så börjar han le och ser nästan ut att skratta, ungefär som att han tänker "haha! Jag fick som jag ville, igen!".