Ja man känner sig riktigt hemsk när det kommer till vaccination. Det var samma här, jätteglad och log och pratade för fullt med de som skulle sticka, och sen gör det så ont!!! Som tur är gick det över fort här också.
På tal om sömn så är vår son jättesvår att söva på annan plats än sängen på kvällen. Med det inte sagt att han somnar på ett kick, utan han kan vara lite arg en stund. Men som sagt, att gå runt och vagga honom funkar inte heller. Men det är väl ett himla otyg det här med att rulla!!! Förut gjorde han ju det bara i riktigt vaket tillstånd, nu rullar han till mage så fort han är minsta lilla vaken och då blir han arg. Frampå morgonkvisten så har han de senaste nätterna faktiskt rullat runt och sovit på mage och sover faktiskt bättre då, alltså längre pass. Och det ska ju vara ok att dom sover på mage när dom kan lägga sig så själv...
Vid läggning så brukar jag hålla om honom, alltså lägga en arm på honom. Det blir han mycket lugnare av. Det blir nästan lite av att hålla i honom lite men minns att vi hade en sån period med dottern också. Givetvis blåhåller jag honom inte utan det blir mer som en kram, och gör så att han inte kan fara runt så mycket, för då somnar han ju aldrig.
Minns ni att ca en vecka efter att Lukas föddes så blev vi ombedda att se oss om efter ny bostad? Vi hyr bara huset vi bor i och har letar hus länge men det säljs sällan något här som faller oss i smaken. Då var beskedet att vi skulle vara ute i november och vi blev superstressade! Det har sedan blivit ändrat till i sommar. Vi drog då igång projekt bygga nytt. Nu blev det ändrade planer igen och mina föräldrar vill att vi tar över deras hus. Det känns helt optimalt för mig med tanke på att hästarna står på gården. Och ekonomiskt kan man inte försvara att bygga ett nytt gentemot att köpa ett 30 år gammalt hus för en spottstyver.
Det tråkiga med det hela är att mina föräldrar då kommer att separera!!! Usch vad jag har mått dåligt över det då det är på min mammas initiativ och min pappa är oerhört sårad. Jag är så himla glad att jag är åtminstone är vuxen när jag nu ska hantera dessa känslor. Hur är det möjligt att inte känna mer sympati med min pappa som är den son blir lämnad?
Har ni skiljda föräldrar?
Tur att det går över, de där perioderna tycker jag är ganska jobbiga. Man får ju ingenting gjort utom att mysa bebis 
