Smarta barn

[Inte_Ung]

En sak till, hur lätt är det att få ett jobb om man aldrig gått i skolan? Tycker ofta man ser nyhetsartiklar om hur svårt det är om man inte har gått ut gymnasiet? Hur lätt är det om man aldrig gått i skolan?

Gymnasiet är ju inte lämpligt att hoppa över.
Men barnet måste ju överleva dit också.
I vårt fall så hade den ordinarie skolan fått ordna med prov och betyg.

 

[vilde]

Lösningen som de kör med extra veckor i början av universitetsprogrammen för att försöka lappa ihop läsningen inför historia och matten inför naturutbildningarna (mamma fixade ihop en sådan för några år sedan som de väl kör än antar jag), alltså det är ju slöseri på pengar och resurser! Sedan att reparera flera års saknade mattekunskaper på ett par veckor är ju också säkert inte optimalt.

Det sorgligaste är att man "förstör" universitetsutbildningarna genom att sänka examinationskraven. Dels genom att införa obligatoriska uppgifter som ger poäng vid examinationen och dels genom att göra tentamina mycket enklare. En del inser inte hur viktig tentamen är för en kurs, särskilt för studiebegåvade.

Förkunskaper i matematik är inte så nödvändigt som man skulle kunna tro, åtminstone inte för de som senare får bäst resultat.

 

[Dentaku]

Hur ställde sig dina föräldrar till att du slutade? Hade det hjälpt om de hade tagit klarinettlektionerna på mer allvar?

Jag funderar mycket hur man lär sina barn att bli en (lagom) hårt arbetande människa. En av förutsättningarna för mitt liv som det ser ut idag var hårt arbete ifrån min sida och jag önskar mina barn ett liv på samma materiella standard.

De tyckte att det var tråkigt och försökte få mig att fortsätta, men kunde förstås inte tvinga mig. Jag upplevde nog också att de tog musiklektionerna på allvar, tjatade om att jag borde öva, gick på konserter och så. Men det går inte att komma från att det trots allt bara var en fritidssysselsättning som inte gick att jämföra med skolan.

 

[vilde]

ångrade mig

 

[Jenka]

Skolan har förhoppningvis någon specialpedagog att konsultera, specialpedagoger kan ju bedöma variationer både högt och lågt. Gissningsvis har ni något utvecklingssamtal snart så kan ni ta upp detta?

Vad skolan kan göra för att stimulera är ytterst en fråga för skolan.

Vad ni som föräldrar kan göra är att stimulera inom färdigheter som inte är så förknippat med skolans tidiga år. Lär t.ex barnet ett tredje språk, det är det en ohörd vinning i och inget som riskerar att göra grundskolan tråkig. Bromsa däremot lite i rena skolfärdigheter, det är inget som man behöver elda på.

Gällande ditt sista stycke: självklart behöver man som förälder till ett barn som har det "för" lätt i skolan inte träna extra på just skolämnen. Däremot ska man väl inte behöva bromsa? Kunskapstörst mår bäst av att tillgodoses, inte kvävas. Hur ska man då få en bra skolgång?

Nu kanske det inte var så du menade och i så fall får mitt inlägg bli som mer allmän diskussion. Har en vän i ts situation där skolan uttalat försöker hålla tillbaka barnet då de inte kan bemöta hen på sin nivå.

 

[Jenka]

Det känns som det har gått lite mode i det här med att påstå att ens barn är särbegåvade eller på olika sätt särskilt intelligenta. Eftersom bara en liten del av befolkningen statistiskt sett faktiskt är särbegåvade så verkar det otroligt att varenda kottes unge råkar vara just det. Att det är lätt i skolan och att den inte erbjuder utmaningar förrän på högskolenivå är dock något som de flesta jag känner, inklusive jag själv, känner igen sig i. Det betyder inte att vi alla är särbegåvade. Jag tror att skolan kan fortsätta att vara rolig även för barn som har lätt för sig på andra sätt än att bara göra allting svårare, ge en svårare bok eller svårare skrivuppgift. Värdet med skolan kan ligga i andra saker, åtminstone de första 5-9 åren. DET tycker jag vi föräldrar borde försöka lära våra barn istället för att fokusera på läsning och skrivande och annat som skolan kommer så småningom.

Precis som @em-pirre skrev så hänger särbegåvning ihop med svårigheter på andra plan. Jag tror att @skiesabove är inne på något riktigt smart när det gäller att konstruera bilden av skolgång som något där det händer kul grejer och där fokus är på social samvaro och på att lära sig saker som inte kommer så lekande lätt. Att fokusera på att pröva och våga misslyckas för att växa. För de allra, allra flesta kommer utmaningarna i livet så småningom, kanske på andra arenor än just de akademiska, men arenor som är lika viktiga för ett fungerande liv.

Absolut bra poänger i ditt inlägg, men hur blir lektionerna givande när det går igenom sånt man redan kan? Lektioner där man förväntas sitta "koncentrerat" och tyst är ju en stor tid av skolgången.

 

[Jenka]

Jag diskuterade inte dig eller ditt barn specifikt. Min poäng var mer att bristen på utmaningar i skolans lägre åldrar är ett vanligt problem och inte enbart ett problem för särbegåvade, och att det därför kanske kan tacklas på andra sätt än att bara göra allting "svårare", använda svårare böcker osv. Att lära sig att göra saker även om de är tråkiga är ju (tråkigt nog) också en del av de livskunskaper som en behöver tillägna sig. Jag tror inte att det problemet löses genom att aldrig ha tråkigt i skolan.

Om det är såpass vanligt är väl desto större anledning att se över utmaningarna?

Däremot givetvis med hänsyn till de som har det svårare också.

 

[inverterad]

Absolut bra poänger i ditt inlägg, men hur blir lektionerna givande när det går igenom sånt man redan kan? Lektioner där man förväntas sitta "koncentrerat" och tyst är ju en stor tid av skolgången.

Lärare har en tydlig uppgift i att individanpassa undervisningen efter alla elever i en grupp. Om barnet har en diagnos eller någon särskild problematik finns ju ännu större möjligheter till anpassningar än så, när det gäller hela skolgången och inte bara enskilda lektioner. Men jag tycker fortfarande att vi gör barnen en otjänst som enbart fokuserar på prestation, mer och svårare när det gäller barn som har lätt för sig rent generellt. Det finns mycket annat i skolan än akademiska ämnen som barn behöver lära sig (och ska få möjlighet att lära sig enligt läroplanen) så ett barn som inte behöver anstränga sig alls på lektionerna kanske kan få utmaningar som ligger inom något område där barnet har det svårare, snarare än bara svårare böcker, mer komplexa skrivuppgifter, 100 till svårare mattetal, osv.

 

[Jenka]

Lärare har en tydlig uppgift i att individanpassa undervisningen efter alla elever i en grupp. Om barnet har en diagnos eller någon särskild problematik finns ju ännu större möjligheter till anpassningar än så, när det gäller hela skolgången och inte bara enskilda lektioner. Men jag tycker fortfarande att vi gör barnen en otjänst som enbart fokuserar på prestation, mer och svårare när det gäller barn som har lätt för sig rent generellt. Det finns mycket annat i skolan än akademiska ämnen som barn behöver lära sig (och ska få möjlighet att lära sig enligt läroplanen) så ett barn som inte behöver anstränga sig alls på lektionerna kanske kan få utmaningar som ligger inom något område där barnet har det svårare, snarare än bara svårare böcker, mer komplexa skrivuppgifter, 100 till svårare mattetal, osv.

Ja, men just den individanpassningen verkar ju ofta fallera?
Visst behöver inte anpassningarna vara mer inom samma ämne etc (kanske 50/50?) men då utgår vi ju fortfarande från anpassningar.

Att "lära sig ha tråkigt" eller anpassa sig verkar fungera dåligt. Nu blir mitt underlag rent anekdotiskt men jag tycker man betydligt mer om de som "checkar ut" och blir hindrade av att haft för lätt i skolan, än de som är tacksamma för det. Givetvis finns båda delarna.

Prestationsångest är definitivt viktigt att diskutera! Frågan är hur man hanterar det, jag tror inte nödvändigtvis det blir varken bättre eller sämre av fler uppgifter.

 

[inverterad]

Ja, men just den individanpassningen verkar ju ofta fallera?
Visst behöver inte anpassningarna vara mer inom samma ämne etc (kanske 50/50?) men då utgår vi ju fortfarande från anpassningar.

Att "lära sig ha tråkigt" eller anpassa sig verkar fungera dåligt. Nu blir mitt underlag rent anekdotiskt men jag tycker man betydligt mer om de som "checkar ut" och blir hindrade av att haft för lätt i skolan, än de som är tacksamma för det. Givetvis finns båda delarna.

Prestationsångest är definitivt viktigt att diskutera! Frågan är hur man hanterar det, jag tror inte nödvändigtvis det blir varken bättre eller sämre av fler uppgifter.

Ja, självklart är det inte enkelt med individanpassning i en grupp på 30 elever, det säger sig självt. Mindre klasser och fler pedagoger i klassrummen där det behövs hade hjälpt, men jag tror tyvärr inte att det alltid löser problemet heller - det beror på vilka individer som är i just den gruppen, gruppdynamik, lärarens skicklighet, kvaliteten på elevhälsan på just den skolan, och massor av andra saker.

Ditt mellanstycke förstår jag inte riktigt. Att lära sig göra tråkiga och monotona saker i skolan är nödvändigt för framtiden, men jag tror vi behöver formulera det på ett sätt så att barn förstår poängen. Allt ska inte vara tråkigt i skolan men allt kan heller inte vara störtkul initialt men behövs för att kunna klara av andra, roliga saker i framtiden. Grit, helt enkelt, som jag redan pratat om i tråden.

Mitt resonemang om prestationsångest hänger just ihop med mitt resonemang om prestation över ansträngning, resultat över försök, och ett delvis fokusskifte som jag eftersöker (inte bara i skolan utan i hela vårt samhälle).

 

[Jenka]

Ja, självklart är det inte enkelt med individanpassning i en grupp på 30 elever, det säger sig självt. Mindre klasser och fler pedagoger i klassrummen där det behövs hade hjälpt, men jag tror tyvärr inte att det alltid löser problemet heller - det beror på vilka individer som är i just den gruppen, gruppdynamik, lärarens skicklighet, kvaliteten på elevhälsan på just den skolan, och massor av andra saker.

Ditt mellanstycke förstår jag inte riktigt. Att lära sig göra tråkiga och monotona saker i skolan är nödvändigt för framtiden, men jag tror vi behöver formulera det på ett sätt så att barn förstår poängen. Allt ska inte vara tråkigt i skolan men allt kan heller inte vara störtkul initialt men behövs för att kunna klara av andra, roliga saker i framtiden. Grit, helt enkelt, som jag redan pratat om i tråden.

Mitt resonemang om prestationsångest hänger just ihop med mitt resonemang om prestation över ansträngning, resultat över försök, och ett delvis fokusskifte som jag eftersöker (inte bara i skolan utan i hela vårt samhälle).

Men tråkigt och monotont är inte samma sak som enkelt? Man lär sig inte grit genom att repetera saker man lärde sig för 4 år sen.
Jag förstår alltså inte vad du verkar sätta samband mellan det och att inte ge svårare uppgifter.

Man kan få prestationsångest över ansträngning också... Jag tänker snarare att det handlar om att acceptera good enough. Ihop med samhällsförflyttning.

 

[inverterad]

Men tråkigt och monotont är inte samma sak som enkelt? Man lär sig inte grit genom att repetera saker man lärde sig för 4 år sen.
Jag förstår alltså inte vad du verkar sätta samband mellan det och att inte ge svårare uppgifter.

Man kan få prestationsångest över ansträngning också... Jag tänker snarare att det handlar om att acceptera good enough. Ihop med samhällsförflyttning.

Nej, det har jag inte sagt heller. Och jag har inte sagt att läraren INTE ska ge svårare uppgifter. Bara inte BARA fokus på mer och svårare utan även på andra saker.

Good enough funkar ju inte med dagens betygsystem där ett C på ett område i ett ämne kan ändra ett helt kursbetyg från A till B, vilket gör att eleven inte kommer in på vissa utbildningar på universitetet. Senare i livet, exempelvis på universitetet, funkar ju good enough jättebra, ingen bryr sig om du fick G eller VG på en tenta så länge du klarade kursen. Men gymnasiet är tufft för många, och det verkar enligt min erfarenhet vara både de allra duktigaste eleverna och de allra svagaste eleverna som har det svårast.

 

[Hedinn]

Lärare har en tydlig uppgift i att individanpassa undervisningen efter alla elever i en grupp. Om barnet har en diagnos eller någon särskild problematik finns ju ännu större möjligheter till anpassningar än så, när det gäller hela skolgången och inte bara enskilda lektioner. Men jag tycker fortfarande att vi gör barnen en otjänst som enbart fokuserar på prestation, mer och svårare när det gäller barn som har lätt för sig rent generellt. Det finns mycket annat i skolan än akademiska ämnen som barn behöver lära sig (och ska få möjlighet att lära sig enligt läroplanen) så ett barn som inte behöver anstränga sig alls på lektionerna kanske kan få utmaningar som ligger inom något område där barnet har det svårare, snarare än bara svårare böcker, mer komplexa skrivuppgifter, 100 till svårare mattetal, osv.

Jag tänker att det bör gå att utmana såna barn utan att fokusera på prestation. Ofta är det ju nyfikenhet som driver dem och då kan man ju döda intresset för skolan totalt om det blir för tråkigt. Istället för att bara ge dem svårare läs-/skrivuppgifter eller mattetal, borde det ju att kunna ge mer frihet i form av att ta reda på fakta på egen hand? Typ en uppgift om att söka rätt på information om solsystemets planeter, och skapa någon form av presentation av det man får reda på. Då har barnet möjlighet att lägga sig på en nivå det själv anser är lämplig och fokuset hamnar på att lära istället för prestation, och det kan få utlopp för nyfikenheten.

Jag tänker ju att problemet uppstår när det är väldigt fasta ramar, som att de här kapitlen i den här boken ska läsas och de här mattetalen ska räknas.

 

[Jenka]

Nej, det har jag inte sagt heller. Och jag har inte sagt att läraren INTE ska ge svårare uppgifter. Bara inte BARA fokus på mer och svårare utan även på andra saker.

Good enough funkar ju inte med dagens betygsystem där ett C på ett område i ett ämne kan ändra ett helt kursbetyg från A till B, vilket gör att eleven inte kommer in på vissa utbildningar på universitetet. Senare i livet, exempelvis på universitetet, funkar ju good enough jättebra, ingen bryr sig om du fick G eller VG på en tenta så länge du klarade kursen. Men gymnasiet är tufft för många, och det verkar enligt min erfarenhet vara både de allra duktigaste eleverna och de allra svagaste eleverna som har det svårast.

Nu har jag läst igenom dina inlägg flera gånger och jag tolkar det som att du säger att man inte bara kan ge fler eller svårare uppgifter bla för att istället lära sig grit i tråkiga/monotona/repetetiva saker? Men problemet jag utgår ifrån är hur man öht hittar de uppgifter som behöver repeteras såpass? För elever som lär sig glosorna på 5 minuter, som inte får en text de bara förstår 20% av osv. Problemet ligger inte i att vara ovanligt duktig på ett specifikt intresseområde, utan om att lära sig snabbare.

Betygshets kan absolut vara ett problem. Jag tycker det låter bra med förslaget nu (utifrån det jag hört om det) att ha ämnesbetyg istället för kursbetyg även på gymnasiet, för att jämna ut sånt. Men jag trodde du som tidigare även menade prestationsångest och stress trots A. Att hitta en lagom nivå att inte alltid överprestera utan hitta en jämn lagom nivå.
Här tror jag dock att extra uppgifter under min egen skolgång kunnat göra det problemet värre.

 

[Lingon]

Nu har jag läst igenom dina inlägg flera gånger och jag tolkar det som att du säger att man inte bara kan ge fler eller svårare uppgifter bla för att istället lära sig grit i tråkiga/monotona/repetetiva saker? Men problemet jag utgår ifrån är hur man öht hittar de uppgifter som behöver repeteras såpass? För elever som lär sig glosorna på 5 minuter, som inte får en text de bara förstår 20% av osv. Problemet ligger inte i att vara ovanligt duktig på ett specifikt intresseområde, utan om att lära sig snabbare.

Betygshets kan absolut vara ett problem. Jag tycker det låter bra med förslaget nu (utifrån det jag hört om det) att ha ämnesbetyg istället för kursbetyg även på gymnasiet, för att jämna ut sånt. Men jag trodde du som tidigare även menade prestationsångest och stress trots A. Att hitta en lagom nivå att inte alltid överprestera utan hitta en jämn lagom nivå.
Här tror jag dock att extra uppgifter under min egen skolgång kunnat göra det problemet värre.

Och för mig låter ämnesbetyg på gymnasiet istället för kursbetyg både märkligt och stressande.

Då lönar det ju sig inte att läsa en svårare mattekurs. Då är det bättre att inte chansa och bara läsa så lätt mattekurs som möjligt för då får man bättre betyg i matte.

För mig som medelbra i matte så var det skönt att få kursbetyg. Då kunde jag vara glad för mitt MVG i Matte A trots att jag fick lägre betyg i övriga mattekurser jag läste. Om alla mattekurser jag läste hade bakats ihop till ett enda betyg hade jag kanske fått VG, möjligtvis G. Då hade jag ju vunnit på att välja bort den svåraste mattekursen för att den egentligen bara drog ner mitt totala mattebetyg.

 

[inverterad]

Och för mig låter ämnesbetyg på gymnasiet istället för kursbetyg både märkligt och stressande.

Då lönar det ju sig inte att läsa en svårare mattekurs. Då är det bättre att inte chansa och bara läsa så lätt mattekurs som möjligt för då får man bättre betyg i matte.

För mig som medelbra i matte så var det skönt att få kursbetyg. Då kunde jag vara glad för mitt MVG i Matte A trots att jag fick lägre betyg i övriga mattekurser jag läste. Om alla mattekurser jag läste hade bakats ihop till ett enda betyg hade jag kanske fått VG, möjligtvis G. Då hade jag ju vunnit på att välja bort den svåraste mattekursen för att den egentligen bara drog ner mitt totala mattebetyg.

Nej, det kommer ju fortfarande krävas behörighet för en viss nivå i matematik (exempelvis x antal kurspoäng istället för som idag en viss kurs, exempelvis Matematik 3) även vid ämnesbetyg, så det kommer säkerligen inte fungera att "bara" läsa grundkursen för då får du inte behörighet till den utbildning du vill gå. Jag som lärare tycker det är lite godtyckligt vilket innehåll som hamnat i vilken ämneskurs, och skulle för elevernas skull föredragit att det fanns möjlighet till en mer holistisk syn på deras kunskaper i hela ämnet. Hur ämnesbetyg skulle utformas är väl något för Skolverket att titta på om/när läroplanen görs om igen så småningom, men jag misstänker att det dröjer ett tag eftersom den senaste revideringen var såpass nyligen. Det är ju inte bara att ta tillbaka ämnesbetygen så som de var förr i tiden.

 

[Jenka]

Och för mig låter ämnesbetyg på gymnasiet istället för kursbetyg både märkligt och stressande.

Då lönar det ju sig inte att läsa en svårare mattekurs. Då är det bättre att inte chansa och bara läsa så lätt mattekurs som möjligt för då får man bättre betyg i matte.

För mig som medelbra i matte så var det skönt att få kursbetyg. Då kunde jag vara glad för mitt MVG i Matte A trots att jag fick lägre betyg i övriga mattekurser jag läste. Om alla mattekurser jag läste hade bakats ihop till ett enda betyg hade jag kanske fått VG, möjligtvis G. Då hade jag ju vunnit på att välja bort den svåraste mattekursen för att den egentligen bara drog ner mitt totala mattebetyg.

Förvisso sant, men du kan ju fortfarande visa på högre kunskaper än om du bara läst matte A.

Det ger också möjlighet att "hämta upp" betyget även om annat tillfälligt kommit emellan.

 

[inverterad]

Nu har jag läst igenom dina inlägg flera gånger och jag tolkar det som att du säger att man inte bara kan ge fler eller svårare uppgifter bla för att istället lära sig grit i tråkiga/monotona/repetetiva saker? Men problemet jag utgår ifrån är hur man öht hittar de uppgifter som behöver repeteras såpass? För elever som lär sig glosorna på 5 minuter, som inte får en text de bara förstår 20% av osv. Problemet ligger inte i att vara ovanligt duktig på ett specifikt intresseområde, utan om att lära sig snabbare.

Betygshets kan absolut vara ett problem. Jag tycker det låter bra med förslaget nu (utifrån det jag hört om det) att ha ämnesbetyg istället för kursbetyg även på gymnasiet, för att jämna ut sånt. Men jag trodde du som tidigare även menade prestationsångest och stress trots A. Att hitta en lagom nivå att inte alltid överprestera utan hitta en jämn lagom nivå.
Här tror jag dock att extra uppgifter under min egen skolgång kunnat göra det problemet värre.

Grit kan en lära sig på många olika sätt. Jag har heller inte bara pratat om grit utan det är en aspekt av det där "andra" som barn behöver lära sig i skolan (jag har skrivit minst ett inlägg där jag radar upp en radda saker som finns i läroplanerna). Jag förordrar inte alls bara en massa monotona uppgifter utan ett visst fokusskifte mot andra saker än ämneskunskaper, viktiga saker som redan står i läroplanen, i framför allt de lägre åldrarna (säg upp till högstadiet). Musik har tagits upp som ett förslag flera gånger i tråden, och andra konstnärliga uttryckssätt, och ett större fokus på personlig utveckling och självkännedom. Kort sagt, att hjälpa varje elev att göra mer av det som är svårt, inte bara mer och svårare av det som är lätt. Om det är väldigt lätt att lära sig saker så visst kan det vara väldigt motiverat att låta den eleven göra mer krävande uppgifter inom ramen för ämnesinnehållet, men säkerligen finns det någonting i läroplanen som eleven inte behärskar lika bra, och då är det väl bra att fokusera mer på de sakerna. Särbegåvning räknas ju inte än som en egen diagnos (men kan förstås ligga inom ramen för någon annan diagnos ex en inom autismspektrat) men det finns stora möjligheter till anpassning för elever som av olika skäl kämpar med skolan - både de som har det svårt och de som har det väldigt lätt. Mycket hänger på kvaliteten på elevhälsoteamet.

 

[inverterad]

Jaha se där ja, denna information har jag inte sett:

https://www.skolverket.se/undervisn...gar-pa-gymnasial-niva/nya-amnesbetygsreformen

från 31 augusti i år.

Här står ju att det kommer sättas olika nivåer inom ämnet, säkerligen kopplade till olika behörighetskrav.

 

[Badger]

Och för mig låter ämnesbetyg på gymnasiet istället för kursbetyg både märkligt och stressande.

Då lönar det ju sig inte att läsa en svårare mattekurs. Då är det bättre att inte chansa och bara läsa så lätt mattekurs som möjligt för då får man bättre betyg i matte.

För mig som medelbra i matte så var det skönt att få kursbetyg. Då kunde jag vara glad för mitt MVG i Matte A trots att jag fick lägre betyg i övriga mattekurser jag läste. Om alla mattekurser jag läste hade bakats ihop till ett enda betyg hade jag kanske fått VG, möjligtvis G. Då hade jag ju vunnit på att välja bort den svåraste mattekursen för att den egentligen bara drog ner mitt totala mattebetyg.

Vi hade ämnesbetyg efter varje termin och jag tror det är mer avslappnande. Ett kraschat enstaka prov på hösten behövde inte påverka betyget på våren, läraren fick ju en helhetsbild av vad man faktiskt kunde och hade lärt sig.

Att få fyror istället för femmor var inte heller något problem, även enstaka treor gick utmärkt. Underkänt levererade först tvåor och även det kunde folk ha enstaka i vissa ämnen utan att världen gick under*. Det var inte samma betygsinflation då (lite surt att gå på en skola som höll lite hårdare i betygen som vi iofs, men det gick) så det skulle i normalläge vara ganska få som fick femmorna i varje klass (även om självklart hela klassen kunde få femmor i ett ämne om de var outstanding). Det var bara om man skulle bli veterinär eller läkare som det var någon panik såvitt jag vet.

Överhuvudtaget slog då ingen panik högt i tak hos oss på ändå en av de pluggigaste gymnasierna i stan, naturarna hetsade lite, men bara lite.

Folk efterfrågade och önskade lite andra betyg, tex tiogradig skala 1-10 eller 1-12 som i Frankrike, så att man slapp den där starka fyran osv. Men det system det blev lät ju väldigt jobbigt och mycket kallt.

*(nu som jag har förstått det är det inte längre 3 (godkänt) 2 (halvtaskiga kunskaper) 1 (ganska dåliga kunskaper) - (omöjlig att bedöma) längre på tapeten utan det blir väl - för allt under perfekt godkänt. Vilket kan vara väldigt hårt för de som inte riktigt når upp till godkänt.)